Revised Common Lectionary (Complementary)

⁷ Herre, du som härskar över alla himmelska härar och är Israels Gud, låt mig inte vara en stötesten för dem som tror på dig. Om de ser att du lämnar mig i sticket blir de förvirrade.

⁸ Det är för din skull som de hånar och förbannar mig.

⁹ Till och med mina egna bröder skäms för mig och låtsas som om de inte känner mig!

¹⁰ Min iver för ditt tempel brinner som en eld inom mig. Alla förolämpningar mina fiender riktar mot dig, träffar också mig.

¹¹ När jag sörjer och fastar inför dig, Herre, hånar de mig!

¹² Alla talar om mig när jag går omkring sorgklädd! De småskrattar åt mig!

¹³ Jag är hela stadens samtalsämne, och i dryckesvisorna sjunger man om mig.

¹⁴ Men jag fortsätter att be till dig, Herre! Nu är tiden inne då du kommer att lyssna till mig. Du är beredd att ge mig din kärlek och godhet. Svara på min bön och rädda mig, eftersom du har lovat det.

¹⁵ Dra upp mig ur detta träsk! Låt mig inte sjunka! Rädda mig från dem som hatar mig och låt mig inte drunkna.

¹⁶ Låt inte vattenmassorna begrava mig eller strömmarna dra ner mig i djupet. Rädda mig från avgrunden!

¹⁷ Herre, svara på min bön, för din kärlek och godhet tröstar mig! Din nåd är så stor och så god.

¹⁸ Herre, du vet att jag inte ser någon utväg längre. Göm dig inte för mig. Skynda dig, och kom och rädda mig!

¹⁸ Då sa folket: Kom, nu gör vi slut på Jeremia. Vi har våra egna präster, visa män och profeter och behöver inga råd från honom. Låt oss täppa till munnen på honom, så att han inte längre kan opponera sig mot oss eller besvära oss igen!

¹⁹ Herre, hjälp mig! Se vad de planerar att göra med mig!

²⁰ Ska de få löna gott med ont? De har lagt ut en fälla för att döda mig, fastän jag har talat väl om dem inför dig och försökt försvara dem mot din vrede.

²¹ Herre, låt deras barn svälta ihjäl och överlämna dem själva åt svärdet. Låt deras hustrur bli änkor och barnlösa! Låt deras män dö i epidemier och deras unga män i strid!

²² Låt mig få höra skriken från deras hem, när soldater plötsligt anfaller dem. De har grävt en grop som de räknar med att jag ska falla i, och de har lagt fällor där jag ska gå.

²³ Herre, du känner till hur de planerar att mörda mig. Förlåt dem inte och utplåna inte deras synd, utan låt dem förgås, och handla mot dem i din vrede.

Apostlarna arresteras på nytt

¹⁷ Översteprästen och hans släktingar och vänner bland saddukeerna blev då mycket avundsjuka.

¹⁸ De grep därför apostlarna och satte dem i fängelse.

¹⁹ Men en Herrens ängel kom på natten och öppnade fängelsets portar och släppte ut dem. Sedan sa han till dem:

²⁰ Gå till templet och berätta för alla om detta nya liv.

²¹ De lydde uppmaningen, och tidigt på morgonen gick de till templet och började genast predika där. Senare samma morgon samlades översteprästen och hans närmaste män. Efter att ha sammankallat hela Stora rådet skickade de bud efter apostlarna för att ställa dem inför rätta.

²² Men när tjänarna kom till fängelset, fanns de inte där. Därför återvände de till rådet och rapporterade:

²³ Fängelseportarna var låsta och vakterna stod på vakt utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.

²⁴ När chefen för tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de ursinniga och undrade vad som skulle hända sedan, och hur allt detta skulle sluta.

²⁵ Sedan kom någon och berättade att de män, som de hade fängslat, befann sig i templet och predikade för folket.

^26-27 Chefen för tempelvakterna gick då dit tillsammans med sina vakter och grep dem utan våld. De var nämligen rädda för att bli ihjälslagna av folket om de använde våld mot lärjungarna. Sedan förde de dem inför rådet.