Book of Common Prayer
Besvikelse och förtvivlan över en väns svek
55 För körledaren, till stränginstrument. Maskil. Av David.
2 Lyssna till min bön, Gud!
Göm dig inte när jag vädjar till dig!
3 Lyssna till mig och svara mig!
Mina tankar plågar mig,
jag har ingen ro,
4 för fienden väsnas och de gudlösa pressar mig.
De drar olycka över mig,
och i vrede anfaller de mig.
5 Mitt inre fylls av ångest,
dödsångesten griper mig.
6 Fruktan och fasa gastkramar mig.
Jag darrar och är rädd,
skräcken överväldigar mig.
7 Jag sa: ”Tänk om jag hade vingar som duvan,
så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.
8 Jag skulle flyga långt bort
till öknen och stanna där.” Séla
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan detta oväder och denna storm.
10 Herre, förvirra de gudlösa,
låt dem gräla sinsemellan,
för jag ser våld och strid i staden.
11 Dag och natt går de omkring den på dess murar.
Olycka och ofärd har förskansat sig därinne.
12 Våldet har tagit överhanden,
och förtryck och svek lämnar aldrig dess torg.
13 Om det hade varit en fiende som hånat mig,
hade jag kunnat stå ut med det.
Om det hade varit en ovän som satt sig upp mot mig,
kunde jag ha gömt mig för honom.
14 Men det var du, min jämlike,
min vän, min förtrogne.
15 Vi gick i underbar gemenskap
i folkskaran till Guds hus.
16 Låt döden utan varning ta dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
för ondskan bor i och mitt ibland dem.
17 Men jag vill ropa till Gud,
och Herren ska rädda mig.
18 Både morgon, middag och kväll suckar jag och klagar högt inför honom,
och han ska lyssna till mig.
19 Han befriar mig och ger mig frid,
när fienderna anfaller mig,
hur många mina motståndare än är.
20 Gud ska höra mig och förödmjuka dem,
han som har regerat i evigheter, séla,
dessa som aldrig ändrar sig
och som inte fruktar Gud.
21 Han gav sig på dem som levde i fred med honom,
han våldförde sig på sitt förbund.[a]
22 Hans ord var hala som smör,
men hans hjärta var fyllt av stridslust.
Hans tal var lenare än olja
och ändå ett draget svärd.
23 Lämna din börda till Herren!
Han ska ta hand om dig.
Han låter aldrig den rättfärdige vackla.
24 Men du, Gud, ska störta ner dem i fördärvets djup.
De blodtörstiga och svekfulla uppnår inte ens hälften av människans livslängd.
Men jag förtröstar på dig.
Tacksamhet för bönesvar
138 Av David.
Jag vill prisa dig av hela mitt hjärta.
Jag vill lova dig med sång inför gudarna.
2 Jag böjer mig ner, mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn
för din nåd och trofasthet.
För du har upphöjt ditt namn och ditt ord över allting.
3 När jag ropade till dig svarade du mig,
du styrkte mig och gav mig ny kraft.
4 Alla kungar på jorden ska prisa dig, Herre,
när de får höra dina ord.
5 De ska sjunga om Herrens vägar,
för Herrens härlighet är stor.
6 Herren är den högste, men han ser till de låga.
De stolta genomskådar han redan på långt håll.
7 När jag måste gå igenom nöd,
håller du mig vid liv.
Du sträcker ut din hand mot mina fienders vrede,
och med din mäktiga hand räddar du mig.
8 Herren kommer att fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar för evigt.
Överge inte dina händers verk.
Guds allvetande och allestädes närvaro
139 För körledaren. En psalm av David.
Herre, du rannsakar mig och vet allt om mig.
2 Du vet om jag sitter eller står.
Även om du är långt borta från mig
vet du vad jag tänker.
3 Du granskar mig vare sig jag går eller ligger.
Du vet om allt som jag företar mig.
4 Redan innan jag har ett ord på min tunga
vet du, Herre, vad jag tänker säga.
5 Du omsluter mig på alla sidor,
och du håller din hand över mig.
6 Att veta detta är förunderligt för mig,
mycket större än vad jag någonsin kan förstå.
7 Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
8 Om jag far upp till himlen är du där,
och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
9 Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
10 kommer din hand att leda mig,
din starka hand att gripa mig.
11 Om jag bad mörkret att gömma mig
och ljuset omkring mig att bli natt,
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.
13 Du skapade organen inne i min kropp,
du vävde samman mig i min mors livmoder.
14 Jag prisar dig för det förunderliga,
att jag är så underbart skapad!
Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
15 Mitt skelett var inte dolt för dig
när jag formades i det tysta,
när jag vävdes samman i jordens djup.
16 Du såg mig innan jag föddes.
I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
innan någon av dem började.[a]
17 Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
Hur enormt är inte deras antal!
18 Om jag försökte räkna dem
skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
är jag fortfarande hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
avlägsna de blodtörstiga från mig!
20 De som talar svekfullt om dig,
de som har missbrukat dina städer.[b]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
avsky dem som reser sig mot dig?
22 Jag hatar dem starkt,
de är mina fiender.
23 Granska mig, Gud!
Känn mitt innersta och pröva mig,
känn mina oroliga tankar!
18 Var därför noga med att komma ihåg dessa mina ord och bevara dem i era hjärtan! Bind dem som ett tecken på er hand och fäst dem på pannan. 19 Lär era barn dem! Tala om dem när du sitter där hemma, när du är på vandring, när du lägger dig och när du stiger upp. 20 Skriv dem på dörrposterna till dina hus och i dina stadsportar[a]. 21 Då kommer ni och era barn att få leva länge i det land som Herren med ed har lovat era förfäder, ja, lika länge som det finns en himmel som välver sig över jorden.
22 Om ni håller hela denna lag som jag ger er, om ni älskar Herren, er Gud, och vandrar på hans vägar och håller er till honom, 23 då ska Herren fördriva alla dessa folk för er, hur mycket större och mäktigare än er de än är. 24 Varje plats där ni sätter er fot ska tillhöra er. Era gränser ska sträcka sig från öknen till Libanon och från floden Eufrat till Medelhavet. 25 Ingen ska kunna stå er emot, för Herren, er Gud, ska sända bävan och förskräckelse före er över hela landet vart ni än går, precis som han har lovat er.
26 Idag lägger jag framför er välsignelse och förbannelse: 27 välsignelse om ni följer Herrens, er Guds, bud som jag ger er idag 28 och förbannelse om ni vägrar att följa dem och istället följer andra folks gudar som ni inte känner.
5 Varje överstepräst utses bland människor och har i uppdrag att representera andra människor inför Gud. Han bär fram gåvor och offer för människors synder. 2 Han kan ha medlidande med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är svag 3 och måste därför bära fram syndoffer både för sig själv och för folket. 4 Denna ära är inget som någon själv tar på sig. Man blir kallad av Gud, precis som Aron blev.[a]
5 Därför tog inte heller Kristus på sig äran att vara överstepräst. Nej, han fick den av honom som sa till honom:
”Du är min Son.
Idag har jag blivit din Far.”[b]
6 På ett annat ställe säger han:
”Du är präst för evigt,
så som Melkisedek.”[c]
7 Medan han levde här på jorden grät han och ropade högt och bad till honom som kunde rädda honom från döden. Och han blev bönhörd på grund av sin gudsfruktan. 8 Fastän han var Son, lärde han sig att lyda genom det lidande han gick igenom. 9 När han blev fullkomnad, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom. 10 Gud kallade ju honom till att bli överstepräst, så som Melkisedek.
Jesus och den samariska kvinnan
4 Jesus insåg att fariseerna hade fått höra att han hade fler lärjungar än Johannes och döpte fler – 2 fast det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar. 3 Jesus lämnade därför Judeen och återvände till Galileen.
4 På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien[a] 5 och så kom han till en stad i Samarien som heter Sykar och som ligger nära den mark som Jakob gav sin son Josef. 6 Där ligger också Jakobs brunn och eftersom det var mitt på dagen och Jesus var trött av vandringen, satte han sig vid brunnen.
7 Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten och Jesus bad henne: ”Ge mig lite att dricka!” 8 Hans lärjungar hade gått in till staden för att köpa mat. 9 Den samariska kvinnan sa: ”Du som är jude, hur kan du be mig, en samarisk kvinna, om vatten?” Judarna brukade nämligen inte ha något gemensamt med samarierna.
10 Jesus svarade: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig om något att dricka, så skulle du ha bett honom och han skulle ha gett dig levande vatten.”
11 ”Men, Herre, du har ju varken rep eller kruka”, sa hon, ”och brunnen är djup. Varifrån ska du få levande vatten? 12 Du är väl inte större än vår förfader Jakob som gav oss den här brunnen och som han själv och hans söner och boskap drack av?”
13 Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir snart törstig igen. 14 Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig i evighet törstig igen för mitt vatten blir en källa inom honom som porlar fram och ger evigt liv.”
15 ”Herre”, sa kvinnan, ”ge mig av det vattnet, så att jag aldrig mer blir törstig och slipper gå ut hit och hämta vatten!”
16 Men Jesus sa: ”Gå och hämta din man!”
17 ”Jag har ingen man”, svarade kvinnan.
”Du har rätt när du säger att du inte har någon man”, sa Jesus. 18 ”Du har haft fem män och den du har nu är inte din man. Där höll du dig till sanningen.”
19 ”Herre”, sa kvinnan, ”jag ser att du är en profet. 20 Våra förfäder har tillbett på det här berget[b], men ni säger att den plats där man ska tillbe finns i Jerusalem.”
21 Jesus sa till henne: ”Tro mig, kvinna det kommer en tid då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. 22 Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner eftersom räddningen kommer från judarna. 23 Men den tid kommer, ja, den har redan kommit, då sanna tillbedjare tillber Fadern i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare Fadern söker. 24 Gud är Ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”
25 Kvinnan sa: ”Ja, jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus, och när han kommer ska han förklara allt för oss.”
26 Då sa Jesus till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.