Book of Common Prayer
Räddning undan förföljare
31 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Till dig, Herre, tar jag min tillflykt.
Låt mig aldrig behöva skämmas,
rädda mig i din rättfärdighet.
3 (B) Vänd ditt öra till mig,
skynda till min räddning!
Var min fasta klippa,
en borg till min frälsning,
4 (C) för du är min klippa och min borg.
Du ska leda och föra mig
för ditt namns skull,
5 (D) du ska lossa mig ur nätet
de lagt ut för mig,
för du är mitt beskydd.
6 (E) I din hand[a] överlämnar jag
min ande.
Du har friköpt mig, Herre,
du trofaste Gud.
7 (F) Jag hatar[b] dem som håller fast
vid tomma avgudar,
jag litar på Herren.
8 (G) Jag vill jubla och glädjas
över din nåd,
att du ser mitt lidande
och känner min själ i nöden.
9 (H) Du utlämnar mig inte
i fiendens hand,
du ställer mina fötter
på rymlig plats.
10 (I) Förbarma dig över mig, Herre,
jag är i nöd!
Grämelse förtär mitt öga,
min själ och min kropp.
11 (J) Mitt liv försvinner i sorg,
mina år i suckan.
Min kraft är bruten
genom min synd[c],
mina ben[d] förtärs
12 (K) för alla mina fienders skull.
Jag har blivit en skam
för mina grannar
och en skräck
för dem som känner mig.
De som ser mig på gatan
flyr för mig.
13 Jag är glömd och borta
ur deras hjärtan, som död,
jag har blivit som ett krossat kärl.
14 (L) Jag hör vad många viskar,
skräck från alla håll!
De gaddar ihop sig mot mig,
smider planer för att ta mitt liv.
15 Men jag litar på dig, Herre,
jag säger: "Du är min Gud."
16 (M) Min tid är i dina händer.
Rädda mig från mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 (N) Låt ditt ansikte lysa
över din tjänare,
fräls mig genom din nåd.
18 (O) Herre, låt mig inte
behöva skämmas,
jag ropar till dig!
Låt de gudlösa få skämmas,
låt dem tystna i dödsriket.
19 Låt lögnarnas läppar förstummas,
de som talar fräckhet i högmod
och förakt mot den rättfärdige.
20 (P) Hur stor är inte din godhet,
som du sparar åt dem
som vördar dig
och visar i människors åsyn
mot dem som flyr till dig!
21 (Q) Du tar dem i ditt ansiktes beskydd
mot människors intriger,
du gömmer dem i din hydda
undan elaka tungor.
Oskyldigt anklagad
35 Av David.
Herre, kämpa mot dem
som kämpar mot mig,
strid mot dem
som strider mot mig!
2 Grip sköld och skydd
och kom till min hjälp,
3 dra fram spjutet
och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
"Jag är din frälsning!"
4 (A) Låt dem som vill ta mitt liv
få skam och vanära,
låt dem som planerar min olycka
tvingas tillbaka med skam.
5 (B) Låt dem bli som agnar för vinden,
låt Herrens ängel driva bort dem.
6 (C) Låt deras väg bli mörk och hal,
låt Herrens ängel förfölja dem.
7 (D) Utan orsak dolde de sin nätgrop
för att fånga mig,
utan orsak grävde de den
för att ta mitt liv.
8 (E) Låt fördärvet drabba dem oväntat,
låt dem fastna i nätet de lagt ut
och falla i gropen
till sitt eget fördärv.
9 (F) Min själ ska jubla i Herren
och glädjas över hans frälsning.
10 Varje ben i min kropp ska säga:
"Herre, vem är som du?
Du räddar den svage
från hans överman,
den svage och fattige
från den som plundrar honom."
11 (G) Falska vittnen träder fram,
de frågar mig om saker jag inte vet.
12 (H) De lönar mig med ont mot gott,
min själ är övergiven.
13 (I) Men jag gick i sorgdräkt
när de var sjuka,
jag späkte min själ med fasta
och bad med böjt huvud[a].
14 Jag gjorde som för min vän,
som för min bror,
jag gick sorgklädd och böjd
som när man sörjer sin mor.
15 (J) Men när jag faller
gläder de sig och gaddar ihop sig,
uslingar jag inte känner
gaddar ihop sig mot mig.
De river i mig utan uppehåll.
16 (K) Bland gudlösa som hånar
för en kaka bröd[b]
gnisslar de tänder mot mig.
17 (L) Herre, hur länge ska du se på?
Befria min själ från deras härjningar,
mitt dyrbara liv från lejonen.
18 (M) Jag ska tacka dig
i den stora församlingen,
prisa dig bland mycket folk.
19 (N) Låt inte mina svekfulla[c] fiender
få triumfera över mig,
låt inte dem som hatar mig
utan orsak
få blinka med ögonen.
20 Det är inte frid de talar,
de tänker ut svekfulla ord
mot de stilla i landet.
21 (O) De spärrar upp sina gap mot mig,
de säger: "Haha, haha!
Vi har sett det med egna ögon!"
22 (P) Du ser det, Herre.
Var inte tyst, Herre,
var inte långt från mig.
23 (Q) Vakna, res dig till mitt försvar,
ta dig an min sak,
min Gud och Herre!
24 (R) Döm mig efter din rättfärdighet,
Herre min Gud!
Låt dem inte triumfera över mig,
25 låt dem inte få säga i sina hjärtan:
"Haha! Precis som vi ville!"
Låt dem inte få säga:
"Vi slukade honom!"
26 (S) Låt alla som gläds åt min olycka
få skämmas och blygas,
låt dem som förhäver sig över mig
kläs i skam och vanära.
10 (A) Då sade Mose till Herren: ”Men Herre, jag är ingen ordets man, varken förr eller nu när du talat till din tjänare. Jag är trög i talet och har en trög tunga.” 11 (B) Herren sade till honom: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? 12 (C) Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.”
13 Men Mose sade: ”Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill.” 14 Då upptändes Herrens vrede mot Mose och han sade: ”Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han kan tala. Och se, han är på väg ut för att möta dig, och när han får se dig ska han bli glad i sitt hjärta. 15 (D) Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. 16 Han ska tala i ditt ställe till folket. Han ska vara som din mun, och du ska vara som hans Gud.[a] 17 Och du ska ta den här staven i handen. Med den ska du göra dina tecken.”
Mose återvänder till Egypten
18 Mose återvände till sin svärfar Jetro och sade till honom: ”Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än.” Jetro sade till Mose: ”Gå i frid!” 19 (E) Och när Mose var i Midjan sade Herren till honom: ”Bege dig tillbaka till Egypten, för alla som ville ta ditt liv är döda.” 20 (F) Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och återvände till Egyptens land. Och Mose tog Guds stav i handen.
21 (G) Herren sade till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, se då till att du gör alla de under som jag gett dig makt att utföra inför farao. Men jag ska göra hans hjärta hårt så att han inte släpper folket. 22 (H) Du ska säga till farao: Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, 23 (I) och jag har sagt till dig: Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.[b] Men du vägrade att släppa honom, och därför ska jag döda din förstfödde son.”
24 (J) Under resan hände det vid en viloplats att Herren kom emot Mose och ville döda honom.[c] 25 (K) Då tog Sippora en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, och hon rörde vid Moses fötter med den och sade: ”Du är en blodsbrudgum för mig.” 26 Och Herren lät honom vara. Det var med tanke på omskärelsen som hon sade ”blodsbrudgum”.
27 (L) Och Herren sade till Aron: ”Gå och möt Mose ute i öknen!” Han gav sig i väg och mötte Mose vid Guds berg, och han kysste honom. 28 Och Mose berättade för Aron allt som Herren hade sagt när han sände honom och om alla tecken han befallt honom att göra.
29 Sedan gick Mose och Aron och kallade samman alla de äldste bland Israels barn. 30 Och Aron talade om allt som Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folkets ögon. 31 (M) Då trodde folket, och när de hörde att Herren hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sig ner och tillbad.
Profetians gåva och tungomålstal
14 (A) Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. 2 Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande. 3 Men den som profeterar talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst. 4 Den som talar tungomål bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen. 5 (B) Jag vill gärna att ni alla talar tungomål, men ännu hellre att ni profeterar. Den som profeterar är viktigare än den som talar tungomål, ifall han inte uttyder sitt tal så att församlingen blir uppbyggd.
6 (C) Bröder, tänk om jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, ifall jag inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? 7 På samma sätt är det med livlösa instrument som ger ljud ifrån sig, till exempel flöjt eller harpa. Om det inte är någon skillnad mellan tonerna, hur ska man då kunna förstå vad som spelas? 8 (D) Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid?
9 Så är det också med er. Om ni inte talar begripliga ord med era tungor, hur ska man då kunna förstå vad ni säger? Då talar ni ut i tomma luften. 10 Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan mening[a]. 11 Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. 12 Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då sådana som bygger upp församlingen så att ni har dem i överflöd.
Tungomålstal måste uttydas
13 Därför ska den som talar tungomål be om att kunna uttyda det. 14 För om jag ber med tungomål så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.
15 Vad innebär då detta? Jo, jag vill be i anden, men jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, men jag vill också lovsjunga med förståndet. 16 Om du tackar Gud i anden, hur ska då den oinvigde kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17 Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd.
18 Jag tackar Gud för att jag talar tungomål mer än någon av er. 19 Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra än tiotusen med tungomål.
Jesus talar än en gång om sitt lidande
30 (A) Sedan gick de vidare därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, 31 (B) eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade till dem: "Människosonen ska utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men tre dagar efter[a] sin död ska han uppstå." 32 Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom.
Vem är störst?
33 (C) De kom till Kapernaum. När Jesus nu var hemma, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" 34 Men de teg, för på vägen hade de talat med varandra om vem som var den störste. 35 (D) Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem: "Om någon vill vara den förste, så ska han vara den siste av alla och allas tjänare."
36 (E) Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, omfamnade det och sade till dem: 37 (F) "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Och den som tar emot mig, tar inte emot mig utan honom som har sänt mig."
Inte mot oss utan för oss
38 (G) Johannes sade till Jesus: "Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss." 39 (H) Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som gör en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. 40 (I) Den som inte är mot oss är för oss. 41 (J) Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – jag säger er sanningen: Han ska inte gå miste om sin lön.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation