Book of Common Prayer
Ångerpsalm; en vädjan om nåd, förlåtelse och rening
51 För körledaren. En psalm av David 2 när profeten Natan kom till honom efter att han varit tillsammans med Batseba.
3 Förbarma dig, Gud, i din nåd,
ta bort mina överträdelser i din stora barmhärtighet.
4 Rena mig från min överträdelse,
gör mig ren från all min synd.
5 Jag känner mina överträdelser,
min synd är alltid inför mig.
6 Det är mot dig, och endast mot dig, jag har syndat
och gjort det som är ont i dina ögon.
Du visar dig vara rättfärdig när du talar
och rättvis när du dömer.
7 Jag är född i synd,
i synd formades jag i min mors livmoder.
8 Du har behag till sanning i mitt inre,
så lär mig vishet i mitt innersta[a].
9 Rena mig med isop, så att jag blir ren igen.
Tvätta mig, så att jag blir vitare än snö.
10 Låt mig få höra glädje och fröjd,
låt den[b] du har krossat få jubla.
11 Göm ditt ansikte för mina synder,
och ta bort alla mina överträdelser.
12 Skapa[c] i mig ett rent hjärta, Gud,
ge mig på nytt ett stadigt sinne.
13 Förskjut mig inte ur din närhet
och ta inte din heliga Ande ifrån mig.
14 Låt mig på nytt få glädjas över din frälsning,
stöd mig och ge mig ett villigt sinne.
15 Då ska jag undervisa syndare om dina vägar,
och de ska vända om till dig.
16 Rädda mig från blodskuld, Gud, min frälsnings Gud,
Då ska jag lovsjunga din rättfärdighet.
17 Herre, öppna min mun,
jag vill sjunga ditt lov.
18 Slaktoffer behagar dig inte
om jag skulle ge dig sådana,
och brännoffer bryr du dig inte om.
19 Offret till Gud är en förkrossad ande,
och den som i sitt inre är förkrossad och bedrövad
föraktar du inte, Gud.
20 Låt det i din godhet gå väl för Sion,
och bygg upp Jerusalems murar.
21 Då kommer du att glädjas över rättfärdiga offer,
brännoffer och heloffer,
och tjurar ska offras på ditt altare.
Den lidandes bön
69 För körledaren, enligt Shoshannim[a]. Av David.
2 Rädda mig, Gud,
för vattnet står mig upp till halsen!
3 Djupare och djupare sjunker jag i dyn,
jag saknar fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
floden sveper över mig.
4 Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes.
Mina ögon är matta
och ser med väntan på dig, min Gud.
5 De som har hatat mig utan anledning
är flera än hårstråna på mitt huvud.
Det är många som vill förgöra mig
och som utan orsak är mina fiender,
Jag måste ersätta vad jag inte har stulit.
6 Du känner min dumhet, Gud,
min skuld är inte gömd för dig.
7 Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull,
härskarornas Herre,
låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull,
du Israels Gud.
8 Det är för din skull som jag hånas
och mitt ansikte täcks av skam.
9 Jag har blivit främmande för mina egna bröder,
en främling för min mors söner.
10 Min iver för ditt tempel förtär mig,
och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.
11 När jag sörjer och fastar
hånar man mig.
12 När jag klär mig i sorgkläder
blir jag en visa för dem.
13 De som sitter i porten sladdrar om mig,
och i dryckesvisorna sjunger man om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, vid rätt tid.
Svara mig, Gud, i din stora nåd,
i din frälsnings trofasthet.
15 Rädda mig ur detta träsk!
Låt mig inte sjunka!
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna begrava mig
eller djupet uppsluka mig.
Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig.
17 Herre, svara mig i din godhet och nåd,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Göm dig inte för mig, din tjänare,
för jag är i nöd.
Skynda dig att svara!
19 Kom nära mig och befria mig,
friköp mig från mina fiender!
20 Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras.
Du ser alla mina ovänner.
21 Deras förakt har krossat mitt hjärta,
och jag är sjuk.
Jag sökte medlidande
men fann inget,
någon som kunde trösta mig
men hittade ingen.
22 De blandade gift i min mat
och gav mig ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och deras frid[b] en fälla.
Jeremias klagan och Herrens svar
12 Herre, du är rättfärdig,
när jag lägger fram mitt fall inför dig.
Ändå vill jag tala med dig om dina domslut:
Varför har de gudlösa en sådan framgång?
Varför får de trolösa leva så trygga?
2 Du planterar dem.
De växer och bär frukt.
Du finns ofta på deras läppar
men är fjärran från deras hjärtan.
3 Men Herre, du känner mig och ser mig,
du prövar mina attityder gentemot dig.
För bort dem som får att slaktas!
Avskilj dem för att dödas!
4 Hur länge måste landet sörja
och gräset på marken vissna bort?
För invånarnas ondskas skull
går boskap och fåglar under.
De menar: ”Han ser inte vad som händer med oss.”
5 ”Om det har tröttat ut dig att tävla med fotfolk,
hur ska du då kunna tävla mot hästar?
Om du bara är trygg i ett fredligt land,
hur ska du bära dig åt i snårskogen vid Jordan?
6 Till och med dina egna bröder, din egen familj,
har svikit dig.
De ropar högt mot dig bakom din rygg.[a]
Lita inte på dem, hur vänligt de än talar till dig.
Herrens klagan över sitt folk
7 Jag har övergett mitt hus,
lämnat mitt arv,
överlämnat min älskade i hennes fienders hand.
8 Min arvedel har blivit mot mig
som ett skogens lejon,
som höjt rösten mot mig,
och som jag därför hatar.
9 Har inte min arvedel blivit för mig
som en spräcklig rovfågel,
som omringas och attackeras av andra fåglar?[b]
Gå, samla alla vilda djur,
låt dem komma och äta!
10 Många herdar har fördärvat min vingård,
trampat ner mitt land.
Mitt ljuvliga land
har de förvandlat till en öde öken.
11 De har gjort det till en ödemark.
Sörjande och öde ligger det framför mig,
och ingen bryr sig om det.
12 Över de kala höjderna i öknen
drar förhärjare fram.
Herrens svärd förtär allt
från den ena ändan av landet till den andra.
Det finns ingen fred för någon.
13 De har sått vete
men fått skörda törne.
De har tröttat ut sig,
men till ingen nytta.
Bär så skammen för er skörd,
för Herrens glödande vredes skull.”
Israels grannar
14 Så säger Herren om alla de onda grannfolk, som gett sig på den arvedel jag gav mitt folk Israel: ”Jag ska rycka upp dem ur deras land, och jag ska rycka upp Judas folk från dem. 15 Men efter att jag ryckt upp dem ska jag förbarma mig över dem och föra dem tillbaka igen, var och en till sitt arv, var och en till sitt land. 16 Om de verkligen lär sig mitt folks vägar och svär vid mitt namn: ’Så sant Herren lever’, så som de lärt mitt folk att svära vid Baal, då ska de få etablera sig bland mitt folk.
Rättfärdig genom tron på Kristus
3 Och så, mina syskon, gläd er i Herren! Det är inget besvär för mig att återigen skriva om samma sak, och det är en trygghet för er.
2 Akta er noga för dessa hundar[a], dessa med sina onda handlingar, dessa som skär sönder kroppen. 3 Verklig omskärelse handlar om oss som tjänar Gud i Anden, har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på det yttre.
4 Fast om det räckte med att förlita sig på det yttre, då skulle jag själv ligga mycket bra till. Om någon kan skryta över sådant så är det jag. 5 Jag blev omskuren när jag var åtta dagar gammal, jag tillhör Israels folk och Benjamins stam. Jag är en hebré, född av hebréer, vad lagen beträffar en farisé[b], 6 och i min fanatism förföljde jag församlingen. När det gällde lagens rättfärdighet, var jag klanderfri.
7 Men allt detta, som en gång var en vinst för mig, anser jag nu vara en förlust för Kristus skull. 8 Ja, allt annat är en förlust, när man jämför det med den oändliga rikedom det är att få känna Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag kastat bort allt detta som värdelöst skräp, för att vinna Kristus 9 och leva i honom, inte genom min egen rättfärdighet som kommer av lagen, utan genom den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger den som tror.
10 Jag vill lära känna Kristus och kraften av hans uppståndelse, dela hans lidanden och bli lik honom i en död som hans. 11 Så hoppas jag nå fram till uppståndelsen från de döda.
Kämpa för att nå målet
12 Jag har verkligen inte nått detta än, och jag är inte färdig. Men jag strävar efter att gripa det, eftersom Kristus Jesus har gripit tag i mig. 13 Nej, syskon, jag menar inte att jag redan har det i min hand. Men en sak är säker: jag försöker glömma det som ligger bakom mig och strävar mot det som ligger framför mig. 14 Jag jagar mot målet för att kunna få det pris däruppe, som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
9 När en stor mängd judar fick höra att Jesus var där, kom de dit för att träffa honom och också för att se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. 10 Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, 11 eftersom fler och fler judar lämnade dem och istället började tro på Jesus.
Jesus rider in i Jerusalem på en åsna
(Matt 21:4-9; Mark 11:7-10; Luk 19:35-38)
12 Nästa dag fick en stor folkmassa som kommit till högtiden höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 13 och de tog palmkvistar och gick ut för att möta honom. De ropade:
”Hosianna![a]”
”Välsignad är han som kommer i Herrens namn![b]”
”Israels kung!”
14 Jesus fick tag på en ung åsna och satte sig på den, som det står skrivet:
16 Lärjungarna förstod först inte detta. Men när Jesus hade förhärligats, kom de ihåg att så som det stod skrivet om honom, så hade det gjorts med honom.
17 Alla de som hade varit med när Jesus kallade ut Lasaros ur graven och uppväckte honom från de döda vittnade om detta. 18 Därför var det så många som gick ut för att möta honom, när de hörde att han hade gjort detta tecken.
19 Men fariseerna sa till varandra: ”Ni ser att ingenting hjälper! Hela världen följer ju efter honom!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.