Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Längtan efter Gud
63 (A) En psalm av David när han var i Juda öken[a].
2 (B) Gud, du är min Gud.
Tidigt[b] söker jag dig.
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i[c] ett torrt och törstigt[d] land
utan vatten.
3 (C) Så söker jag dig[e] i helgedomen
för att se din makt och härlighet.
4 Din nåd är bättre än liv,
därför ska mina läppar prisa dig.
5 (D) Jag ska lova dig så länge jag lever,
i ditt namn ska jag lyfta
mina händer.
6 Min själ blir mättad
som av feta rätter.
Med jublande läppar
lovsjunger min mun,
7 när jag minns dig på min bädd
och tänker på dig
under nattens timmar.
8 (E) Du är min hjälp,
i dina vingars skugga jublar jag.
13 Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.
De tolv spejarna
2 Herren sade till Mose:
17 Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att speja i landet. Men Mose gav Hosea[a], Nuns son, namnet Josua.
18 Mose sände i väg dem för att speja i Kanaans land och sade till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. 19 Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, 20 om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, 21 om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och ta med er hit av landets frukt.” Det var den tid då de första druvorna mognade.
22 De gav sig av och spejade i landet från öknen Zin ända till Rehob där vägen går till Hamat[b].
23 (A) De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. – Hebron byggdes sju år före Soan[c] i Egypten. – 24 (B) De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. 25 Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.
26 Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade spejat i landet. 27 De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh,[d] där de avgav rapport för dem och hela församlingen och visade dem landets frukt. 28 Och de sade till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. 29 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. 30 Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan.”
31 Men Kaleb[e] lugnade folket inför Mose och sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!”
32 Men männen som hade gått upp med honom sade: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss.” 33 Inför Israels barn talade de illa om landet där de hade spejat och sade: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. 34 (C) Vi såg också jättarna där – Anaks barn[f] kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.”
Folket gör uppror
14 Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten. 2 (D) Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3 Varför leder Herren oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” 4 Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.”
5 Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling. 6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder 7 och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land. 8 Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9 Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem.”
Jesus talar igen om sitt lidande
22 (A) När de var samlade i Galileen sade Jesus till dem: "Människosonen ska utlämnas i människors händer, 23 och de ska döda honom. Men på tredje dagen ska han uppstå." Då blev de djupt bedrövade.
Tempelskatten
24 (B) När de sedan var framme i Kapernaum, kom de som samlade in tempelskatten[a] fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare tempelskatt?" 25 (C) "Jodå", svarade han.
När Petrus kom hem var det Jesus som frågade först: "Vad tror du, Simon? Från vilka tar jordens kungar upp tull och skatt? Från sina söner eller från andra?" 26 Han svarade: "Från andra." Då sade Jesus till honom: "Alltså är sönerna fria. 27 Men vi ska inte stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisken du får upp och öppna munnen på den. Då hittar du ett silvermynt[b]. Ta det och ge till dem för mig och dig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation