Old/New Testament
Ytterligare regler för offer
1-2 Herren befallde sedan Mose att ge Israels folk dessa föreskrifter: När era barn slutligen kommer in i det land som jag ska ge er
3-4 och de då vill behaga Herren med ett brännoffer eller slaktoffer, så måste de bära fram ett djur från sina fårhjordar eller boskapshjordar. Varje offer, vare sig det är ett vanligt sådant, ett offer för att infria ett löfte, ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna, så måste det bäras fram tillsammans med ett spisoffer. Om det är ett lamm som ska offras, ska du använda tre liter fint mjöl, blandat med en och en halv liter olja
5 och dessutom en och en halv liter vin till drickoffer.
6 Om offret är en bock ska du använda sex liter fint mjöl, blandat med två liter olja
7 och två liter vin till drickoffret. Det är ett offer som blir en välbehaglig lukt inför Herren.
8-9 Om offret är en ung tjur, måste spisoffret som man frambär tillsammans med den bestå av nio liter fint mjöl, blandat med tre liter olja,
10 och tre liter vin till drickoffer. Detta ska offras i eld och kommer att bli en välbehaglig lukt inför Herren.
11-12 Detta är föreskrifterna om vad som ska åtfölja alla offer av tjurar, bockar, lamm eller baggar.
13-14 De gäller både den som är infödd israelit och utlänningar som bor bland er och som vill behaga Herren genom att bära fram eldsoffer.
15-16 Det är en lag för alla, infödda så väl som utlänningar, och den ska gälla för alltid, från generation till generation. Alla är jämställda inför Herren, och den gäller alla lika!
17-18 Vid samma tillfälle sa Herren till Mose: Lär Israels folk att när man kommer in i landet som jag ger dem,
19-21 så ska alla bära fram inför mig av varje års skörd, genom att baka en kaka bröd på grovt mjöl av den säd som skördats det första året. Denna brödkaka ska viftas framför altaret som ett viftoffer inför Herren. Det här ska vara ett årligt offer från er loge, som bärs fram från generation till generation.
22 Om ni eller kommande generationer, utan att vara medvetna om det, skulle bryta mot de regler som Herren har gett er genom Mose under åren,
23-24 så ska folket offra en ung tjur som brännoffer när det inser sitt misstag. Det kommer att bli en välbehaglig lukt inför Herren, och tjuren ska offras tillsammans med vanligt spisoffer och drickoffer och med en bock som syndoffer.
25 Prästen ska skaffa försoning för hela Israels folk, och dess synd ska bli förlåten, för den var ju inte medveten, och de har gottgjort den genom sina eldsoffer inför Herren och genom syndoffret.
26 Alla ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet, för hela befolkningen var delaktig, och därför ska också alla bli förlåtna.
27 Om misstaget har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer
28 och prästen ska ge försoning åt honom inför Herren, och han ska få förlåtelse.
29 Samma lag gäller för en utlänning som bor bland er.
30 Men om någon syndar medvetet, vare sig han är infödd eller utlänning, så hånar han därmed Herren och måste utrotas ur folket.
31 Han har nämligen föraktat Herrens befallning och medvetet låtit bli att följa hans lag. Han ska dödas på grund av sin synd.
Om sabbatsbudet
32 En dag under tiden i öknen blev en man bland folket tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten.
33 Han greps och fördes inför Mose, Aron och de andra domarna.
34 De tog honom i förvar tills de fått reda på vad Herren ville att de skulle göra med honom.
35 Då sa Herren till Mose: Mannen måste dö. Folket ska stena honom till döds utanför lägret.
36 De förde då ut honom utanför lägret och dödade honom, precis som Herren hade befallt.
Om kläder
37-38 Och Herren sa till Mose: Säg till folket i Israel att göra tofsar till fållarna på sina kläder. Detta är en regel som ska gälla från generation till generation, och tofsarna ska fästas vid kläderna med mörkblå tråd.
39 Ni ska genom dem bli påminda om Herrens befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar, som ni brukade göra när ni tjänade andra gudar.
40 Ja, detta ska påminna er om att vara heliga inför Gud,
41 för jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land, ja, jag är Herren, er Gud.
Uppror i lägret
16 En dag började leviten Kora, son till Jishar, sonson till Kehat, och några män från Rubens stam, Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son,
2 att intala folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 förtroendevalda ledare.
3 De gick till Mose och Aron och sa: Nu har vi fått nog av er överlägsna attityd. Ni är inte bättre än några andra. Alla i Israel har blivit utvalda av Gud, och han är med oss allesammans. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som ni gör och påstå att vi måste lyda er? Hur kan ni med att sätta er över folkets vilja?
4 När Mose hörde detta föll han ner på marken med ansiktet mot jorden,
5 och sedan sa han till Kora och dem som var med honom: I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom, vem som är helig och vem han har utsett att vara präst åt sig.
6-7 Så här ska ni göra: Du Kora, och de andra som är med dig, ska i morgon ta rökelsekar och tända dem. Lägg rökelse i dem inför Herren, så ska vi få reda på vem det är Herren har utvalt. Ni leviter har gått för långt!
8-9 Sedan sa Mose, vänd till Kora: Tycker du inte att det är tillräckligt hedrande att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans tabernakel och står framför folket och tjänar det?
10 Säger det er ingenting att det bara är leviterna som fått sådana uppdrag? Nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också!
11-12 Det är väl det ni är ute efter när ni nu har gjort uppror mot Herren. Och vad har egentligen Aron gjort, eftersom ni är så missnöjda med honom? Därefter kallade Mose till sig Datan och Abiram, Eliabs söner, men de vägrade att komma.
13 Är det inte illa nog att du ledde oss bort från det härliga Egypten för att döda oss här i öknen? sa de. Nu tänker du göra dig till kung över oss också!
14 Dessutom har du inte lett oss in i det underbara landet som du lovade, och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Försöker du driva med oss? Nej, vi tänker inte komma.
15 Då blev Mose förargad och sa till Herren: Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.
16 Och till Kora sa han: Kom hit i morgon och ställ dig inför Herren med alla dina vänner. Aron kommer också att vara här.
17 Se till att ni har med er rökelsekaren med rökelse. Var och en ska ha sitt eget rökelsekar, så att det blir sammanlagt 250 stycken. Aron ska också ha sitt med sig.
18 De gjorde som Mose hade befallt. De kom dit med sina rökelsekar, tände dem, lade rökelsen i dem och stod vid ingången till tabernaklet, tillsammans med Mose och Aron.
19 När Kora hade samlat alla sina anhängare vid ingången till tabernaklet visade sig Herrens härlighet för allt folket,
20 och Herren sa till Mose och Aron:
21 Gå bort från dem, så att jag kan döda dem omedelbart.
22 Men Mose och Aron kastade sig ner på marken inför Herren och sa: Gud, du hela mänsklighetens Gud, måste du bli så utom dig av vrede att du låter det gå ut över hela detta folk, bara för att en man syndar?
Guds straff för upproret
23-24 Då sa Herren till Mose: Säg till folket att hålla sig borta från Koras, Datans och Abirams tält.
25 Mose skyndade då bort till Datans och Abirams tält, följd av ledarna.
26 Akta er!, ropade han till folket. Var inte i närheten av dessa ogudaktiga mäns tält, och rör ingenting som är deras, så att ni inte blir inblandade i deras synder och dödade tillsammans med dem.
27 Alla drog sig då undan från Koras, Datans och Abirams tält, medan Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.
28 Och Mose sa: Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv.
29 Om de här människorna dör en naturlig död, då har inte Herren sänt mig.
30 Men om Herren gör ett under så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.
31 Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem,
32 och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer och tillhörigheter. Allt de ägde försvann i djupet.
33 De blev levande begravda, marken slöt sig sedan över dem och de var borta.
34 Alla flydde vid deras skrik, rädda för att ryckas med,
35 och eld kom ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.
36-37 Herren sa till Mose: Säg till Eleasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga, avskilda åt Herren. De glödande kolen ska han kasta bort,
38 för männen dog på grund av sin synd. Sedan ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren, och altarplåtarna ska finnas där som en påminnelse för Israels folk.
39 Prästen Eleasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar och hamrade ut dem till metallplåtar att täcka altaret med.
40 Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Kora och hans anhängare hända honom. Allt detta var enligt de föreskrifter som Herren gett Mose.
41 Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: Ni har dödat Herrens folk.
42 Snart hade en missnöjd och uppretad folkhop samlats, och medan de stod där och såg upp mot tabernaklet visade sig plötsligt molnet med Herrens härlighet.
43-44 Då kom Mose och Aron och ställde sig vid ingången till tabernaklet, och Herren sa till Mose:
45 Skynda dig bort från detta folk, så att jag omedelbart kan döda det.Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.
46 Ta ett rökelsekar och lägg eld från altaret i det, sa Mose därefter till Aron. Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Jag känner Guds vrede, och pest har redan drabbat dem.
47 Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Pesten hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla,
48 och när han stod där, mitt bland levande och döda, upphörde plötsligt pesten.
49 Men då hade redan 14.700 människor hunnit dö, förutom dem som dött dagen innan tillsammans med Kora.
50 När Aron återvände till Mose vid ingången till tabernaklet hade pesten upphört helt.
Människorna i Nasaret vägrar att tro
6 Efter denna händelse lämnade Jesus denna del av landet och återvände med sina lärjungar till sin hemstad Nasaret.
2-3 Nästa sabbatsdag gick han till synagogan för att undervisa, och många blev förvånade över hans visdom och de under han gjorde eftersom han ju bara var en nasaretbo precis som de.Inte är han väl bättre än vad vi är, sa de. Han är bara en vanlig snickare och son till Maria. Vi känner hans bröder Jakob, Josef, Judas och Simon, och hans systrar bor ju också här mitt ibland oss. Och de retade sig på honom.
4 Då sa Jesus till dem: Ingenstans ser man ner så mycket på en profet som i hans hemstad och bland hans släktingar och i hans egen familj.
5 Men eftersom folket i Nasaret inte trodde på Jesus så kunde han bara hjälpa några få sjuka där. På dem lade han händerna och de blev friska.
6 Och han förvånade sig över att man inte ville tro på honom.Sedan gick Jesus runt i byarna och undervisade.
Jesus sänder ut de tolv
7 Och han kallade till sig sina tolv apostlar och sände sedan ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar.
8-9 Han befallde dem att inte ta med sig något annat än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, inte ens ett par extra skor eller kläder till ombyte.
10 Håll er till ett enda hem i varje by. Flytta inte runt från hus till hus medan ni är där, sa han.
11 Och när man i en by inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå därifrån och bekymra er inte mer för dessa människor. De måste själva stå till svars för sitt handlande.
12 Så gick lärjungarna sin väg. Överallt dit de kom uppmanade de folk att vända sig bort från synden.
13 Och de drev ut många onda andar och botade många sjuka och smorde dem med olivolja.
Herodes låter avrätta Johannes döparen
14 Jesus blev nu mer och mer känd och snart fick kung Herodes höra talas om honom, för överallt berättade man om de under han gjorde. Kungen trodde att Jesus var Johannes döparen som uppstått från de döda. Därför sa man: Det är inte konstigt att han kan göra sådana under.
15 Många trodde också att Jesus var den gamle profeten Elia, som återvänt till livet. Andra påstod att han var en ny profet, lik de stora profeter som levt för länge sedan.
16 Nej, sa Herodes, det är Johannes, den man som jag halshögg. Han har kommit tillbaka från de döda.
17-18 Herodes hade nämligen satt Johannes i fängelse eftersom hans fru Herodias ville det. Egentligen var hon hans bror Filippos fru från början, men Herodes hade gift sig med henne. Johannes hade, medan han ännu levde, sagt rent ut till Herodes: Det är inte rätt av dig att leva ihop med henne.
19 Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det.
20 Han var innerst inne rädd för Johannes, för han visste att han var en god och rättfärdig man. Han hade visserligen spärrat in Johannes i fängelse, men trots att han kände oro inför honom lyssnade han gärna till honom.
21 Till slut kom Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde då till med en fest för sitt hovfolk, officerarna och de förnämsta medborgarna i Galileen.
22-23 Medan festmiddagen pågick kom Herodias dotter in och dansade och gästerna och kungen blev alldeles begeistrade.Be mig om vad du vill, till och med hälften av mitt rike och jag ska ge det till dig, lovade kungen.
24 Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Be om Johannes döparens huvud! svarade hon.
25 Flickan skyndade sig tillbaka till kungen och sa till honom: Jag vill ha Johannes döparens huvud, nu med detsamma, på en bricka!
26 Kungen blev utom sig, men han skämdes för att bryta sitt löfte inför gästerna.
27 Därför gav han order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Denne gick genast till fängelset och halshögg Johannes
28 och kom sedan tillbaka med huvudet på en bricka och gav det till flickan. Och hon gav det till sin mor.
29 När Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®