Old/New Testament
Herren är min lycka
16 Skydda mig, Gud, för du är min räddning och min tillflykt.
2 Jag sa till Herren: Du är min Herre, och allt gott kommer från dig.
3 Min största lycka är att vara tillsammans med människor som gör din vilja, för de är de verkligt ädla människorna i landet.
4 Alla som väljer andra gudar kommer att dra olycka över sig. Jag tänker inte offra tillsammans med dem, och jag vill inte ens uttala deras gudars namn.
5 Herren själv är mitt arv, ja, mitt allt. Han ger mig allt jag behöver,
6 och min framtid ligger i hans händer. Vilket underbart arv!
7 Jag vill lova Herren, som ger mig råd och under natten talar till mitt samvete. Det är då Herren säger till mig vad jag ska göra.
8 Jag tänker alltid på honom, och eftersom han är så nära, behöver jag aldrig snubbla eller falla.
9 Mitt hjärta är fyllt av glädje, och jag får bo i trygghet, för du kommer inte att lämna mig bland de döda.
10 Du tänker inte tillåta att den som du älskar får ruttna i graven.
11 Du har låtit mig uppleva livets glädje och din egen underbara, eviga närvaro.
Jag är i nöd
17 Var rättvis mot mig, Herre! Jag har varit ärlig och gjort vad som är rätt. Lyssna därför till mitt innerliga rop och
2 frikänn mig! Du vet vad som är sant.
3 Du har prövat mig och genomskådat mina hemligaste tankar. Du har till och med kommit om natten och inte funnit något ont hos mig, och du vet att jag har talat sanning.
4 Jag har lytt dina bud och hållit mig borta från män som brukar våld.
5 Jag har alltid gått dina vägar.
6 Jag ber till dig, därför att jag vet att du ska svara mig, Gud! Ja, lyssna till mina ord.
7 Visa mig hur mycket du älskar mig, du som är en Frälsare för alla som söker din hjälp mot sina fiender!
8 Skydda mig som din ögonsten, göm mig under dina vingars skugga!
9 Mina fiender omger mig. De har mord i blicken.
10 De är skoningslösa och visar ingen medkänsla. Hör, hur de skryter!
11 Överallt omringar de mig och kan när som helst slå mig till marken.
12 De är som lejon, ivriga att slita sönder sitt byte, som unga lejon som ligger på lur och väntar på sitt tillfälle.
13-14 Herre, kom och gå emot mina fiender! Slå ner dem! Rädda mig från denna världens människor som har allt de behöver, dessa människor som du här i livet har överöst med dina rikedomar, så att också deras barn och barnbarn kan leva i överflöd.
15 Men min glädje beror inte på att jag är rik, utan på att jag inte gjort något orätt. Och när jag vaknar upp i himlen, kommer jag att vara mer än nöjd, för jag ska då få se dig ansikte mot ansikte.
I Troas uppväcker Paulus Eutychos från de döda
20 När allt var över skickade Paulus efter lärjungarna. Han höll ett avskedstal och tog farväl av dem och började sin resa till Grekland.
2 På vägen dit talade han till de troende i alla städer som han kom till.
3 Han stannade tre månader i Grekland och skulle just segla till Syrien när han upptäckte att judarna sammangaddat sig mot honom och tänkte ta livet av honom. Därför bestämde han sig för att först resa norrut, genom Makedonien.
4 Många män gjorde sällskap med honom ända till Turkiet. Det var Sopatros från Beroia, Pyrrhos son, Aristarchos och Secundus från Thessalonike. Vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos, som var på väg hem till Turkiet.
5 De hade rest i förväg och väntade på oss i Troas.
6 Så snart påskhögtiden var över gick vi ombord på en båt i Filippi i norra Grekland, och fem dagar senare kom vi till Troas i Turkiet där vi stannade en vecka.
7 På söndagen samlades vi för att fira Herrens måltid, och Paulus talade Herrens ord. Och eftersom han skulle resa nästa dag, talade han ända till midnatt.
8 Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många fladdrande oljelampor.
9 En ung man som hette Eutychos somnade när Paulus talade så länge. Han satt på fönsterbrädan och föll ner från tredje våningen och slog ihjäl sig.
10-12 Paulus sprang då ner och tog honom i sina armar: Oroa er inte, sa han, han kommer att klara sig! Och det gjorde han! En känsla av både respekt och glädje fyllde alla de närvarande. De gick sedan allesammans tillbaka upp och åt Herrens måltid tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, och det hann bli morgon innan han slutligen lämnade dem.
Paulus tar avsked av de kristna i Efesos
13 Paulus tog sedan landvägen till Assos, medan vi andra reste dit i förväg med båt.
14 Han förenade sig sedan med oss i Assos, och vi seglade tillsammans till Mitylene.
15 Nästa dag passerade vi Chios. Dagen därpå kom vi till Samos, och en dag senare anlände vi till Miletos.
16 Paulus hade bestämt sig för att inte stanna i Efesos den här gången. Han hade bråttom att hinna till Jerusalem för att om möjligt kunna vara med om pingsthögtiden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®