Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Klagosång under landsflykten
137 Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem.
2 I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor,
3-4 för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.
5-6 Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat.
7 Herre, glöm inte bort vad dessa edomeer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. Jämna den med marken, skrek de.
8 Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
9 Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!
5 Herre, kom ihåg allt som drabbat oss! Se vilka sorger vi måste uthärda!
2 I våra hus och över hela landet vimlar det nu av främlingar.
3 Vi är faderlösa, våra mödrar är änkor.
4 Vi måste till och med betala för vattnet vi dricker, och veden är dyr.
5 Vi böjer våra nackar under segrarens fötter. Ändlöst arbete är nu vår lott,
6 och vi tigger om bröd från både Egypten och Assyrien.
7 Våra förfäder syndade, men de dog innan domens hand hann komma över dem. I stället har vi fått bära den förbannelse som de förtjänade!
8 Våra förra tjänare har blivit våra herrar. Det finns ingen kvar som kan rädda oss.
9 Vi tar oss ut i vildmarken för att skaffa oss mat och riskerar livet varje gång.
10 Vår hud glöder, vi är febriga av hunger.
11 De våldtar Jerusalems kvinnor och flickorna i Juda städer.
12 Våra furstar har de hängt, och till och med gamla män behandlas illa.
13 De för bort våra unga män att mala deras säd och slita vid kvarnstenarna, och små barn dignar under tunga bördor.
14 De äldste sitter inte längre i stadsporten. De unga varken sjunger eller dansar.
15 Glädje har vänts till sorg. Våra danser talar om död.
16 Vår ära är borta, och kronan har fallit från vårt huvud. Ve oss för våra synder!
17 Våra hjärtan är bedrövade och sorgsna. Vi ser illa, för våra ögon är skumma.
18 Jerusalem och Herrens tempel ligger öde, övergivna av alla utom av vilda djur, som lurar bland ruinerna.
19 Men du, Herre, förblir för evigt densamme. Din tron finns kvar från släkte till släkte!
20 Varför tänker du aldrig på oss? Varför låter du oss vara övergivna så länge?
21 Res oss upp, Herre, och led oss tillbaka till dig! Ge oss tillbaka den glädje vi hade förut,
22 om det inte är så att du alldeles har vänt dig ifrån oss och fortfarande är arg på oss?
Jesus rensar templet
12 Då de lämnade Betania följande morgon kände han sig hungrig.
13 När de kommit ett stycke på väg fick han syn på ett fikonträd som hade slagit ut. Han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det, men det fanns bara löv. Det var nämligen alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt.
14 Då sa Jesus till trädet: Du ska aldrig bära frukt igen! Och lärjungarna hörde honom säga det.
Jesus säger att lärjungarna kan be om vad som helst
20 Då de följande morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten.
21 Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!
22-23 Då sa Jesus till sina lärjungar: Ni måste lita på Gud helt och fullt. Och det vill jag säga er: Om ni bara tror och inte tvivlar det minsta, så kan ni säga till detta berg: 'Upp med dig och kasta dig i havet
24 Det är verkligen så. Om ni tror kan ni be om vad som helst och ni ska få det!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®