Book of Common Prayer
Vid Babels floder
137 Vid Babylons floder satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 Vi hängde upp våra harpor i pilträden,
3 för de som höll oss fångna bad oss sjunga,
våra förtryckare[a] krävde glädjesånger av oss:
”Sjung för oss en sång från Sion!”
4 Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i ett främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
så låt min högra hand glömma att spela[b].
6 Låt min tunga fastna i gommen,
om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.
7 Herre, tänk på Jerusalems dag,
hur edoméerna ropade:
”Riv ner det! Jämna det med marken!”
8 Du Babylons dotter, du fördärvade,
lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9 Lycklig är den som tar dina spädbarn
och krossar dem mot klipporna.
Glädje över Guds omsorg
144 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lär mina händer att kriga
och mina fingrar att strida,
2 han som är nådig mot mig,
min klippa, min borg,
min befriare och min sköld.
Hos honom söker jag tillflykt.
Han har lagt mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
ett människobarn för din omtanke?
4 Människan är som en vindfläkt,
hennes liv som en flyende skugga.
5 Herre, dra undan himlen och stig ner!
Rör vid bergen, så att de ryker.
6 Släpp loss blixtarna och skingra dem,
skjut iväg pilarna och driv bort dem.
7 Sträck ner dina händer från höjden,
rädda mig, befria mig ur de djupa vattnen,
ur främlingarnas våld.
8 Deras mun är full av lögn
och deras högra hand av bedrägeri.
9 För dig, Gud, vill jag sjunga en ny sång
och spela på en tiosträngad harpa,
10 för du räddar kungarna från nederlaget
och befriar din tjänare David från det onda svärdet.
11 Rädda mig! Befria mig från främlingarnas våld!
De, vars munnar är fulla av lögner
och vilkas högra hand är redo till bedrägeri.
12 Våra unga söner blir som välväxta plantor,
våra döttrar som pelare, uthuggna för palats.
13 Våra lador blir fyllda till brädden
av livets förnödenheter av alla slag.
Ute på våra marker får fåren tusentals,
ja, tiotusentals med lamm,
14 och oxarna är tungt lastade med spannmål.
I muren finns inte längre någon rämna,
ingen fördrivs,
på våra gator finns inte längre någon som klagar.
15 Lyckligt är det folk som har det så.
Ja, lyckligt är det folk vars Gud är Herren!
Skaparens lov
104 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
du är klädd i majestät och prakt!
2 Han sveper sig i ljus som en klädnad,
som en tältduk har han spänt upp himlen.
3 Över vattnen har han timrat sina salar.
Molnen är hans vagnar,
och han rider på vindens vingar.
4 Han gör vindarna till sina budbärare
och eldslågorna till sina tjänare.
5 Han har lagt en fast grund för jorden,
så att den aldrig kan rubbas.
6 Du bredde ut djupet som en klädnad över den,
och vattnen stod över bergstopparna.
7 De flydde vid din tillrättavisning,
vid ditt dunder tog de till flykten.
8 Bergen reste sig,
och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem.
9 Du satte en gräns för dem,
och de ska aldrig mer översvämma jorden.
10 Du lät källor springa fram i dalarna,
och de vällde fram mellan bergen.
11 De ger djuren vatten att dricka.
Där släcker vildåsnorna sin törst,
12 Vid dem bygger himlens fåglar sina bon
och låter sin sång höras från trädens grenar.
13 Du sänder regn från dina salar över bergen,
och jorden mättas med dina goda gåvor.
14 Du låter gräset växa upp åt boskapen
och örter åt människan att odla.
Så växer det fram mat ur jorden
15 och vin som gör människan glad,
olja som får hennes ansikte att skina
och bröd som ger henne styrka.
16 Herrens träd blir väl vattnade,
Libanons cedrar, som han planterade.
17 Där bygger fåglarna sina nästen,
och hägern håller till bland cypresserna.
18 De höga bergen tillhör stengetterna,
och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.
19 Månen är gjord för att bestämma tider,
och solen vet när den ska gå ner.
20 Du sänder mörkret och natten kommer,
då alla skogens djur myllrar fram.
21 Då ryter de unga lejonen efter rov
och begär sin mat av Gud.
22 Men när solen går upp
drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig.
23 Då går människan till sitt arbete,
där hon arbetar tills kvällen kommer.
24 Herre, hur många är inte dina verk!
I vishet har du gjort alltsammans,
och jorden är full av dina skapelser.
25 Där finns det stora och vida havet,
som myllrar av otaliga livsformer,
av både stora och små djur.
26 Där stävar fartygen fram,
och där leker Leviatan,
som du format.
27 Alla väntar de på dig,
att du ska ge dem deras föda i rätt tid.
28 Du ger dem, och de samlar in.
Du öppnar din hand,
och de äter och blir mätta.
29 Men om du vänder dig bort från dem
blir de förskräckta.
När du tar deras livsande ifrån dem
dör de och blir åter jord.
30 Du sänder din Ande,
och nytt liv skapas.
Du förnyar jorden.
31 Må Herrens ära bestå i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk!
32 Han ser på jorden, och den bävar,
han rör vid bergen, och de ryker.
33 Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever.
Jag vill prisa min Gud så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädjas i Herren.
35 Låt syndarna förgås från jorden
och de onda inte längre få finnas till!
Lova Herren, min själ.
Halleluja[a]!
Rekaviternas föredömliga lydnad
35 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, när Jojakim, Josias son, var kung över Juda: 2 ”Gå till rekaviterna och tala med dem, ta med dem till Herrens hus, till ett av de inre rummen och bjud dem på vin att dricka.” 3 Då tog jag med mig Jaasanja, Jeremias son och Havassinjas sonson, och hans bröder och söner och hela rekaviternas släkt. 4 Jag förde dem till Herrens hus, in i det rum som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, och som låg alldeles intill furstarnas, ovanför det som tillhörde dörrvaktaren Maaseja, Shallums son.
5 Jag satte fram tillbringare fyllda med vin och vinbägare och bjöd dem att dricka, 6 men de svarade: ”Vi dricker inte vin. Vår förfader Jonadav, Rekavs son, befallde oss: ’Ingen av er ska någonsin dricka vin, varken ni eller era barn. 7 Ni ska varken bygga hus, så säd eller plantera vingårdar och inte heller äga sådana. Ni ska alltid bo i tält, hela ert liv. Då får ni leva länge på den mark där ni lever som främlingar.’ 8 Vi har i allting lytt vad vår far Jonadav, Rekavs son, befallde oss. Varken vi, våra hustrur eller våra söner och döttrar har någonsin druckit vin. 9 Vi har inte byggt hus att bo i, inte ägt vingårdar eller åkrar eller säd. 10 Vi har bott i tält och lydigt följt allt som vår far Jonadav befallt oss. 11 Men när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, invaderade landet, sa vi: ’Kom, låt oss flytta till Jerusalem, undan kaldéernas och araméernas arméer.’ Så bosatte vi oss i Jerusalem.”
12 Herrens ord kom till Jeremia: 13 ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Gå och säg till männen i Juda och Jerusalems invånare: ’Ska ni inte ta varning och lyda vad jag sagt? säger Herren. 14 Den befallning som Jonadav, Rekavs son, gav sina efterkommande att inte dricka vin har de hållit. Än idag dricker de inte vin, för de lyder sin förfaders befallning. Men jag har talat till er gång på gång, och ni har inte lyssnat till mig. 15 Gång på gång har jag sänt till er alla mina tjänare profeterna för att säga: ”Vänd om var och en från sin onda väg och gör bättring! Följ inte andra gudar för att tjäna dem. Då ska ni få bo på den mark som jag gav er och era förfäder.” Men ni ville varken lyssna till mig eller lyda mig. 16 Jonadavs, Rekavs sons, efterkommande har följt sin fars befallning, men detta folk har inte lyssnat på mig.’
17 Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud så: ’Se, jag ska låta allt det onda som jag har talat om komma över Juda och alla som bor i Jerusalem. För jag talade till dem, men de lyssnade inte. Jag kallade på dem, men de svarade inte.’ ”
18 Till rekaviterna sa Jeremia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Eftersom ni har lytt er förfader Jonadavs befallning, följt allt vad han befallt och ålagt er, 19 säger härskarornas Herre, Israels Gud, så: Jonadav, Rekavs son, ska alltid ha en ättling som gör tjänst inför mig.’ ”
27 Ni utgör alltså Kristus kropp, och var för sig är ni delar av den. 28 Gud har gjort några i församlingen till apostlar, andra till profeter eller lärare, några har fått förmågan att göra under, gåvor att bota sjuka, hjälpa, leda eller tala andra språk. 29 Kan alla vara apostlar? Kan alla profetera? Kan alla undervisa? Kan alla göra under? 30 Kan alla bota sjuka? Kan alla tala andra språk, eller kan alla tolka dessa språk? 31 Nej. Men sök efter de största nådegåvorna.
Och nu ska jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.
Den viktigaste egenskapen: att visa kärlek
13 Om jag har fått förmågan att tala andra språk, både människors och änglars, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en skrällande cymbal. 2 Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. 3 Om jag ger allt jag äger till de fattiga, och låter mig brännas på bål, men inte har kärlek, då har jag ändå inte gjort något av värde.
Jesus uppmanar sina lärjungar att be om arbetare
35 Jesus vandrade omkring i alla städer och byar och undervisade i synagogorna. Och vart han än kom förkunnade han evangeliet om riket, och han botade alla slags sjukdomar och plågor. 36 När han såg människorna kände han medlidande med dem, eftersom de var nedslagna och hjälplösa, som får utan herde.
37 ”Skörden är stor, men arbetarna är få”, sa han till sina lärjungar. 38 ”Be därför skördens Herre att han skickar ut fler arbetare på fälten.”
Jesus utser sina tolv lärjungar
(Mark 3:15-19; Luk 6:14-16; Apg 1:13)
10 Jesus kallade nu till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och plågor. 2 Här är namnen på dessa tolv apostlar: Simon, som kallas Petrus, hans bror Andreas, Sebedaios söner Jakob och Johannes, 3 Filippos, Bartolomaios, Tomas, tullindrivaren Matteus, Alfaios son Jakob, Taddaios, 4 Simon ”den ivrige”[a] och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.