Book of Common Prayer
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
21 Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Lägg era brännoffer till era slaktoffer och ät upp köttet! 22 Jag talade till era förfäder när jag ledde dem ut ur Egypten men gav dem ingen befallning om brännoffer och slaktoffer. 23 Vad jag befallde dem var: Lyssna till mig, så ska jag vara er Gud och ni mitt folk. Vandra alltid på den väg jag befaller er, så ska det gå er väl.
24 Men de ville inte höra, inte lyssna på mig, utan följde i sin envishet sina egna, onda tankar. De gick bakåt i stället för framåt. 25 Alltsedan den dag era förfäder lämnade Egypten och fram till denna dag har jag gång på gång sänt mina tjänare profeterna till dem. 26 Men de har inte velat höra på mig, inte lyssna till mig. De har varit motspänstiga och gjort ännu mer ont än sina förfäder.’
27 Du ska tala om allt detta för dem, men de kommer inte att lyssna till dig. Du ska ropa till dem, men de kommer inte att svara dig. 28 Säg till dem: ’Detta är det folk som inte vill lyssna till Herren, sin Gud och ta emot tillrättavisning. Sanningen har försvunnit och är borta från deras mun.’
29 Klipp av ditt hår och kasta bort det. ’Stäm upp en klagosång på de kala höjderna, för Herren har förkastat och övergett detta släkte som orsakat hans vrede.’
30 Folket i Juda har gjort det som är ont i mina ögon, säger Herren. De har satt upp sina vidriga avgudar i det hus som är uppkallat efter mitt namn och orenat det. 31 De har byggt Tofets offerhöjder i Ben-Hinnoms dal, för att där bränna sina söner och döttrar – något som jag aldrig befallt eller haft en tanke på. 32 En tid ska komma, säger Herren, då det inte längre ska kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråpdalen. Då ska man gräva gravar i Tofet tills det inte finns mer plats kvar.[a] 33 Detta folks döda kroppar kommer att bli mat åt himlens fåglar och markens djur, och ingen ska finnas kvar som kan jaga bort dem. 34 På gatorna i Jerusalem och i Juda städer ska jag göra slut på jublet och glädjeropen och brudgummens och brudens glädje. Ja, landet ska läggas öde.”
Löftet till Abraham gäller alla som tror
13 Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14 Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. 15 Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. 16 Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17 som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.”[a] I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till.
18 Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.”[b] 19 Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal.
20 Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. 21 Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, 22 och därför räknades han som rättfärdig.
23 Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. 24 Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. 25 Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
37 På sista dagen, som var lövhyddefestens höjdpunkt, stod Jesus upp och ropade: ”Om någon är törstig så kom till mig och drick! 38 Den som tror på mig, ur hans inre ska strömmar av levande vatten flyta fram såsom det står skrivet[a].” 39 Med detta menade han Anden, som de som trodde på honom skulle få. Men Anden hade inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade förhärligats.
40 När folket hörde honom säga detta, sa några av dem: ”Han måste vara profeten.[b]” 41 Andra sa: ”Han är Messias.” Ytterligare några: ”Nej. Messias ska väl inte komma från Galileen! 42 Står det inte i Skriften att Messias ska vara av Davids släkt och komma från Betlehem, småstaden där David bodde?”[c] 43 Människorna hade alltså delade meningar om honom. 44 Några ville också arrestera honom, men ingen rörde honom.
45 Tempelvakterna, som hade skickats ut för att gripa honom, återvände nu till översteprästerna och fariseerna, som frågade dem: ”Varför tog ni inte med honom hit?”
46 Men vakterna svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han!”
47 ”Har ni också blivit vilseledda?” frågade fariseerna. 48 ”Finns det någon i rådet eller någon farisé som tror på honom? 49 Men folkhopen här vet inget om lagen[d], och de är förbannade.”
50 Då sa Nikodemos, den medlem i rådet som tidigare hade sökt upp Jesus: 51 ”Är det förenligt med vår lag att förklara någon skyldig innan man har hållit rättegång och hört vad han gör?”
52 De svarade: ”Är du också från Galileen? Läs i Skriften så får du se att ingen profet kommer från Galileen.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.