Book of Common Prayer
Ödmjuk förtröstan
131 [a]En pilgrimssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt sådant som är för svårt för mig.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn
är min själ i mig.[b]
3 Israel, hoppas på Herren,
från nu och till evig tid!
Davids löfte och Herrens löfte
132 [c]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [d]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [e]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [f]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [g]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[h].
7 [i]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [j]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [k]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
11 [l]Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
"En av dina ättlingar[m]
ska jag sätta på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd
som jag ska lära dem,
då ska också deras barn
sitta på din tron till evig tid."
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [n]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [o]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [p]Där ska jag låta ett horn[q] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [r]Det är som när den fina oljan
på huvudet[s]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
Bön om skydd mot onda människor
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Rädda mig, Herre,
från onda människor,
skydda mig från våldsmän
3 som gör onda planer i sina hjärtan
och vållar strid varje dag.
4 [a]De vässar sina tungor som ormar,
de har huggormsgift
bakom sina läppar.
Sela
5 Bevara mig, Herre,
från de gudlösas händer,
skydda mig från våldsmän
som planerar för att
få mina fötter på fall.
6 De stolta gillrar fällor
med rep för mig,
de lägger nät vid vägens kant,
de sätter snaror för mig.
Sela
7 [b]Jag säger till Herren:
Du är min Gud.
Lyssna, Herre,
till mitt rop om nåd!
8 Herre, min Herre,
min frälsnings styrka[c],
du skyddar mitt huvud
på stridens dag.
9 Herre, uppfyll inte
de gudlösas önskningar,
låt inte deras planer lyckas
så att de förhäver sig.
Sela
10 [d]Låt dem som omringar mig
själva drabbas
av sina läppars ondska.
11 [e]Låt glödande kol regna över dem,
låt dem kastas i eld,
i djup så att de aldrig
kommer upp.
12 Förtalare ska inte bestå i landet,
våldsmän ska jagas av olycka
med slag på slag.
13 [f]Jag vet att Herren ska ta sig an
den förtrycktes sak
och skipa rätt åt den fattige.
14 De rättfärdiga ska prisa ditt namn,
de ärliga ska bo inför ditt ansikte.
Bön i ensamhet och nöd
142 [a]En vishetspsalm av David. En bön när han var i grottan[b].
2 Med hög röst
ropar jag till Herren,
med hög röst
ber jag Herren om nåd.
3 [c]Jag utgjuter mitt bekymmer
för honom,
berättar om min nöd för honom.
4 [d]När min ande mattas i mig
är du den som känner min stig.
På vägen där jag går
har de lagt snaror för mig.
5 [e]Se på min högra sida,
där finns ingen
som känns vid mig.
Jag har ingen tillflykt mer,
ingen som frågar efter min själ.
6 [f]Jag ropar till dig, Herre,
jag säger: Du är min tillflykt,
min lott i de levandes land.
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är i stor nöd.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 [g]För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga ska samlas
omkring mig
när du visar din godhet mot mig.
25 Sedan gick det sju dagar efter att Herren hade slagit Nilen.
Den andra plågan – grodor
8 Därefter sade Herren till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Men om du vägrar att släppa dem, ska jag plåga hela ditt land med grodor. 3 Nilen ska vimla av grodor. De ska stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. 4 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare ska grodorna hoppa upp.” 5 Herren sade också till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt grodor stiga upp över Egyptens land.” 6 (A) Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp grodor som täckte landet.
7 Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät grodor stiga upp över Egyptens land.
8 (B) Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Be till Herren att han tar bort grodorna från mig och mitt folk. Då ska jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.” 9 Mose sade till farao: ”Du ska få äran att bestämma när jag ska be för dig och dina tjänare och ditt folk, så att grodorna försvinner från dig och dina hus och bara finns kvar i Nilen.” 10 Han svarade: ”I morgon.” Då sade Mose: ”Det ska bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren vår Gud. 11 Grodorna ska försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk och bara finnas kvar i Nilen.”
12 Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot grodorna som han låtit komma över farao. 13 Herren gjorde så som Mose hade begärt. Grodorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. 14 Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. 15 (C) Men när farao såg att han fått lindring, förhärdade han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.
Den tredje plågan – mygg
16 Sedan sade Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå stoftet på marken. Över hela Egyptens land ska då stoftet förvandlas till mygg.” 17 De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten.
18 Spåmännen tänkte då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. 19 (D) Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.
Det nya förbundets härlighet
7 (A) Redan dödens tjänst, inristad med bokstäver på stenar, kom med sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, även om den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet ska då inte Andens tjänst ha? 9 (B) Om redan fördömelsens tjänst hade härlighet, hur mycket rikare på härlighet är då inte rättfärdighetens tjänst? 10 Det som förr hade härlighet har nu ingen härlighet alls jämfört med den överväldigande härligheten. 11 För om det som bleknade kom med härlighet, hur mycket större härlighet har då inte det som består!
12 (C) När vi nu har ett sådant hopp går vi helt öppet till väga. 13 (D) Vi gör inte som Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. 14 (E) Men deras sinnen blev förhärdade. Än i dag är samma slöja kvar när de läser det gamla förbundets skrifter, och den lyfts inte bort, först i Kristus försvinner den. 15 Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de läser Mose[a].
16 (F) Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. 17 (G) Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 (H) Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser[b] Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
Jesus och den rike mannen
17 (A) När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?" 18 Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. 19 (B) Buden kan du: Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor."[a]
20 Mannen sade: "Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung[b]." 21 (C) Jesus såg på honom med kärlek och sade: "Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig." 22 Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.
23 Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: "Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!" 24 Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: "Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! 25 (D) Det är lättare för en kamel[c] att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike." 26 Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: "Vem kan då bli frälst?" 27 (E) Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt."
28 (F) Petrus sade till honom: "Vi har lämnat allt och följt dig." 29 Jesus sade: "Jag säger er sanningen: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och för evangeliets skull 30 utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och sedan i den kommande världen evigt liv. 31 Men många som är först ska bli sist, och de som är sist ska bli först."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation