Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
נNun
105 [a]Ditt ord är mina fötters lykta
och ett ljus på min stig.
106 Jag har gett min ed och hållit den:
att följa dina rättfärdiga domar.
107 Jag är svårt plågad, Herre.
Ge mig liv enligt ditt ord!
108 [b]Låt min muns frivilliga offer
glädja dig, Herre,
och lär mig dina domar.
109 [c]Mitt liv är ständigt i min hand,[d]
men jag glömmer inte
din undervisning.
110 De gudlösa lägger snaror för mig,
men jag villas inte bort
från dina befallningar.
111 Jag har fått dina vittnesbörd
som min eviga arvedel.
De är mitt hjärtas fröjd.
112 Jag har vänt mitt hjärta
till att följa dina stadgar
för evigt, ända till slutet[e].
Lagboken blir återfunnen
3 I sitt artonde regeringsår[a] sände kung Josia i väg skrivaren Shafan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens hus och sade: 4 (A) ”Gå upp till översteprästen Hilkia[b] och befall honom att göra i ordning de pengar som har kommit in till Herrens hus och som vakterna vid ingången samlat in från folket. 5 Han ska överlämna dem åt de män som tjänstgör som förvaltare vid Herrens hus, och dessa ska ge dem åt de män som arbetar vid Herrens hus för att rusta upp det som är förfallet på huset, 6 nämligen åt snickarna, byggnadsarbetarna och murarna. Pengarna ska även användas till att köpa in trävirke och huggen sten för att rusta upp huset. 7 Men de ska inte behöva redovisa de pengar de fått, utan de ska få handla på heder och tro.”
8 (B) Då sade översteprästen Hilkia till skrivaren Shafan: ”Jag har funnit lagboken[c] i Herrens hus.” Hilkia gav boken åt Shafan och han läste den. 9 Därefter gick sekreteraren Shafan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: ”Dina tjänare har tömt ut de pengar som fanns i templet och har överlämnat dem åt de män som tjänstgör som förvaltare vid Herrens hus.” 10 Skrivaren Shafan sade också till kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.” Och Shafan läste den för kungen.
11 När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. 12 Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare, och sade: 13 (C) ”Gå och fråga Herren för mig och för folket, för hela Juda, om det som står i denna bok som man nu har funnit. För Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.”
14 Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Shafan och Asaja till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden.[d] De talade med henne 15 och hon sade då till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: 16 Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de ord som står[e] i den bok som Juda kung har läst. 17 De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och ska inte utsläckas.
18 Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, 19 om de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de ska bli ett föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren. 20 (D) Därför vill jag samla dig till dina fäder och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats.” Och de vände tillbaka till kungen med detta svar.
2 (A) Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.
Eller vet ni inte vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: 3 Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag ensam är kvar, och de är ute efter mitt liv.[a] 4 Men vad är Guds svar till honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen man som inte har böjt knä för Baal. 5 (B) På samma sätt finns också nu i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6 (C) Men är det av nåd, så är det inte av gärningar. Annars vore nåden inte längre nåd.
7 (D) Vad innebär då detta? Att Israel inte har uppnått vad de strävar efter. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förhärdade. 8 (E) Som det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, ända till denna dag.[b] 9 Och David säger: Låt deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem. 10 Låt deras ögon förmörkas så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid.[c]
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation