Book of Common Prayer
Ödmjuk förtröstan
131 [a]En pilgrimssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt sådant som är för svårt för mig.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn
är min själ i mig.[b]
3 Israel, hoppas på Herren,
från nu och till evig tid!
Davids löfte och Herrens löfte
132 [c]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [d]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [e]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [f]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [g]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[h].
7 [i]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [j]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [k]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
11 [l]Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
"En av dina ättlingar[m]
ska jag sätta på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd
som jag ska lära dem,
då ska också deras barn
sitta på din tron till evig tid."
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [n]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [o]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [p]Där ska jag låta ett horn[q] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [r]Det är som när den fina oljan
på huvudet[s]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
Lova Herren om natten
134 [t]En pilgrimssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare
som står i Herrens hus om natten!
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 [u]Herren välsigne dig från Sion,
han som har gjort
himmel och jord.
Herrens stora under
135 [v]Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare
2 som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus!
3 [w]Prisa Herren, för Herren är god,
lovsjung hans namn,
för det är ljuvligt.
4 [x]Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 [y]Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 [z]Allt vad Herren vill,
det gör han i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 [aa]Han låter moln stiga
vid jordens ände,
han sänder blixtar med regn
och skickar ut vinden
från sina förråd.
8 [ab]Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 [ac]Han sände tecken och under
mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 [ad]Han slog många folk[ae]
och dödade mäktiga kungar –
11 [af]Sichon, amoreernas kung,
Og, Bashans kung,
och Kanaans alla riken –
12 [ag]och gav deras land som arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 [ah]Herre, ditt namn består för evigt,
Herre, ditt rykte
från släkte till släkte,
14 [ai]för Herren ska döma sitt folk
och förbarma sig
över sina tjänare.
15 [aj]Hednafolkens avgudar
är silver och guld,
verk av människohand.
16 De har mun men kan inte tala,
ögon men kan inte se,
17 öron men kan inte höra.
Ingen ande finns i deras mun.
18 De som har gjort dem blir som de,
likaså alla som litar till dem.
19 Israels hus, lova Herren!
Arons hus, lova Herren!
20 Levis hus, lova Herren!
Ni som vördar Herren,
lova Herren!
21 Lovad är Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
Joabs strafftal till David
19 Man berättade för Joab: ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.” 2 Och segern blev till sorg den dagen för allt folket, när de den dagen hörde hur kungen sörjde över sin son. 3 Folket smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de skäms över att ha flytt i en strid. 4 (A) Men kungen hade dolt sitt ansikte och klagade med hög röst: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”
5 Då gick Joab in i huset till kungen och sade: ”I dag har du förödmjukat alla dina tjänare, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv. 6 Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig. För i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd. 7 Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda att stanna kvar hos dig över natten. Och det skulle vara mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu.”
8 (B) Då reste sig kungen upp och satte sig i porten[a]. Och det meddelades till alla trupperna: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.
David återvänder till Jerusalem
9 Allt folket i alla Israels stammar tvistade med varandra och sade: ”Kungen har räddat oss från våra fienders hand och befriat oss från filisteerna. Nu har han flytt ut ur landet för Absalom. 10 Men Absalom som vi smorde till kung över oss har dött i striden. Varför säger ni då inget om att hämta tillbaka kungen?”
11 Kung David sände bud till prästerna Sadok och Ebjatar och lät säga: ”Säg till de äldste i Juda: Varför ska ni vara de sista att hämta kungen hem igen? Det som hela Israel talar om har kommit till kungens kännedom där han bor. 12 Ni är ju mina bröder, mitt eget kött och blod. Varför ska ni då vara de sista att hämta kungen tillbaka? 13 (C) Och säg till Amasa:[b] Är du inte mitt kött och blod? Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om du inte för all framtid blir överbefälhavare hos mig i stället för Joab.” 14 På så sätt vände han alla Juda mäns hjärtan som en enda man så att de sände bud till kungen: ”Kom tillbaka, du och alla dina tjänare.”
