Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Jakob möter Rakel

29 Jakob reste vidare och kom slutligen till Österlandet^[a]. ² Han fick syn på en brunn på fältet och tre fårhjordar som låg nära brunnen där de brukade vattnas. Men en tung sten täckte brunnen. ³ Seden var att stenen inte togs bort förrän alla hjordar fanns på plats. Efter det att man vattnat dem rullades stenen tillbaka över brunnens öppning.

⁴ Jakob frågade herdarna: ”Mina bröder, var kommer ni ifrån?” ”Från Harran”, svarade de. ⁵ ”Känner ni någon som heter Laban, Nachors sonson?” De svarade: ”Visst gör vi det.” ⁶ ”Hur mår han?” ”Han har det bra. Där kommer hans dotter Rakel med fåren.”

⁷ ”Solen står ju fortfarande högt på himlen. Det är väl ännu inte tid att samla ihop flocken?” frågade Jakob. ”Varför inte vattna fåren och låta dem gå ut på bete igen?” ⁸ ”Vi kan inte göra det”, svarade de, ”förrän alla hjordarna är samlade och stenen bortrullad. Då vattnar vi fåren.”

⁹ Medan Jakob fortfarande talade, kom Rakel med sin fars får, för hon tjänstgjorde också som herde. ¹⁰ När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får, gick han fram till brunnen och rullade bort stenen och gav sin morbror Labans fårhjord vatten. ¹¹ Sedan kysste Jakob Rakel och brast i gråt. ¹² Han förklarade att han var nära släkt med hennes far och son till Rebecka. Hon sprang genast och berättade det för sin far. ¹³ Så snart Laban hörde om sin systerson Jakobs ankomst, skyndade han sig ut för att möta honom och han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Sedan berättade Jakob sin historia för Laban.

¹⁴ ”Du är verkligen av samma kött och blod som jag”, sa Laban.

Rakel och Lea

När Jakob hade varit där ungefär en månad,

Gud håller sitt löfte

3 Vilken fördel är det då att vara jude? Finns det något värde i omskärelsen? ² Ja, en enorm fördel, främst att det var åt dem som Guds ord anförtroddes. ³ Att sedan några var trolösa ändrar väl ingenting när det gäller Guds trofasthet? ⁴ Självklart inte! Även om varenda människa ljuger, så talar Gud alltid sanning. Det står ju skrivet:

⁵ Men om vår orättfärdighet framhäver Guds rättfärdighet, vad ska vi tänka om det? Är Gud orättvis när han låter sin vrede drabba oss? Jag resonerar nu som en del människor. ⁶ Nej! Hur skulle Gud då kunna döma världen? ⁷ Någon kanske säger: ”Om min falskhet framhäver Guds trofasthet och ärar honom, varför ska jag dömas som en syndare?” ⁸ Men resonerar man på det sättet, kunde man lika gärna säga: ”Ju mer ont vi gör, desto bättre, för att det goda ska komma fram!” En del påstår att det är vad vi säger, men de som talar så ska få det straff de förtjänar.