Book of Common Prayer
En bön om återupprättelse efter en stor förödelse
80 För körledaren, efter ”Förbundstecknets lilja”[a]. En psalm av Asaf.
2 Israels herde, lyssna,
du som leder Josef som en hjord!
Du, som tronar över keruberna,
träd fram i glans
3 inför Efraim, Benjamin och Manasse.
Väck din styrka och kom till vår räddning!
4 Upprätta oss, Gud!
Låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
5 Herre, härskarornas Gud,
hur länge ska du vara vred på ditt folks böner?
6 Du har låtit dem äta tårebröd,
gett dem tårar att dricka i mängder.
7 Du har gjort oss till ett stridsämne för våra grannar.
Våra fiender hånar oss.
8 Härskarornas Gud, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
9 Du tog en vinranka ut ur Egypten,
du drev bort folken och planterade den.
10 Du röjde marken
och den slog rot, den uppfyllde landet.
11 Bergen täcktes av dess skugga,
mäktiga[b] cederträd av dess grenar.
12 Den bredde ut sina grenar mot havet
och sina skott ända till floden[c].
13 Varför har du brutit ner dess murar,
så att vem som helst som går förbi kan plocka av den?
14 Vildsvin från skogen slukar i sig den,
markens djur äter upp den.
15 Härskarornas Gud, kom tillbaka!
Se ner från himlen och ta hand om denna vinranka,
16 den som du med egen hand har planterat
och låtit växa åt dig.
17 De har huggit ner den och bränt den,
men de ska förgås inför din tillrättavisande blick.
18 Håll din hand över mannen vid din högra sida,
den människoson som du har fostrat.
19 Då ska vi inte mer vika bort från dig.
Håll oss vid liv så att vi alltid kan åkalla ditt namn.
20 Herre, härskarornas Gud,
låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
Guds ingripanden i det förgångna ger tröst och styrka i dag
77 För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf.
2 Jag ropar högt till Gud.
Jag ropar högt till Gud,
och han ska lyssna till mig.
3 Jag söker Herren när jag är i nöd,
på natten sträcker jag outtröttligt ut min hand,
men det finns ingen tröst för mig.
4 Jag tänker på Gud och suckar,
jag grubblar och förlorar allt mod. Séla
5 Du låter mig inte sluta ögonen,
och i min oro kan jag inte få fram ett ord.
6 Jag tänker på hur det var förr,
på år som för länge sedan gått.
7 Jag minns min sång i natten,
jag tänker, jag grubblar.
8 Förkastar Herren för alltid?
Ska han aldrig mer visa sin godhet?
9 Är hans nåd borta för alltid?
Har han svikit sitt löfte för framtiden?
10 Har Gud glömt bort att visa sin barmhärtighet?
Har han i vrede stängt in sin medkänsla? Séla
11 Jag tänker: ”Det är detta som drabbar mig:
den Högste handlar inte som förr.[a]
12 Jag kommer ihåg Herrens gärningar,
jag minns dina under för länge sedan.
13 Jag begrundar alla dina verk,
jag tänker på dina mäktiga gärningar.”
14 I heligheten går din väg, Gud.
Vilken gud är så stor som du, Gud?
15 Du är en Gud som gör under!
Du har visat folken din kraft.
16 Med din styrka befriade du ditt folk,
Jakobs och Josefs ättlingar. Séla
17 Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen skälvde.
18 Vatten sprang fram ur molnen,
åskan mullrade i skyn
och dina pilar for omkring.
19 Din åskas dån hördes i stormvinden,
blixtarna lyste upp världen,
jorden skakade och darrade.
20 Du banade en väg rakt genom havet,
din stig genom stora vatten,
men dina fotspår syntes inte.
21 Du ledde ditt folk som en hjord,
med Mose och Aron som herdar.
Nationell klagosång efter Jerusalems förstörelse
79 En psalm av Asaf.
Gud, främmande folk har angripit din arvedel.
De har orenat ditt heliga tempel
och lagt Jerusalem i ruiner.
2 De har gett dina tjänares döda kroppar
till mat åt himlens fåglar
och dina frommas kroppar åt vilda djur.
3 De har utgjutit deras blod som vatten överallt i Jerusalem.
Det finns ingen kvar för att begrava dem.
4 Vi föraktas av våra grannar,
vi hånas och bespottas av dem som finns runt omkring oss.
5 Herre, hur länge ska din vrede vara? För evigt?
Hur länge ska din svartsjuka brinna som eld?
6 Ös ut din vrede över de folk som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn,
7 för de har slukat Jakob
och ödelagt hans land.
8 Lasta inte oss för våra fäders synder.
Låt oss snart få möta din barmhärtighet,
för vi är i stor nöd.
9 Hjälp oss, Gud, du vår räddare,
för ditt namns äras skull.
Befria oss och sona våra synder
för ditt namns skull.
10 Varför skulle folken få säga:
”Var är deras Gud?”
Låt det bli känt för folken inför våra ögon
hur du hämnas dina tjänares blod!
11 Låt fångarnas klagan få nå fram till dig,
skona de dödsdömdas liv med din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för att de hånat dig, Herre!
13 Då vill vi, ditt folk och får i din hjord,
prisa dig i evighet.
Från generation till generation
vill vi lovprisa dig.
Esra leder folket i bön och bekännelse
9 Den tjugofjärde dagen i samma månad samlades israeliterna för fasta, klädda i säcktyg och med jord på huvudet. 2 De av israelitisk härkomst avskilde sig från alla utlänningar. De trädde fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar. 3 De stod på sin plats och läste ur Herrens, sin Guds, lag under en fjärdedel av dagen. Under nästa fjärdedel bekände de sina synder och tillbad Herren, sin Gud. 4 På leviternas plattform stod Jeshua, Bani, Kadmiel, Shevanja, Bunni, Sherevja, Bani och Kenani och ropade högt till Herren, sin Gud.
5 Leviterna Jeshua, Kadmiel, Bani, Hashavneja, Sherevja, Hodia, Shevanja och Petachja sa: ”Stå upp och lova Herren, er Gud, som är från evighet till evighet.”
”Lovat vare ditt ärade namn! Det är upphöjt över all välsignelse och lovsång. 6 Du ensam är Herre. Du har gjort himlarna, himlarnas himlar med hela deras härskara, jorden och allt som finns på den, och haven och allt som finns i dem. Du ger liv åt allt, och himlens härskara tillber dig.
7 Du är Herren Gud, som utvalde Abram och ledde honom ut ur Ur i Kaldéen och gav honom namnet Abraham. 8 Du fann att han i sitt innersta var dig trogen, och du slöt ett förbund med honom: att ge kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, perisséernas, jevuséernas och girgashéernas land åt hans ättlingar. Du har hållit vad du lovat, för du är rättfärdig.
9 Du såg våra fäders nöd i Egypten och hörde deras rop vid Sävhavet. 10 Du utförde tecken och under inför farao, inför hans tjänare och folket i hans land, för du visste hur övermodigt egypterna behandlade dem. Du har gjort dig ett namn, som består än idag. 11 Du delade havet för dem, så att de kunde gå genom det på torr mark. Men deras förföljare lät du sjunka i djupet, som en sten i mäktiga vatten. 12 Du ledde dem med en molnstod på dagen och med en eldstod på natten, som lyste vägen de gick.
13 Du steg ner på berget Sinai, du talade till dem från himlen och gav dem rättfärdiga föreskrifter och riktiga lagar, goda stadgar och bud. 14 Din heliga sabbat gjorde du känd, och befallningar, bud och lag gav du dem genom din tjänare Mose. 15 Du gav dem bröd från himlen när de var hungriga och vatten ur klippan när de var törstiga. Du befallde dem att gå och inta det land som du lovat dem med en ed.
16 Men våra fäder var övermodiga, de var motspänstiga och lyssnade inte till dina befallningar. 17 De vägrade att lyda och glömde de under som du hade utfört bland dem. De var motspänstiga och utsåg en ledare[a] för att återvända till sitt slaveri. Men du är en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd. Du övergav dem inte, 18 trots att de gjorde åt sig en gjuten kalv och sa: ”Detta är din gud[b] som har fört dig ut ur Egypten.” De gjorde sig skyldiga till stora hädelser.
19 Men i din stora barmhärtighet övergav du dem inte i öknen. Molnstoden vek inte från dem om dagen, utan ledde dem på vägen, och eldstoden lyste för dem om natten på den väg de gick. 20 Du gav dem din gode Ande för att undervisa dem, du upphörde inte att ge dem manna att äta, och du gav dem vatten i deras törst. 21 Under fyrtio år uppehöll du dem i öknen, och de led inte brist på någonting. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.
22 Du gav dem riken och folk, och du gav stora områden[c]. De intog landet som tillhörde Sichon, kungen i Hesbon, och Og, kungen i Bashan. 23 Du gjorde deras barn talrika som stjärnor på himlen och ledde dem in i det land som du hade lovat deras fäder att komma till och ta i besittning. 24 Deras barn kom och tog landet i besittning. Du kuvade för dem kanaanéerna, som bodde i landet, du överlämnade kanaanéerna åt dem, både kungarna och landets folk, så att de fick göra med dem vad de ville. 25 De intog befästa städer och ett bördigt land. De övertog hus som var fyllda med allt gott, uthuggna vattencisterner och vingårdar, olivplanteringar och fruktträd i överflöd. De åt, blev mätta och välmående, och de njöt av din stora godhet.
Babylons fall
18 Efter detta såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. 2 Han ropade med stark röst:
”Det stora Babylon har fallit, det har fallit!
Det har blivit en plats där onda andar bor,
ett tillhåll för alla orena andar,
en plats där alla orena och avskyvärda fåglar samlas.
3 För alla folk har druckit av vredesvinet
från hennes sexuella lössläppthet.
Kungarna på jorden har legat med henne,
och affärsmännen på jorden
har blivit rika på hennes makt och omåttliga lyx.”
4 Sedan hörde jag en annan röst från himlen säga:
”Gå bort från henne, mitt folk,
så att ni inte gör er delaktiga i hennes synder
och drabbas av samma plågor som hon.
5 För hennes synder har staplats på varandra
och når ända upp till himlen,
och Gud har inte glömt bort det onda hon har gjort.
6 Behandla henne som hon har behandlat er,
ge henne dubbelt igen för allt hon har gjort.
Blanda dubbelt åt henne i hennes egen blandning.
7 Hon omgav sig med lyx och överflöd,
så låt henne nu få smaka på lika mycket plåga och sorg.
Hon säger i sitt hjärta:
’Jag sitter här som drottning.
Jag är inte änka och kommer aldrig att få uppleva sorg.’
8 På en enda dag ska därför plågorna drabba henne,
död, sorg och hunger, och hon ska brännas upp i eld,
för Herren Gud som dömer henne är mäktig.
Guds bud och människors regler
(Mark 7:1-23)
15 Sedan kom några fariseer och en del skriftlärda från Jerusalem till Jesus och frågade:
2 ”Varför bryter dina lärjungar mot förfädernas tradition? De tvättar ju inte händerna innan de äter.” 3 Han svarade: ”Varför bryter ni själva mot Guds bud genom att följa er tradition? 4 Gud sa: ’Visa respekt för dina föräldrar’, och: ’Den som talar illa om sina föräldrar ska dömas till döden.’[a] 5 Men ni menar att om någon säger till sin far eller mor: ’Det du kunde ha fått av mig ger jag som tempelgåva’, 6 då behöver han inte respektera sina föräldrar. Så ogiltigförklarar ni Guds ord genom era egna traditioner. 7 Ni hycklare! Profeten Jesaja profeterade rätt om er:
8 ’Det här folket ärar mig med sina ord,
men deras hjärtan är långt ifrån mig.
9 Deras tillbedjan är värdelös,
för de lär bara ut människobud.[b]’ ”
10 Sedan kallade Jesus till sig folket och sa: ”Hör på och försök att förstå: 11 Människan blir inte oren av det som kommer in i munnen. Det är det som går ut ur munnen, som gör människan oren.”
12 Då gick hans lärjungar fram till honom och sa: ”Vet du att du retade upp fariseerna genom det du sa?”
13 Jesus svarade: ”Varje planta, som inte har planterats av min Fader i himlen, ska ryckas upp med roten, 14 så bry er inte om fariseerna. De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen.”
15 Då bad Petrus att Jesus skulle förklara liknelsen för dem.
16 ”Förstår inte ni heller?” frågade han. 17 ”Inser ni inte att det som kommer in i en människa bara passerar genom magen och kommer ut på avträdet? 18 Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det är det som gör människan oren. 19 Ifrån hjärtat kommer ju onda tankar, mord, otrohet i äktenskapet, sexuell omoral, stöld, lögn och förtal, 20 och det är sådant som gör människan oren. Men ingen blir oren av att äta utan att först ha tvättat händerna.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.