Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 17
Tillflykten för den oskyldigt förföljde
1 En bön av David.
Hör, Herre, en rättfärdig sak,
akta på mitt rop och lyssna till min bön,
den kommer ej från falska läppar.
2 Från dig väntar jag mitt försvar,
dina ögon ser vad som är rätt.
3 Du prövar mitt hjärta,
du utforskar det om natten.
Du rannsakar mig, men du finner ingenting,
ingen ond tanke går ut från min mun.
4 Vad människor än gör
tar jag mig till vara för våldsverkares stigar
genom dina läppars ord.
5 Mina steg håller sig stadigt på dina vägar,
mina fötter stapplar inte.
6 Jag ropar till dig,
ty du, Gud, skall svara mig.
Vänd ditt öra till mig och hör mina ord!
7 Visa din underbara nåd,
du som med din högra hand
frälsar dem som flyr till dig
undan sina förföljare.
8 Bevara mig som en ögonsten,
beskydda mig under dina vingars skugga
9 för de ogudaktiga som vill förgöra mig,
för mina dödsfiender som omringar mig.
10 Sitt hjärta förhärdar de,
med sin mun talar de stora ord.
11 Nu är de omkring mig var vi än går.
Deras ögon spanar efter
hur de skall slå mig till marken.
12 Han liknar ett lejon som hungrar efter rov,
ett ungt lejon som ligger på lur.
13 Stå upp, Herre!
Gå emot honom, slå ner honom!
Rädda med ditt svärd min själ
från den ogudaktige.
14 Rädda mig med din hand, Herre,
från människorna, från denna världens människor,
som har sin del i detta livet
och vilkas buk du fyller med dina gåvor.
De har söner i mängd
och lämnar sitt överflöd till sina barn.
15 Men jag skall se ditt ansikte i rättfärdighet,
jag skall mättas av din åsyn när jag vaknar.
2 Då hände det sig en kväll när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker. 3 David sände bud och hörde sig för om kvinnan. "Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria", sade man. 4 David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne, när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
5 Men kvinnan hade blivit havande, och hon sände bud till David och lät säga: "Jag är havande". 6 Då sände David detta bud till Joab: "Sänd hetiten Uria till mig." Joab sände då Uria till David. 7 Och när Uria kom till honom, frågade David om allt var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. 8 Därefter sade David till Uria: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.
9 Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. 10 Detta berättades för David och man sade: "Uria har inte gått ner till sitt hus." Då sade David till Uria: "Du kommer ju från en resa. Varför har du inte gått ner till ditt hus?" 11 Uria svarade David: "Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." 12 Då sade David till Uria: "Stanna här i dag också, i morgon skall jag låta dig fara." Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. 13 David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka så att han blev drucken. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.
David låter döda Uria
14 Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. 15 I brevet skrev han: "Ställ Uria längst fram där striden är som häftigast. Drag er sedan tillbaka från honom, så att han blir slagen och dödad." 16 Under belägringen av staden skickade Joab Uria till den plats där han visste att de tappraste männen fanns. 17 Männen i staden gjorde ett utfall och gav sig i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll, och även hetiten Uria stupade.
18 Då sände Joab bud och lät berätta för David allt vad som hade hänt under striden. 19 Han befallde budbäraren att säga: "När du har talat om för kungen allt som har hänt under striden, 20 blir kanske kungen mycket upprörd och säger till dig: Varför gick ni under striden så nära intill staden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? 21 Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbesets[a] son? Var det inte en kvinna som kastade en kvarnsten ner på honom från muren, så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära intill muren? Då skall du säga: Din tjänare Uria, hetiten, är också död."
22 Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt vad Joab hade sänt honom att säga. 23 Budbäraren sade till David: "Männen blev oss övermäktiga. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog dem tillbaka ända till stadsporten. 24 Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att en del av kungens tjänare dödades. Din tjänare Uria, hetiten, är också död." 25 Då sade David till budbäraren: "Så skall du säga till Joab: Låt inte detta plåga dig, för svärdet förtär den ene såväl som den andre. Fullfölj med kraft stadens belägring och förstör den. Och inge honom mod."
26 När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom.
Brevet till Sardes
3 Skriv till församlingens ängel i Sardes:
Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. 2 Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Gud. 3 Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och omvänd dig. Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig. 4 Men du har några få i Sardes som inte har smutsat ner sina kläder, och de skall vandra tillsammans med mig i vita kläder, ty de är värdiga. 5 Den som segrar skall alltså bli klädd i vita kläder, och jag skall aldrig stryka ut hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Fader och hans änglar. 6 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln