Book of Common Prayer
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
31 För körledaren. En psalm av David.
2 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3 Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4 Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5 Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6 I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8 Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9 Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10 Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11 Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12 För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig[a] över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13 Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14 Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15 Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16 Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18 Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20 Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21 Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22 Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23 Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25 Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
En bön om räddning
35 Av David.
Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
2 Ta rustningen och skölden,
res dig och kom till min hjälp!
3 Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
Säg till mig: ”Jag är din räddning!”
4 Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
5 Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och hal,
när Herrens ängel förföljer dem!
7 Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
och grävt en fallgrop åt mig.
8 Låt dem drabbas av undergång
utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
falla i sin egen grop, till sin undergång.
9 Men jag ska jubla i Herren
och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”
11 Falska vittnen kommer emot mig.
De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
jag ödmjukade mig själv med fasta,
men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
eller som i sorg efter en mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
utan att jag visste något.
De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
liksom de gudlösa,
och gnisslar tänder mot mig.[b]
17 Herre, hur länge ska du se på?
Rädda mig från deras illgärningar,
mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
prisa dig inför folkhopen.
19 Låt inte dem glädjas
som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
”Haha, det var väl vad vi skulle se!”
22 Herre, du har sett detta.
Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”
26 Låt dem skämmas och förödmjukas
som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”
28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
lovprisa dig dagen lång.
Synen med fikonen
24 Herren lät mig se den här synen: Två korgar med fikon stod framför Herrens tempel. Detta var efter att Nebukadnessar, kungen av Babylonien, hade tagit Jojakims son Jekonja, kungen av Juda, till fånga och fört bort honom, tillsammans med furstarna i Juda, hantverkarna och smederna, från Jerusalem till Babylonien. 2 I den ena korgen fanns det mycket goda fikon från årets första skörd. I den andra fanns mycket dåliga fikon, alltför dåliga att äta.
3 Då frågade Herren: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Fikon. De goda fikonen är mycket goda, men de dåliga är mycket dåliga, alltför dåliga att äta.”
4 Då kom Herrens ord till mig: 5 ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Så som jag ser på dessa goda fikon, ser jag med välvilja på dem som förts bort från Juda, dem som jag skickat härifrån till kaldéerna. 6 Jag ska välvilligt vaka över dem och leda dem tillbaka till detta land. Jag ska bygga upp dem, inte bryta ner dem, plantera dem och inte dra upp dem igen. 7 Jag ska ge dem en insikt om att jag är Herren. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud, för de ska helhjärtat återvända till mig.
8 Men som de dåliga fikonen som är alltför dåliga att äta, säger Herren, så ska jag behandla Sidkia, kungen i Juda, och hans furstar och de överlevande från Jerusalem, de som är kvar här i landet och de som bor i Egypten. 9 Jag ska göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och ett ordspråk, till nidvisa och förbannelse på alla platser dit jag förvisar dem. 10 Jag ska låta dem drabbas av svärd, hungersnöd och sjukdomar, tills de är utrotade från landet som jag gav dem och deras förfäder.’ ”
Gud är fri att välja sitt folk
19 Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?”
20 Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” 21 Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? 22 Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? 23 Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? 24 Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk.
25 Det sägs så här genom Hosea:
”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk,
och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”[a]
26 Och:
”Där det sades till dem:
’Ni är inte mitt folk’,
ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.”[b]
27 Jesaja utropar om Israel:
”Även om israeliterna är talrika som havets sand,
ska bara en rest av dem bli räddad,
28 för Herren ska döma alla människor,
snabbt och en gång för alla.”[c]
29 Jesaja säger också på ett annat ställe:
”Om härskarornas[d] Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss,
hade vi blivit som Sodom
och skulle likna Gomorra.”[e]
Israels folk vägrar att tro
30 Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro. 31 Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen. 32 Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten, 33 som Skriften talar om:
”Se! Jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som man faller på.
Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.”[f]
Jesus botar en man som föddes blind
9 När Jesus gick vidare fick han se en man som hade varit blind sedan födseln.
2 Då frågade hans lärjungar: ”Rabbi, för vems synd föddes den här mannen blind, hans egen eller hans föräldrars?”
3 Jesus svarade dem: ”Det var varken för att han själv eller hans föräldrar syndade. Men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 4 Vi måste, så länge det är dag, göra hans gärningar som har sänt mig. Snart blir det natt, och då kan ingen arbeta. 5 Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.”
6 Sedan spottade han på marken och gjorde en deg av lera som han strök på mannens ögon, 7 och han sa till honom: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen” (Siloa betyder utsänd). Mannen gick då iväg till dammen och tvättade sig, och när han kom tillbaka kunde han se.
8 Hans grannar och andra som hade sett honom som tiggare, frågade varandra: ”Är det inte han som satt och tiggde förut?”
9 ”Jo, det är det”, sa en del, medan andra sa: ”Nej, han är bara lik honom.”
Men själv sa han: ”Visst är det jag.”
10 Då frågade de honom: ”Hur kan det komma sig att du ser?”
11 Mannen svarade: ”Han som heter Jesus gjorde en deg och strök den på mina ögon, och sedan sa han åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Och när jag hade gjort det så kunde jag se.”
12 De frågade honom: ”Var finns han nu?”
Men mannen svarade: ”Det vet jag inte.”
Fariseerna förhör mannen som föddes blind
13 Då tog de med sig mannen som hade varit blind till fariseerna. 14 Det var på en sabbat som Jesus hade gjort degen och gett mannen hans syn. 15 När fariseerna frågade hur det kom sig att han kunde se, berättade han än en gång: ”Han strök en deg på mina ögon, och när jag hade tvättat mig, kunde jag se.”
16 En del av fariseerna sa då: ”Den mannen kan inte vara sänd av Gud eftersom han inte håller sabbaten.” Men andra sa: ”En syndare kan väl inte göra sådana tecken?” Så var deras meningar delade.
17 Och igen frågade de mannen som hade varit blind: ”Vad säger du själv om honom? Det var ju du som fick din syn.” Mannen svarade då: ”Han är en profet.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.