Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Floden kommer

7 Herren sade till Noa: "Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. ² Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, ³ likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma skall leva vidare över hela jorden. ⁴ Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort." ⁵ Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom.

⁶ Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. ⁷ Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. ⁸ Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken ⁹ gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. ¹⁰ Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

¹¹ Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, ¹² och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. ¹³ Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. ¹⁴ De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. ¹⁵ De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. ¹⁶ De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa.

Och Herren stängde igen om honom.

¹⁷ Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. ¹⁸ Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. ¹⁹ Ja, vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, till dess det täckte alla höga berg under hela himlen. ²⁰ Femton alnar över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta. ²¹ Då förgicks allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. ²² Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. ²³ Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades. ²⁴ Och vattnet stod högt över jorden i etthundrafemtio dagar.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. ¹⁷ När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret^[a] och lät skeppet driva. ¹⁸ Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. ²² Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, ²⁴ och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. ²⁶ Men vi måste kastas upp på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. ²⁸ De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. ²⁹ De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. ³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.

³³ Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. ³⁴ Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. ³⁷ Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.