Old/New Testament
Vilken Gud vi har
Den här sången skrevs av David när Herren hade befriat honom från Saul och från många fiender.1-2 Herre, vad jag älskar dig, för du har gjort mig stark!
3 Herren är min borg, och i den är jag trygg. Ingen kan förfölja mig in i den och döda mig. Herren är min klippa, där jag kan gömma mig. Han är min Frälsare, ett berg där ingen kan nå mig, ett torn där jag är säker. Han är min sköld, min kraft och min styrka.
4 När jag ropar till honom om hjälp, då vet jag att han räddar mig från alla mina fiender. Därför prisar jag dig, Herre!
5 Döden band mig, och en flod av ogudaktighet sköljde över mig.
6 Fångad och till synes hjälplös kämpade jag för att komma loss ur dödens grepp.
7 I min förtvivlan ropade jag till Herren om hjälp, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt nödrop nådde hans öron.
8 Då darrade jorden, och bergen bävade för Herren var vred och upprörd.
9 Rök vällde fram ur hans näsborrar och ur hans mun sprutade ut flammande eldslågor och glödande kol.
10 Tjocka, mörka moln sänkte sig ner till jorden och Herren kom ner i dem.
11 Han satt på keruberna, och med vindens vingar skyndade han sig snabbt till min hjälp.
12 Han svepte in sig i mörker och dolde sin närvaro i tjocka regnmoln.
13 Plötsligt syntes hans närvaros ljus genom molnen. Det blixtrade och kraftiga hagel föll.
14 Herren dundrade i himlen. Gud, som är över alla gudar, lät sin stämma höras. Och vilka hagelstormar och vilken eld!
15 Han sköt sina fruktade pilar och jagade alla fiender på flykten.
16 Herre, på din befallning blev havet torrlagt, och jordens grund blev synlig.
17 Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter.
18 Han räddade mig från dessa fiender, som hatar mig. Jag var ju fullständigt hjälplös i deras händer.
19 De anföll mig just den dag då jag var som svagast, men Herren beskyddade mig.
20 Han ledde mig till en plats där jag kunde vara trygg, för han är glad över mig.
21 Eftersom jag hade handlat rätt och var oskyldig belönade Herren mig.
22 Jag har följt hans befallningar och hans bud. Jag har inte vänt mig bort från honom.
23 Jag har noga hållit alla hans lagar och har inte förkastat en enda av dem.
24 Jag har gjort mitt bästa för att hålla dem alla och aktat mig för att göra det som är orätt.
25 Därför har Herren välsignat mig. Jag har gjort vad som är rätt, och han vet att jag är oskyldig.
26 Herre, du är barmhärtig mot dem som är barmhärtiga! Du straffar inte dem som flyr från det som är ont.
27 Du välsignar de ärliga, men du tolererar inte att någon lämnar dina vägar.
28 Du hjälper dem som vill bli hjälpta och inte överskattar sig själva, men du fördömer de stolta och överlägsna.
29 Du är mitt ljus! Herren, min Gud, har förvandlat mörkret till ljus.
30 Med din kraft kan jag nu ta mig över vilka murar som helst och anfalla vilken fiende som helst.
31 Vilken Gud han är! Fullkomlig i allt! Alla hans löften visar sig vara sanna. Han är den sköld som alla kan skydda sig bakom.
32 För vem är Herre utom vår Gud? Finns det någon förutom honom, som är fast som en klippa?
33 Han ger mig kraft och skyddar mig vart jag än går.
34 Han gör mig säker på foten, ja, jag är som en bergsget på klipphyllorna. Han leder mig tryggt längs bergskanten.
35 Han lär mig att bruka mitt vapen och visar mig hur jag ska spänna bågen!
36 Du har gett mig din frälsning som min sköld. Herre, din högra hand håller mig upprätt. Din mildhet har gjort mig stor.
37 Du har gett mig fast mark under fötterna, så att jag aldrig behöver snava.
38 Jag jagade mina fiender, och hann upp dem, och jag vände mig inte om förrän alla hade besegrats.
39 Med all kraft slog jag dem till marken, så att de inte kunde resa sig. Jag satte min fot på deras halsar.
40 Du utrustade mig med starka vapen för striden. Mina fiender förlorade modet och föll besegrade framför mina fötter.
41 Du fick dem att vända om och fly. Jag slog ihjäl alla som hatade mig.
42 De ropade på hjälp, men ingen vågade komma och rädda dem. De ropade på Herren, men han vägrade att svara dem.
43 Då krossade jag dem, och som dammkorn virvlade de bort med vinden. Jag kastade bort dem som sopor från gatan.
44-46 Du lät mig segra i varje strid, och folken kom och tjänade mig. Även främlingar kom och bugade sig för mig, och när jag talade till dem lydde de mina ord. Darrande kom de från sina befästningar.
47 Herren lever! Prisa honom, som är min fasta klippa, honom som beskyddar mig!
48 Han är den Gud som hämnas dem som skadar mig, och han besegrar folken inför mig.
49 Han räddar mig undan mina fiender. Han låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän.
50 Herre, för detta vill jag prisa dig bland folken!
51 Många gånger har du på ett märkligt sätt räddat mig, jag som är den kung som du har tillsatt. Du har varit kärleksfull och god mot mig, och det kommer du också att vara mot mina ättlingar.
Guds storhet och Guds lagar
1-2 Himlen visar Guds storhet och höghet. På ett fantastiskt sätt visar den vad han har gjort.
3 Varje dag berättar om det för nästa och varje natt gör likadant.
4-5 Tyst, utan ett ljud och utan ett ord, når dess budskap ut över hela världen. Solen har sitt hem i himlen, där Gud satt den,
6 och den rör sig i rymden. Den är lika strålande som en brudgum, som kommer till sitt bröllop, lika ivrig som en löpare som segervisst ser fram emot en tävling!
7 Solen rör sig över himlen från den ena ändan till den andra, och ingen kan gömma sig för dess hetta.
8-9 Guds lagar är fullkomliga. De skyddar oss, gör oss visa och ger oss glädje och ljus.
10 Guds lagar är rena, eviga och rättvisa.
11 De kan inte ens jämföras med guld. De är sötare än honungen som droppar från vaxkakan.
12 De varnar oss för det onda och ger framgång åt dem som lyder dem.
13 Men hur kan jag någonsin veta vilka synder som gömmer sig i mitt inre? Herre, rena mig från dessa hemliga synder som jag själv inte är medveten om
14 och bevara mig så att hänsynslösa människor inte får inflytande över mitt liv! Då först kan jag bli fri från anklagelser och vara utan skuld till alla svåra brott.
15 Herre, jag vill så gärna att mina ord och outtalade tankar ska vara behagliga även för dig. Du är min klippa och räddare!
17 När vi kom fram till Miletos skickade han ett meddelande till de äldste i församlingen i Efesos och bad dem komma ner till båten för att träffa honom.
18 När de hade anlänt sa han till dem: Ni vet att från den dag då jag satte min fot i Turkiet och till nu,
19 har jag ödmjukt tjänat Herren under tårar, och jag har varit hotad till livet på grund av judarnas sammansvärjningar.
20 Ändå har jag aldrig tvekat att säga sanningen, vare sig offentligt eller i era hem.
21 Jag har haft samma budskap till både judar och icke-judar och allvarligt uppmanat dem att vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus.
22 Och nu ska jag resa till Jerusalem för jag dras oemotståndligt dit av den helige Ande. Jag vet inte vad som väntar mig,
23 utom det att den helige Ande har sagt till mig i stad efter stad att fängelse och lidande ligger framför mig.
24 Men livet är inte värt något, om jag inte använder det för att utföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig, det vill säga att berätta de goda nyheterna om Guds väldiga godhet och kärlek för andra.
25 Och nu vet jag att ingen av er som jag umgåtts med och predikat de goda nyheterna för, någonsin kommer att få se mig igen.
26 Och jag vill göra det fullständigt klart att jag inte är skyldig till att någon människa går förlorad,
27 för jag har inte tvekat att förkunna hela Guds frälsningsplan för världen.
28 Var nu på er vakt! Se till att ni föder och vårdar Guds hjord, hans församling som är köpt med hans Sons blod, för den helige Ande har lagt ansvaret på er som ledare.
29 Jag vet mycket väl att sedan jag har lämnat er, kommer falska lärare att uppträda som glupska vargar bland er. De kommer inte att skona hjorden.
30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen för att få anhängare.
31 Var på er vakt! Kom ihåg de tre år som jag tillbringade hos er, och hur jag hela tiden, både dag och natt, med tårar vakade över er.
32 Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans vård och åt hans underbara ord, som ska bygga upp er tro och ge er hela det arv som tillhör dem han har utvalt.
33 Jag har aldrig krävt ett öre av er.
34 Ni vet att jag har använt mina händer för att kunna betala för mig, och till och med för att kunna fylla behoven hos dem som följt med mig.
35 Och jag har alltid varit ett föredöme för er i fråga om att hjälpa de fattiga, för jag har kommit ihåg Herren Jesu ord: 'Det ger mer välsignelse att ge än att få.'
36 När Paulus hade slutat tala knäböjde han och bad med dem,
37 och de grät högt då de omfamnade honom och sa adjö.
38 Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle träffas. Sedan följde alla honom ner till båten.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®