Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Guds nådegärningar och Israels otro
106 [a]Halleluja!
Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Vem kan beskriva
Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3 Saliga är de som följer det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
4 Tänk på mig, Herre,
efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
5 så att jag får se dina utvaldas lycka,
dela ditt folks glädje
och berömma mig
med din arvedel.
6 [c]Vi har syndat som våra fäder,
vi har gjort fel,
vi har varit ogudaktiga.
19 [a]De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild,
20 [b]de bytte bort sin härlighet
mot bilden av en tjur
som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin Frälsare,
som gjort väldiga ting
i Egypten,
22 [c]underbara verk i Hams land,
förunderliga gärningar
vid Röda havet.
23 [d]Han hotade att förgöra dem,
men Mose, hans utvalde,
ställde sig i vägen
för att vända bort hans vrede
från att fördärva dem.
Förbundet vid Sinai
24 Till Mose sade han: ”Kom upp till Herren, du själv och Aron, Nadab och Abihu samt sjuttio av de äldste i Israel. Fall ner och tillbe på avstånd. 2 Endast Mose får komma fram till Herren. De andra ska inte komma fram, och folket får inte heller gå upp med honom.”
3 (A) När Mose kom och förkunnade för folket alla Herrens ord och föreskrifter, svarade allt folket med en mun: ”Allt som Herren har sagt vill vi göra.” 4 Och Mose skrev ner alla Herrens ord.
Nästa morgon steg han upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. 5 Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren. 6 Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret. 7 Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ”Allt som Herren har sagt vill vi göra och lyda.” 8 (B) Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ”Se, detta är blodet för det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.”[a]
Förmaningar
5 (A) Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: 2 (B) var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill[a], inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. 3 (C) Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. 4 (D) När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.
5 (E) Likaså ni yngre, underordna er de äldre[b]. Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka.[c]
Avslutning
12 (A) Med hjälp av Silvanus[a], som jag anser vara en trofast broder, har jag skrivit kort till er för att förmana[b] er och bekräfta att detta är Guds sanna nåd. Stå fasta i den.[c]
13 (B) Församlingen i Babylon[d], utvald liksom ni, hälsar till er. Det gör även min son Markus[e]. 14 (C) Hälsa varandra med kärlekens kyss[f]. Frid vare med er alla i Kristus.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation