Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 18
Kungens tack för räddning och seger
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David. Han sjöng denna sång till Herren, när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld.
2 Han sade:
Hjärtligt kär har jag dig, Herre, min starkhet,
3 Herre, mitt bergfäste,
min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 Till Herren, den högtlovade, ropar jag,
och från mina fiender blir jag räddad.
5 Dödens band omgav mig,
fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig,
dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag Herren,
till min Gud ropade jag.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop till honom nådde hans öron.
8 Då skalv jorden och bävade,
bergens grundvalar darrade,
de skakade, ty hans vrede var upptänd.
9 Rök steg upp från hans näsa,
förtärande eld från hans mun,
eldsglöd ljungade från honom.
10 Han sänkte himlen och for ner,
mörka moln var under hans fötter.
11 Han for på keruben och flög,
han svävade fram på vindens vingar.
12 Han gjorde mörker till sitt skydd,
till en hydda som omslöt honom:
mörka vatten, tjocka moln.
13 Ur glansen framför honom bröt molnen fram
med hagel och klot av eld.
14 Herren dundrade i himlen,
den Högste lät höra sin röst
med hagel och klot av eld.
15 Han sköt sina pilar och skingrade dem,
med blixtar i mängd förvirrade han dem.
16 Vattnens bäddar kom i dagen,
jordens grundvalar blev synliga
för din näpst, Herre,
för din vredes stormvind.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig,
han drog mig upp ur de stora vattnen.
18 Han räddade mig från min starke fiende,
från dem som hatade mig,
ty de var starkare än jag.
19 De överföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
Synden i Sodom
19 På kvällen kom de två änglarna till Sodom, och Lot satt då i Sodoms port. När han fick se dem, steg han upp för att möta dem, och han föll ner med ansiktet mot jorden 2 och sade: "Mina herrar, kom med till er tjänares hus. Tvätta era fötter och stanna över natten. Sedan kan ni fortsätta er färd tidigt i morgon." De svarade: "Nej, vi stannar på gatan över natten." 3 Men han bad dem så enträget att de tog av från vägen och kom in i hans hus. Han lagade en måltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt.
4 Innan de hade lagt sig omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket utan undantag. 5 De kallade på Lot och sade till honom: "Var är de män som kom till dig i natt? För ut dem till oss så att vi får känna[a] dem."
6 Då gick Lot ut till dem i porten, stängde dörren efter sig 7 och sade: "Mina bröder, gör inte så illa! 8 Jag har två döttrar som aldrig haft någon man.[b] Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har sökt skydd under mitt tak."
9 Men de svarade: "Flytta på dig!" De sade vidare: "Denne har kommit hit som främling och nu vill han bli vår domare! Nu skall vi göra mer ont mot dig än mot dem." Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren. 10 Männen räckte ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och stängde dörren. 11 Männen utanför huset slog de med blindhet, både små och stora, så att de förgäves försökte finna dörren. 12 Sedan sade de till Lot: "Har du några mer här, någon svärson eller söner eller döttrar eller någon annan som tillhör dig i staden, så för bort dem från den här platsen, 13 för vi skall fördärva den. Deras rop har blivit så starkt inför Herren att Herren har sänt oss hit för att fördärva den." 14 Då gick Lot ut och talade med sina svärsöner, de som skulle få hans döttrar, och sade: "Bryt upp och lämna den här platsen, för Herren tänker fördärva staden." Men hans svärsöner trodde att han skämtade.
Lot lämnar Sodom
15 När gryningen kom skyndade änglarna på Lot och sade: "Stig upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar som är här, så att du inte går under genom stadens synd." 16 När Lot dröjde tog männen honom vid handen tillsammans med hans hustru och hans båda döttrar, ty Herren ville skona honom. De förde ut honom, och först när de var utanför staden släppte de honom. 17 När de hade fört ut dem sade en: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka och stanna inte någonstans på slätten. Fly till bergen så att du inte går under." 18 Men Lot sade till dem: "O nej, Herre. 19 Din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och du har visat din stora godhet mot mig genom att rädda mitt liv. Men jag kan inte fly upp till bergen, för då kan olyckan hinna ifatt mig så att jag dör. 20 Se, staden där borta ligger ju nära. Det är lätt att fly dit och den är liten. Låt mig fly dit, så att jag får leva. Staden är ju liten." 21 Då svarade han honom: "Jag skall göra som du vill också i detta. Jag skall inte omstörta staden du talar om. 22 Men skynda dig att fly dit, ty jag kan inte göra något förrän du är där." Därav fick staden namnet Soar.[c]
Sodom och Gomorra går under
23 Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. 24 Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. 25 Han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26 Men Lots hustru som följde efter honom såg sig tillbaka. Och hon blev en saltstod.
27 Tidigt följande morgon gick Abraham till den plats där han hade stått inför Herren 28 och såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet. Han såg då rök stiga upp från landet, som röken från en smältugn. 29 Då Gud fördärvade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen, när han omstörtade städerna där Lot hade bott.
14 Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte! 15 Han säger till Mose: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över.[a] 16 Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. 17 Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.[b] 18 Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han.
19 Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? 20 Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? 21 Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? 22 Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? 23 Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? 24 Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. 25 Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade.[c] 26 Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn.[d] 27 Men om Israel utropar Jesaja: Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst.[e] 28 Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. 29 Jesaja har också förutsagt: Om Herren Sebaot[f] inte hade lämnat kvar några efterkommande åt oss, då hade vi blivit som Sodom, då hade vi blivit som Gomorra.[g]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln