Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
De gudlösas skenbara lycka
אAlef
Gräm dig inte över de onda,
avundas inte dem som gör orätt.
2 (B) Snart torkar de bort[b] som gräs,
vissnar som gröna växter.
בBeth
3 Lita på Herren och gör det goda,
bo i landet och lev i[c] trofasthet,
4 och ha din glädje i Herren.
Då ska han ge dig
vad ditt hjärta begär.
גGimel
5 (C) Anförtro din väg åt Herren
och lita på honom.
Han ska göra det.
6 (D) Han ska låta din rättfärdighet
gå fram som ljuset,
din rätt som middagssolen.
דDaleth
7 (E) Var stilla inför Herren
och vänta på honom.
Gräm dig inte över den
som har framgång,
som gör upp onda planer.
הHe
8 (F) Släpp vreden och lämna ilskan.
Gräm dig inte,
det för bara ont med sig.
9 De onda ska utrotas,
men de som hoppas på Herren
ska ärva landet.
וWaw
10 (G) Ännu en liten tid,
så finns där ingen gudlös.
När du ser på hans plats
är han borta.
11 (H) Men de ödmjuka ska ärva landet
och njuta stor frid.
זZajin
12 (I) Den gudlöse smider planer
mot den rättfärdige,
han gnisslar tänder mot honom.
13 (J) Men Herren ler åt honom,
för han ser att hans stund kommer.
חHeth
14 De gudlösa drar svärdet
och spänner sin båge
för att fälla den svage och fattige,
för att slakta dem
som går på rätta vägar.
15 Men deras svärd
ska gå in i deras eget hjärta,
och deras bågar ska brista.
טTeth
Elimelek flyttar till Moabs land
1 På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. 2 Mannen hette Elimelek,[a] hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter[b] från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.
3 Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. 4 Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa[c] och den andra Rut.[d] 5 När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.
Återkomsten till Betlehem
6 Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land[e], för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7 Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne.
Men när de var på väg mot Juda land 8 sade Noomi till sina båda sonhustrur: ”Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. 9 Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.” Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, 10 och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”
11 (A) Men Noomi svarade dem: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner[f] i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, 13 (B) skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.”
14 Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15 Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.”
16 Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken.
Hälsning
1 (A) Från Paulus, Kristi Jesu fånge, och vår broder Timoteus.[a] Till vår älskade vän och medarbetare Filemon, 2 (B) vår syster Appia[b], vår medkämpe Archippus[c] och församlingen i ditt hus. 3 (C) Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
Tack till Gud för Filemon
4 (D) Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, 5 eftersom jag hör om din kärlek och tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. 6 (E) Jag ber att din gemenskap med oss i tron ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus. 7 Din kärlek har varit till stor glädje och tröst för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan tack vare dig, broder.
Vädjan för Onesimus
8 Även om jag nu med stor frimodighet i Kristus kan befalla dig att göra din plikt, 9 vill jag hellre vädja för kärlekens skull. Jag, Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge, 10 vädjar till dig för mitt barn som jag har fött i min fångenskap, Onesimus[d]. 11 Förr var han inte till nytta för dig, men nu är han till god nytta för både dig och mig.
12 Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta. 13 (F) Egentligen ville jag ha kvar honom här hos mig, så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter i fängelse för evangeliets skull. 14 Men jag ville inte göra något utan ditt samtycke, för att det goda som du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja.
15 Kanske var det just därför han blev skild från dig för en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid? 16 Och då inte längre som en slav, utan som något mer: en älskad broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer då inte för dig, både som människa och som broder i Herren?
17 Så om du räknar mig som din vän, ta då emot honom så som du skulle ta emot mig. 18 Och har han gjort dig något orätt eller är skyldig dig något, sätt upp det på min räkning. 19 Jag, Paulus, skriver med egen hand: jag ska betala. För att nu inte tala om vad du är skyldig mig: dig själv[e]. 20 Ja, broder, låt mig få nytta av dig i Herren. Styrk mitt hjärta i Kristus.
Slutönskan
21 Jag skriver till dig övertygad om din lydnad, och jag vet att du kommer att göra ännu mer än det jag ber om.
22 (G) Ordna dessutom ett gästrum åt mig. Jag hoppas nämligen att ni genom era böner ska få mig tillbaka. 23 (H) Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar till dig. 24 (I) Det gör även mina medarbetare Markus, Aristarchus, Demas och Lukas.[f] 25 (J) Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation