Old/New Testament
Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
3 Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2 Han sa:
3 Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4 Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5 Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6 Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7 Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8 Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9 Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10 för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd[a] döljas för min syn.
11 Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13 Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14 tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15 med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16 Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17 Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18 Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19 Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20 Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21 åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22 som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23 Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24 Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25 Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26 Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
Elifas tar till orda
4 Elifas från Teman svarade:
2 Orkar du låta någon säga ett ord till dig?
För vem kan tiga nu?
3 Tänk på hur många du har gett vägledning
och styrkt svaga armar.
4 Dina ord har lyft den som snubblat,
du har gett stöd åt vacklande knän.
5 Men när det nu gäller dig själv
blir du missmodig,
och när det drabbar dig
blir du förskräckt.
6 Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt
och din oförvitlighet ditt hopp?
7 Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under
eller en rättsinnig gått förlorad?
8 Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd
också får skörda det.
9 De förintas av Guds andedräkt,
en pust av hans vrede förgör dem.
10 Lejonets[b] rytande och unga lejonets vrål tystnar,
det manprydda lejonets tänder bryts.
11 I brist på rov förgås det kraftiga lejonet
och lejonungarna skingras.
12 Ett ord kom till mig i hemlighet,
som en viskning nådde det mitt öra,
13 i ängslande drömmar på natten,
när människorna sov djupt.
14 Rädsla och bävan föll över mig,
och hela min kropp darrade av skräck.
15 En vindpust[c] drog förbi mitt ansikte
och håren på min kropp reste sig.
16 Den stannade,
men jag kunde inte urskilja vad det var.
Någonting stod där, framför mig.
Då hörde jag en röst tala ur tystnaden:
17 ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud
och ren inför sin skapare?
18 Om Gud inte kan lita på sina tjänare,
om han till och med hos änglarna finner fel,
19 hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor,
dem som har sitt ursprung i stoftet,
som kan krossas lättare än mal!
20 Mellan morgonen och kvällen bryts de ner,
obemärkt blir de borta för alltid.
21 Deras tältpluggar rycks upp för dem,
och de dör utan visdom.”
44 På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält[a]. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade instruerat och visat Mose 45 och det gick sedan i arv till våra förfäder. När de under Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet dit. Det var sedan där ända till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att få bygga en boning åt Jakobs Gud 47 men det blev Salomo som fick bygga ett hus för honom. 48 Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Profeten säger ju:
49 ’Himlen är min tron
och jorden min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, vad för en viloplats?
säger Herren.
50 Har inte min hand gjort allt detta?’[b]
51 Ni envisa, ni som är oomskurna till både hjärta och öron! Alltid gör ni motstånd mot den heliga Anden, precis som era förfäder gjorde. 52 Fanns det någonsin en profet som inte blev förföljd av era förfäder? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige[c] skulle komma, han som ni nu har förrått och mördat. 53 Ni fick lagen förmedlad av änglar men har inte hållit den.”
Stefanos stenas till döds
54 När de hörde detta, blev de så rasande på Stefanos att de skar tänder. 55 Men Stefanos som var fylld av den heliga Anden, såg upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Stefanos sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen[d] stå på Guds högra sida!”
57 Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos 58 och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul[e].
59 Medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande!” 60 Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Med de orden dog han.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.