15 Så vände kungen tillbaka och kom till Jordan. Då hade Juda män redan kommit till Gilgal för att möta kungen och föra honom över Jordan.
Shimei benådas
16 Benjaminiten Shimei, Gerars son från Bahurim, skyndade sig och kom ner med Juda män för att möta kung David. 17 (D) Med honom följde tusen man från Benjamin och även Siba som hade varit tjänare i Sauls hus, och hans femton söner och tjugo tjänare. De skyndade till Jordan före kungen 18 och gick över vid vadstället för att föra över kungens familj och göra allt efter hans önskemål.
Shimei, Gerars son, föll ner inför kungen när han skulle ta sig över Jordan. 19 (E) Han sade till kungen: ”Herre, tillräkna mig inte min missgärning och tänk inte på hur illa din tjänare gjorde den dag då min herre kungen drog ut från Jerusalem. Må kungen inte lägga det på hjärtat. 20 För jag, din tjänare, vet att jag har syndat. Därför har jag i dag som den förste i hela Josefs hus kommit hit ner för att möta min herre kungen.”
21 (F) Då sade Abishaj, Serujas son: ”Borde inte Shimei mista livet när han har förbannat Herrens smorde?” 22 (G) Men David svarade: ”Vad har jag med er att göra, ni Serujas söner? Är ni mina motståndare i dag? Skulle i dag någon dödas i Israel? Jag vet att i dag är det jag som är kung i Israel.” 23 (H) Och kungen sade till Shimei: ”Du ska inte dö.” Kungen gav honom sin ed på det.
Anklagelsen mot Paulus
24 (A) Fem dagar senare kom översteprästen Ananias ner tillsammans med några äldste och en advokat, en viss Tertullus, och de framförde sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren. 2 När Paulus kallats in började Tertullus anklaga honom och säga: 3 "Högt ärade Felix! Tack vare dig och ditt ledarskap har det länge rått fred, och detta folk har överallt och på alla sätt fått det mycket bättre. Detta erkänner vi med största tacksamhet.
4 För att inte besvära dig alltför länge, ber jag att du i din godhet lyssnar till vad vi i korthet har att säga. 5 (B) Vi har nämligen funnit att den här mannen är en samhällsfara som sprider oro bland judar över hela världen. Han är en ledare för nasareernas sekt[a], 6 och han har till och med försökt vanhelga templet. Därför grep vi honom.[b] 8 När du förhör honom kan du själv få klarhet i allt det vi anklagar honom för." 9 Judarna[c] instämde och påstod att det var på det sättet.
Paulus försvarstal
10 Ståthållaren gav nu tecken åt Paulus att tala, och han svarade: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare för detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. 11 (C) Du kan själv få bekräftat att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbe. 12 Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket, 13 och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för.
14 (D) Men detta bekänner jag för dig: att jag enligt Vägen, som de kallar en sekt, tjänar mina fäders Gud på så sätt att jag tror på allt som står skrivet i lagen och hos profeterna. 15 (E) Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång. 16 (F) Därför strävar jag också själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.
17 (G) Efter flera år kom jag tillbaka för att överlämna gåvor åt mitt folk och frambära offer. 18 (H) Då fann de mig i templet när jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult. 19 Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. 20 Annars får dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, 21 (I) om det inte var denna enda sak som jag ropade när jag stod bland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står här anklagad inför er."
Paulus i fängelse
22 Felix, som mycket väl kände till Vägen, sköt nu upp rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner ska jag avgöra målet." 23 (J) Han befallde officeren att hålla Paulus i förvar men samtidigt ge honom viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att hjälpa honom.
Det viktigaste budet
28 (A) En av de skriftlärda[a] som hade hört dem diskutera insåg att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram och frågade honom: "Vilket är det främsta av alla buden?" 29 Jesus svarade: "Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en.[b] 30 Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. 31 (B) Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa."[c]
32 (C) Den skriftlärde sade: "Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. 33 (D) Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förnuft och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." 34 När Jesus hörde att mannen hade svarat klokt, sade han till honom: "Du är inte långt från Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom något mer.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation