Old/New Testament
Synen med de levande varelserna
1-3 På femte dagen i fjärde månaden det år jag blev trettio år gammal, öppnades plötsligt himlen för mig och jag fick se en syn från Gud. Det var den fjärde dagen i den femte månaden och fem år sedan kung Jojakim blev bortförd i landsflykt. Jag befann mig tillsammans med andra landsflyktiga judar vid Kebarkanalen i Babylon. Då kom Herrens ord till mig, prästen Hesekiel, son till Busi.
4 I en syn såg jag en väldig storm komma emot mig från norr. Den förde med sig en molnsky av flammande eld, som i sin mitt glänste som glödande metall.
5 Inne i molnet syntes något som liknade fyra varelser. De såg ut som människor,
6 men var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar.
7 Deras ben var raka som människors, men fötterna såg ut som klövar och glänste som putsad koppar.
8 Under vingarna, på alla dess fyra sidor, kunde jag dessutom se människohänder.
9 De fyra levande varelserna vidrörde varandras vingspetsar, och de rörde sig rakt fram utan att vända sig om.
10 Var och en av dem hade en människas ansikte framtill, ett lejonansikte på högra sidan av huvudet, ett tjuransikte på vänstra sidan och ett örnansikte mitt emot människoansiktet.
11 Varje varelse hade två par vingar. Ett par av vingarna var utsträckta mot de levande varelser som stod på dess sidor, och med det andra paret täckte de sin kropp.
12 Dit deras ande gick, dit gick också de, och de gick alltid rakt fram utan att vända sig om.
13 De glödde som kol och påminde om brinnande facklor. Eld och blixtar omslöt dem och vandrade mellan dem.
14 De rörde sig fram och tillbaka, snabbt som blixten.
15 Jag lade märke till fyra hjul på marken bredvid var och en av dem.
16 Hjulen gnistrade som krysolit. Varje hjul hade ett inre hjul som gick tvärs igenom i rät vinkel.
17 Varelserna kunde gå i vilken riktning som helst av de fyra huvudriktningarna utan att hjulen behövde svänga.
18 Hjulen var höga och fruktansvärda, försedda med ögon runtom.
19-21 När de fyra varelserna rörde sig framåt, rörde sig hjulen tillsammans med dem. När de flög uppåt, följde hjulen med. När varelserna stannade, stannade även hjulen. De fyra varelsernas ande var nämligen i hjulen.
22 Himlen som bredde ut sig över dem var härlig och gnistrade som iskristaller.
23 Varelserna sträckte ett par av sina vingar mot varandra, och med det andra paret täckte de kroppen.
24 När de flög dånade deras vingar som vågor mot stranden, som Guds röst och som dånet från en väldig armé.
25 När de stannade sänkte de vingarna. Varje gång de stannade hördes en röst från himlen över dem.
26 Högt däruppe stod något som liknade en tron av underbara blå safirstenar, och på tronen satt någon som liknade en människa.
27-28 Från midjan och uppåt var han som glänsande koppar, bländande som eld. Från midjan och neråt var han en enda flammande låga, och runt omkring honom fanns ett ljussken som en regnbåge. Det var så jag upplevde Herrens härlighet. När jag såg den, föll jag ner med ansiktet mot marken och hörde rösten av någon som talade till mig.
Herren kallar Hesekiel till profet
2 Rösten sa: Stå upp, du människa, så ska jag tala till dig.
2 Och medan han talade kom anden in i mig och reste upp mig på fötterna, och jag hörde honom säga:
3 Du människa, jag sänder dig till Israels folk, ett folk som gör uppror mot mig. De och deras förfäder har syndat mot mig fram till denna stund.
4 De är ett hårdhjärtat och envist folk. Men jag sänder dig till dem för att ge dem budskap från mig.
5 Och vare sig dessa rebeller lyssnar eller inte, kommer de i alla fall att få veta att de har en profet ibland sig.
6 Du människa, var inte rädd för dem! Var inte rädd ens när deras hotelser är skarpa och hätska och sticker som skorpioner. Bli inte förskräckt när du hör deras ord, för kom ihåg att de är upproriska!
7 Du måste låta dem få höra mina ord vare sig de lyssnar eller inte.
8 Lyssna nu på vad jag säger till dig. Du får inte också bli upprorisk som de! Öppna munnen och ät vad jag ger dig!
9-10 När jag tittade upp fick jag se en hand som höll fram en bokrulle åt mig, och det var skrivet på båda sidor av den. Handen rullade ut den, och jag såg att den var full av varningar, sorgebud och förutsägelser om dom.
Exempel på människor med stor tro
11 Vad är tro för något? Jo, det är den trygga vissheten om att något som vi önskar också kommer att hända. Det är övertygelsen om att det som vi hoppas på verkligen väntar oss, även om vi inte kan se det framför oss.
2 Våra förfäder levde med en sådan tro och vann Guds och människors uppskattning.
3 Genom tron vet vi att universum skapades på Guds befallning, och att allt det vi ser skapades ur det osynliga.
4 Abel trodde på Gud och kom med ett offer som gladde Gud mer än vad Kains offer gjorde. Gud tog emot Abel och bevisade det genom att ta emot hans gåva. Och trots att Abel för länge sedan är död, är hans tro ett vittnesbörd ännu i denna dag.
5 Henok trodde på Gud, och det var därför som Gud tog honom upp till himlen utan att han behövde dö. Plötsligt var han bara borta, eftersom Gud tog bort honom. Innan detta hände hade Gud sagt att han var glad över Henoks sätt att leva.
6 Man kan aldrig få Guds välsignelse utan att tro och lita på honom. Den som vill komma till Gud måste tro att Gud finns och att han belönar dem som verkligen söker honom.
7 Noa trodde på Gud. När Gud varnade Noa för syndafloden så trodde han på det, fastän det inte fanns något tecken som tydde på att den skulle komma. Han byggde arken utan att dröja och räddade sin familj. Noas tro på Gud stod i direkt motsats till synden och otron runt om i världen, och på grund av sin tro blev han en av dem som Gud har tagit emot.
8 Abraham trodde på Gud. Gud sa till honom att lämna sitt hem och bege sig långt bort till ett land som Gud lovade att ge honom. Abraham lydde och gav sig genast iväg, utan att ens veta var målet låg.
9 När han så småningom kom till det land som Gud lovat honom, bodde han i tält som en som var på tillfälligt besök, och likadant gjorde Isak och Jakob, som Gud gav samma löfte.
10 Abraham var helt övertygad om att han skulle få flytta in i den eviga stad som Gud själv har grundlagt och byggt.
11 Sara trodde på Gud, och därför kunde hon trots sin höga ålder bli mor. Hon förstod att Gud, som gett henne sitt löfte, verkligen skulle hålla vad han lovat.
12 Därför blev Abraham stamfar till ett helt folk. Han som var alltför gammal för att över huvud taget bli far. Och det blev ett folk som blev så talrikt att det är lika svårt att räkna dem som himlens stjärnor och som sanden på havens stränder.
13 De trons män och kvinnor som jag nu har nämnt dog utan att få uppleva allt det som Gud hade lovat dem. Men de såg att alltsammans låg och väntade på dem, och de var glada för de visste att den här jorden inte var deras verkliga hem, utan att de bara var främlingar som var på besök här nere.
14 Och det är tydligt att de såg fram emot ett annat hemland.
15 Om de hade velat, hade de kunnat vända tillbaka till det land de kom från,
16 men det ville de inte. De levde för himlen. Och nu skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har byggt en himmelsk stad åt dem.
17 Abraham trodde på Gud och litade på hans löften också när Gud prövade honom. Därför var han beredd att döda sin son Isak på offeraltaret.
18 Isak, genom vilken Gud hade lovat att ge Abraham ett helt folk av ättlingar!
19 Men Abraham visste att Gud skulle kunna göra Isak levande igen. Egentligen var det också vad som hände, för Isak var redan dömd till döden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®