Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 (A) Av David.
Döm mig rättvist, Herre,
jag är oskyldig!
Jag litar på Herren
utan att vackla.
2 (B) Granska mig, Herre,
och pröva mig,
rannsaka mina njurar
och mitt hjärta.
3 Jag har din nåd för ögonen
och vandrar i din sanning.
4 (C) Jag sitter inte hos lögnare
och umgås inte med hycklare,
5 (D) jag hatar de ondas församling
och sitter inte hos de gudlösa.
6 (E) Jag tvår mina händer i oskuld
och vandrar runt ditt altare, Herre,
7 (F) för att höja min röst i tacksamhet
och förkunna alla dina under.
8 (G) Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 (H) Ryck inte bort min själ med syndare
eller mitt liv med de blodtörstiga,
10 (I) de som har ondska[a] i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig, befria mig
och förbarma dig över mig!
12 (J) Min fot står på säker mark.
I församlingarna
ska jag prisa Herren.
Bön om beskydd
28 (A) Av David.
Till dig, Herre, ropar jag.
Min klippa, var inte stum
mot mig!
Om du är tyst mot mig,
blir jag som de
som går ner i graven.
2 (B) Hör min bön om nåd
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det allra heligaste
i din helgedom.
3 (C) Släpa inte bort mig
med gudlösa och förbrytare,
med dem som talar vänligt
med sin nästa
men har ondska i sitt hjärta.
4 (D) Löna dem för deras handlingar,
för deras onda gärningar.
Löna dem för deras händers verk,
ge dem för det de har gjort,
5 (E) för de bryr sig inte om
Herrens gärningar,
hans händers verk.
Därför ska han riva ner dem
och inte bygga upp dem.
6 Lovad är Herren,
för han har hört mina böner
om nåd!
7 (F) Herren är min styrka
och min sköld.
På honom litar mitt hjärta,
jag får hjälp
och mitt hjärta jublar.
Honom vill jag tacka
med min sång.
Syndarens ondska och Guds godhet
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 (A) I mitt hjärta hör jag
vad synden viskar
till den gudlöse.
Han har ingen gudsfruktan
för ögonen,
3 (B) han intalar sig[a] att ingen
ska upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte vara förståndig
och god.
5 (C) Han tänker ut ondska på sin bädd,
han går en väg som inte är god.
Han skyr inte något ont.
6 (D) Herre, till himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 (E) Din rättfärdighet
är som väldiga berg,
dina domar
som det stora havsdjupet.
Både människor och djur
räddar du, Herre.
8 (F) Hur dyrbar är inte din nåd, o Gud!
Människors barn har sin tillflykt
i dina vingars skugga.
9 (G) De mättas av rika gåvor i ditt hus,
av din ljuvlighets ström
ger du dem att dricka.
10 (H) Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd bli kvar
över dem som känner dig,
din rättfärdighet över dem
som har ärliga hjärtan.
12 Låt inte de stoltas fot
trampa på mig
eller de gudlösas hand
driva bort mig.
13 (I) Där ligger förbrytarna fallna,
nerslagna så att de inte kan resa sig.
Människans förgänglighet
39 (A) För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 (B) Jag sade:
"Jag ska akta mig
för att synda med min tunga,
jag ska sätta lås för min mun
så länge den gudlöse
är framför mig."
3 (C) Jag blev stum och tyst,
jag höll inne även med det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 (D) Mitt hjärta brann inom mig,
medan jag grubblade
brann det som en eld.
Då talade jag
med min tunga:
5 (E) Herre, lär mig förstå mitt slut,
att mina dagar har en gräns,
så att jag inser hur förgänglig
jag är.
6 (F) Som en handsbredd
har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ingenting
inför dig.
Alla människor är bara en vindpust,
hur säkra de än står. Sela
7 (G) Som en skuggbild
vandrar människan omkring,
oroar sig till ingen nytta,
samlar på hög
och vet inte vem som får det.
8 (H) Men vad hoppas jag nu på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Rädda mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar.
10 (I) Jag tiger och öppnar inte min mun,
för det är du som har gjort det.
11 Vänd bort din plåga ifrån mig,
jag går under av din hands aga.
12 (J) När du tuktar någon för hans skuld,
förtär du som mal det han har kärt.
Alla människor är bara
en vindpust. Sela
65 (A) Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, ända från stället där vägen går mot Hamat och fram till Egyptens bäckravin[a], som var inför Herren vår Guds ansikte i sju dagar och sju dagar till, tillsammans fjorton dagar. 66 På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.
Herren visar sig på nytt för Salomo
9 (B) Sedan Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och även kungapalatset och allt annat han hade känt längtan och lust att utföra, 2 (C) visade sig Herren för Salomo en andra gång, så som han förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon. 3 (D) Herren sade till honom: ”Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta ska för alltid vara där. 4 (E) Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, 5 (F) då ska jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det på Israels tron saknas en avkomling av dig.
6 (G) Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, 7 (H) då ska jag utrota Israel ur det land som jag har gett dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel ska bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. 8 (I) Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som då går förbi häpna och vissla. När man frågar: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? – 9 då ska man svara: Därför att de övergav Herren sin Gud som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har Herren låtit allt detta onda drabba dem.”
Gärningarna visar tron
14 (A) Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom? 15 Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen 16 (B) och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.
18 Nu kanske någon säger: "Du har tro." – Ja, men jag har också gärningar[a]. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar. 19 (C) Du tror att Gud är en[b]. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar.
20 Men vill du inte inse, tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? 21 (D) Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak[c] på altaret? 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom gärningarna blev tron fullbordad. 23 (E) Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet, och han kallades Guds vän.[d]
24 Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. 25 (F) Blev inte den prostituerade Rahab[e] på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar när hon tog emot sändebuden och släppte ut dem en annan väg? 26 Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.
Petrus förnekar Jesus
66 (A) Medan Petrus var nere på gården kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. 67 När hon fick se Petrus där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: "Du var också med den där Jesus från Nasaret." 68 Men han nekade: "Jag vet inte vad du pratar om, jag förstår inte." Han gick ut på yttergården. Då gol tuppen.[a]
69 Tjänsteflickan såg honom och sade igen till dem som stod där: "Han är en av dem." 70 Men Petrus nekade igen. Strax därefter sade de som stod där återigen till Petrus: "Visst är du en av dem. Du är ju galilé!" 71 Men han började förbanna och svära: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om!" 72 Och strax gol tuppen för andra gången.
Då kom Petrus ihåg orden som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen gal två gånger ska du tre gånger förneka mig." Och han brast i gråt.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation