Book of Common Prayer
Hjälp mot Guds folks fiender
83 En sång, en psalm av Asaf.
2 (A) Gud, var inte tyst,
var inte stilla och stum, Gud!
3 Se, dina fiender larmar
och de som hatar dig
höjer sina huvuden.
4 (B) De smider listiga planer
mot ditt folk,
de rådslår mot dem du beskyddar,
5 de säger: "Kom,
vi utrotar dem som folk
så att ingen mer minns
Israels namn!"
6 Enigt rådslår de med varandra,
de sluter förbund mot dig:
7 (C) Edoms tält och ismaeliterna,[a]
Moab och hagariterna,
8 Gebal, Ammon och Amalek,
filisteerna och Tyrus invånare.
9 (D) Även Assur ansluter sig till dem,
han lånar sin arm åt Lots barn. Sela
10 (E) Gör med dem som med Midjan,
som med Sisera och Jabin[b]
vid Kishons bäck
11 när de förgjordes vid En-Dor
och blev till gödsel på marken.
12 (F) Låt det gå deras stormän
som Oreb och Seeb,
och alla deras furstar
som Seba och Salmunna,
13 (G) eftersom de säger:
"Vi ska ta över Guds betesmarker!"
Herrens storhet och godhet
145 [a][b]En lovsång av David.
Jag vill upphöja dig,
min Gud och kung,
och lova ditt namn
för alltid och för evigt.
2 Jag vill lova dig varje dag
och prisa ditt namn
för alltid och för evigt.
3 [c]Stor är Herren och högt prisad,
hans storhet är ofattbar.
4 [d]Släkte efter släkte prisar dina verk
och förkunnar dina väldiga
gärningar.
5 [e]Ditt majestäts härlighet och ära
och dina underbara verk
vill jag begrunda.
6 Dina väldiga gärningars makt
ska man tala om,
och din storhet ska jag förkunna.
7 Man ska ropa ut ryktet
om din stora godhet
och jubla över din rättfärdighet.
8 [f]Herren är nådig och barmhärtig,
sen till vrede och stor i nåd.
9 Herren är god mot alla
och förbarmar sig
över alla sina verk.
10 Herre, alla dina verk ska tacka dig
och dina trogna ska lova dig.
11 De ska tala om ditt rikes ära
och förkunna din makt,
12 så att människors barn lär känna
dina mäktiga gärningar
och ditt rikes ära och härlighet.
13a Ditt rike är ett rike för alla evigheter,
ditt välde består från släkte till släkte.
13b Herren är trofast i allt han säger
och kärleksfull i allt han gör.[g]
14 Herren stöder alla som vacklar
och reser upp alla nerböjda.
15 [h]Allas ögon hoppas på dig,
och du ger dem deras mat
i rätt tid.
16 [i]Du öppnar din hand
och mättar allt levande med nåd.
17 Herren är rättfärdig
i alla sina vägar
och nådig i allt han gör.
18 [j]Herren är nära
alla som ropar till honom,
alla som ropar till honom
i sanning.
19 [k]Han gör vad de gudfruktiga begär,
han hör deras rop och frälser dem.
20 Herren bevarar
alla som älskar honom,
men alla gudlösa ska han förgöra.
21 Min mun ska förkunna Herrens lov,
och allt som lever
ska lova hans heliga namn
för alltid och för evigt.
Bön om ny nåd för Herrens folk
85 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 (A) Herre, förr var du nådig
mot ditt land,
du gjorde slut på Jakobs
fångenskap.
3 (B) Du förlät ditt folks skuld,
du övertäckte all deras synd.
Sela
4 Du drog tillbaka all din vrede,
du vände dig bort
från din vredesglöd.
5 Upprätta oss[a] igen,
du vår frälsnings Gud,
upphör med din harm mot oss!
6 (C) Tänker du vredgas på oss
för alltid,
ska din vrede fortsätta
från släkte till släkte?
7 Vill du inte ge oss liv igen,
så att ditt folk får glädjas i dig?
8 Herre, visa oss din nåd
och ge oss din frälsning!
9 Jag vill höra
vad Gud, Herren, talar.
Han talar frid till sitt folk,
till sina trogna,
men de får inte gå tillbaka
till dårskap.[b]
10 (D) Ja, hans frälsning är nära dem
som vördar honom,
för att härlighet ska bo
i vårt land.
11 (E) Nåd och sanning ska mötas,
rättfärdighet och frid
ska kyssas.
12 Sanning ska växa upp ur jorden
och rättfärdighet blicka ner
från himlen.
13 (F) Herren ska ge det som är gott,
och vårt land ska ge sin gröda.
14 (G) Rättfärdighet ska gå före honom
och bana väg för hans steg.
Bön om hjälp i svår nöd
86 (H) En bön av David.
Herre, vänd ditt öra till mig
och svara mig,
för jag är svag och fattig.
2 (I) Bevara min själ,
för jag är trogen.
Du är min Gud,
fräls din tjänare som litar på dig.
3 Förbarma dig över mig, Herre,
för jag ropar till dig dagen lång.
4 (J) Gläd din tjänares själ,
för till dig, Herre, lyfter jag min själ.
5 (K) Du, Herre, är god och förlåtande,
stor i nåd mot alla
som ropar till dig.
6 (L) Herre, hör min bön,
lyssna till mitt rop om nåd!
7 (M) Jag ropar till dig på nödens dag,
för du kommer att svara mig.
8 (N) Ingen bland gudarna
är som du, Herre,
inga gärningar är som dina.
9 (O) Alla folk som du har gjort
ska komma och tillbe
inför dig, Herre.
De ska ära ditt namn,
10 (P) för du är stor och du gör under.
Du ensam är Gud.
11 (Q) Visa mig, Herre, din väg,
jag vill vandra i din sanning.
Ge mig ett odelat hjärta
så att jag vördar ditt namn.
12 Jag vill tacka dig, Herre min Gud,
av hela mitt hjärta
och ära ditt namn i evighet,
13 (R) för din nåd över mig är stor,
du räddar min själ
ur dödsrikets djup.
14 (S) Gud, de fräcka reser sig mot mig,
en flock av våldsmän
vill ta mitt liv.
De har inte dig för ögonen.
15 (T) Men du, Herre,
är en barmhärtig och nådig Gud,
sen till vrede
och stor i nåd och sanning.
16 Vänd dig till mig
och förbarma dig över mig.
Ge din makt till din tjänare
och fräls din tjänarinnas son!
17 Ge mig ett tecken på din godhet,
låt dem som hatar mig se det
och skämmas,
för du, Herre, hjälper
och tröstar mig.
David och Bat-Seba
11 (A) Nästa år, vid tiden då kungar drar ut i fält[a], sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba[b]. Men David stannade kvar i Jerusalem.
2 Då hände det en kväll, när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket[c] till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade[d]. Kvinnan var mycket vacker. 3 David sände bud och hörde sig för om kvinnan. ”Det är Bat-Seba,[e] dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria”,[f] sade man. 4 (B) David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan hade blivit havande, och hon skickade bud till David och lät säga: ”Jag är havande”. 6 Då sände David bud till Joab: ”Skicka hetiten Uria till mig.” Joab skickade då Uria till David. 7 När Uria kom till honom, frågade David om det var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. 8 Därefter sade David till Uria: ”Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter.” Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.
9 Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. 10 Man berättade det för David och sade: ”Uria har inte gått ner till sitt hus.” Då sade David till Uria: ”Du kommer ju från en resa. Varför gick du inte ner till ditt hus?” 11 (C) Uria svarade David: ”Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru[g]? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra.” 12 Då sade David till Uria: ”Stanna här i dag också, i morgon ska jag sända ut dig.” Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka hos honom så att han blev berusad. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.
David låter döda Uria
14 Nästa morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. 15 I brevet skrev han: ”Ställ Uria längst fram där striden är som hårdast. Dra er sedan tillbaka från honom så att han blir slagen och dödad.” 16 Under belägringen av staden skickade Joab Uria till platsen där han visste att de tappraste männen var. 17 Stadens män gjorde ett utfall och gick i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll. Även hetiten Uria stupade.
18 Då sände Joab bud och lät berätta för David allt som hade hänt under striden. 19 Han befallde budbäraren att säga: ”När du har talat om för kungen allt som hänt under striden, 20 blir kungen kanske upprörd och säger till dig: Varför gick ni så nära staden under striden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? 21 (D) Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbeshets[h] son? Var det inte en kvinna som kastade ner en kvarnsten på honom från muren så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära muren? Då ska du säga: Din tjänare hetiten Uria är också död.”
22 Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt som Joab hade sänt honom att säga. 23 Budbäraren sade till David: ”Männen överväldigade oss. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog tillbaka dem till stadsporten. 24 Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare så att en del av kungens tjänare dog. Din tjänare hetiten Uria är också död.” 25 Då sade David till budbäraren: ”Så ska du säga till Joab: Låt det inte plåga dig, för svärdet slukar både den ene och den andre. Fullfölj med kraft belägringen av staden och förstör den. Och uppmuntra honom.”
26 När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. 27 När sorgetiden[i] var över sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.
11 (A) Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer. 12 (B) Man tog till och med dukar och plagg som rört vid hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.
13 (C) Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar!" 14 Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst[a], som gjorde så. 15 (D) Men den onda anden svarade dem: "Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?" 16 Och mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla[b] och misshandlade dem så svårt att de flydde ur huset, nakna och blodiga.
17 (E) Detta blev känt för alla i Efesos, både judar och greker. Alla greps av fruktan och Herren Jesu namn blev prisat. 18 Många av dem som hade blivit troende kom nu och bekände öppet vad de tidigare hade gjort. 19 Åtskilliga av dem som hade utövat magi[c] samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer[d]. 20 (F) Så fick ordet framgång genom Herrens kraft och visade sin styrka.
2 Sex dagar därefter tog han med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg[a] där de var ensamma. Och han förvandlades inför deras ögon. 3 Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen tygberedare på jorden kan bleka några kläder. 4 Och Mose och Elia visade sig för dem och samtalade med Jesus.
5 Då sade Petrus till Jesus: "Rabbi, det är gott för oss att vara här[b]. Vi kan göra tre hyddor: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." 6 Han visste inte vad han skulle säga, så skräckslagna var de. 7 (A) Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och ur molnet hördes en röst: "Han är min älskade Son. Lyssna till honom!" 8 Och plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon där utom Jesus.
9 (B) På vägen ner från berget befallde han dem att inte berätta för någon vad de hade sett förrän Människosonen uppstått från de döda. 10 De tog fasta på det ordet och diskuterade med varandra vad som menades med att uppstå från de döda.
11 Och de frågade honom: "Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma[c]?" 12 (C) Han sade till dem: "Elia kommer först och återupprättar allt. Men hur kan det då stå skrivet om Människosonen att[d] han ska lida mycket och bli föraktad? 13 (D) Jag säger er: Elia har faktiskt kommit. Och de gjorde med honom som de ville, så som det står skrivet om honom."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation