Old/New Testament
Slavar i Egypten
1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med honom till Egypten:
2 Ruben, Simeon, Levi, Juda,
3 Isaskar, Sebulon, Benjamin,
4 Dan, Naftali, Gad och Aser.
5 Hela antalet som följde med honom var sjuttio stycken. (Josef var ju redan i Egypten.)
6 Så småningom dog Josef och hans bröder, och hela deras generation.
7 Men deras ättlingar var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart var de ett stort folk, som uppfyllde hela landet Gosen.
8 En ny kung hade bestigit Egyptens tron, och han kände inte alls till Josef.
9 De där israeliterna kan bli mycket farliga för oss, därför att de är så många, sa han till sitt folk.
10 Vi måste få ett slut på detta, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.
11 Därför gjorde egyptierna dem till slavar och satte hårda uppsyningsmän över dem. De tvingades att bygga upp förrådsstäderna Pitom och Raamses, ett mycket hårt arbete.
12 Men ju mer egyptierna misshandlade och förtryckte dem, desto mer ökade israeliterna i antal!
13-14 Egyptierna blev då rädda och gjorde livet surt för dem med ännu hårdare arbete. De tvingade dem till långa dagar ute på fälten och tungt och hårt arbete med murbruk och tegel.
15-16 Kungen i Egypten befallde då de hebreiska barnmorskorna Sifra och Pua att döda alla hebreiska pojkar som föddes men låta flickorna leva.
17 Men dessa kvinnor fruktade Herren och lydde därför inte kungen. De lät också pojkarna få leva.
18 Då kallade kungen dem till sig och frågade: Varför lyder ni inte min befallning?
19 De hebreiska kvinnorna är friska och starka och föder sina barn snabbt, svarade de honom. Vi hinner aldrig fram i tid. Det går inte så långsamt för dem som för de egyptiska kvinnorna!
20 Gud beskyddade barnmorskorna. Därför fortsatte alltså Israels barn att föröka sig och blev ett mäktigt folk.
21 Eftersom barnmorskorna trodde på Gud, gav han dem också egna barn.22Då befallde Farao sitt folk att kasta alla nyfödda hebreiska pojkar i Nilen men att låta flickorna leva.
Mose föds
1-2 Vid denna tid gifte sig ett ungt par som båda tillhörde Levi stam. De fick en son som var ovanligt vacker. Modern gömde honom i hemmet under tre månader.
3 Men när han blivit så stor att hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av vass och beströk den med tjära, så att den skulle bli tät. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden.
4 Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.
5 En prinsessa, en av Faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hon och hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och bad en av tjänarna att hämta den.
6 Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken började gråta, och hon blev rörd. Det måste vara ett av de hebreiska barnen! sa hon.
7 Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att ta hand om det lilla barnet åt dig?
8 Ja, gör det! svarade prinsessan. Då rusade den lilla flickan hem och hämtade sin mamma.
9 Tag med dig det här barnet och amma det åt mig, sa prinsessan, så ska jag ge dig bra betalt! Då tog modern hand om sin son och ammade honom.
10 När han blivit äldre, gick hon till palatset med honom, och han blev prinsessans son. Hon kallade honom Mose (som betyder att dra upp), för hon hade dragit upp honom ur vattnet.
Mose flyr
11 En dag flera år senare, när Mose hade vuxit upp och blivit man, besökte han det område där hans landsmän slet och arbetade och såg deras hårda villkor. Han fick också se hur en egyptier slog ner en hebré, en av hans eget folk.
12 Mose såg sig snabbt omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptiern och gömde hans kropp i sanden.
13 Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två av sina landsmän som råkat i slagsmål. Vad är det ni gör? Ska du slå din egen bror på det här sättet? sa han till den ene av dem.
14 Och vem är du då? frågade mannen. Du tror förstås att du är vår härskare och domare? Tänker du kanske döda mig, som du gjorde med egyptiern i går? När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd.
15 Farao fick också höra talas om saken och gav order om att Mose skulle dödas, men han flydde bort till midjaniternas land.En gång när han vilade vid en brunn,
16-17 kom sju flickor dit. De var döttrar till prästen i Midjans land och hade kommit för att vattna sin fars får. När de skulle fylla hoarna med vatten kom några herdar och försökte mota bort dem. Då kom Mose till deras hjälp och gav fåren vatten.
18 När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: Hur kunde ni ge djuren vatten så fort i dag?
19 Det var en egyptier där som försvarade oss mot herdarna, förklarade de. Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.
20 Men var har ni gjort av honom? frågade deras far. Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.
21 Mose tackade ja till en inbjudan från Reguel att bli kvar hos dem och bosätta sig där, och Reguel gav honom en av flickorna, Sippora, till hustru.
22 De fick en son, Gersom, som betyder främling, för Mose sa: Jag är en främling i ett främmande land.
23 Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och led oerhört under slaveriet. De grät bittert inför Herrens ansikte, och han hörde deras rop
24 och tänkte på sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob att föra deras ättlingar tillbaka till Kanaans land.
25 Gud såg israeliternas belägenhet och förstod att tiden var inne att befria dem.
Den brinnande busken
3 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb, som var Guds berg.
2 Då visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp,
3-4 gick han fram för att undersöka vad det var. Då ropade Gud på honom från busken:Mose! Mose!Ja, här är jag, svarade han.
5 Kom inte närmare, sa Gud till honom.Tag av dig skorna, för du står på helig mark.
6 Jag är dina förfäders Gud - Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Mose höll händerna för ansiktet, för han var rädd att se på Gud.
7 Då talade Herren till honom igen: Jag har sett hur svårt mitt folk har det i Egypten, och jag har hört hur de ropar efter frihet under fogdarnas förtryck.
8 Nu har jag kommit för att befria mitt folk från egyptierna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land, ett land som flyter av mjölk och honung. Nu bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer där.
9 Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker mitt folk.
10 Nu ska du gå till Farao och be honom om tillåtelse att leda dem ut ur Egypten.
11 Men jag kan inte klara av ett sådant uppdrag! utbrast Mose.
12 Jag ska vara med dig, sa Gud till honom. Och det här ska vara beviset på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni fira gudstjänst på det här berget!
13 Men, svarade Mose, om jag nu går till folket och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: 'Vilken Gud är det du talar om?' Vad ska jag svara då?
14 Den högste Guden, blev svaret. Säg bara: JAG ÄR har sänt mig!
15 Ja, tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta är mitt eviga namn och så ska alla generationer kalla mig.
16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren har uppenbarat sig för dig, och att han sa: 'Jag har besökt mitt folk och sett hur de har det i Egypten.
17 Jag lovar att rädda dem från det lidande och den förnedring de blir utsatta för och att leda dem till det land där nu kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebuseer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.'
18 De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: 'Herren, hebreernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till honom. Låt oss nu få göra det!'
19 Men jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka.
20 Jag tänker därför tvinga honom! Jag ska sända olyckor över landet ända tills han låter er fara.
21 Och jag ska se till att egyptierna ger er en mängd gåvor när ni ger er i väg, så att ni inte går tomhänta därifrån.
22 Varje kvinna ska be att få juveler, silver och guld och de finaste kläder från sin egyptiske herres fru och från grannkvinnorna, och ni ska klä era barn med det bästa som finns i Egypten! Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.
Herodes låter avrätta Johannes döparen
14 När kung Herodes hörde vad man berättade om Jesus
2 sa han till sina män: Det måste vara Johannes döparen, som har kommit tillbaka från de döda. Det är därför han kan göra dessa under.
3 Herodes hade nämligen arresterat Johannes och kastat honom i fängelse därför att Herodias, hans älskarinna, ville det. Hon var egentligen gift med hans bror Filippos,
4 och Johannes hade sagt att det var fel av Herodes att leva ihop med henne.
5 Helst av allt skulle Herodes ha velat döda Johannes, men han var rädd att det då skulle bli upplopp eftersom alla människor trodde att Johannes var en profet.
6 När så Herodes hade sin födelsedag dansade Herodias dotter inför gästerna. Hennes dans behagade Herodes så till den grad
7 att han lovade att ge henne vad hon än begärde.
8 Hennes mor viskade då till henne: Be om Johannes döparens huvud på en bricka.
9 Kungen blev förskräckt, men på grund av sitt löfte och eftersom han inte ville ta tillbaka det inför gästerna gav han order om att hon skulle få det.
10 Därför halshöggs Johannes i fängelset,
11 och man lade huvudet på en bricka och gav det till flickan och hon bar det till sin mor.
12 Sedan kom Johannes lärjungar för att hämta kroppen och begrava den, och de gick till Jesus för att berätta vad som hänt.
Jesus ger mat åt fem tusen
13 När Jesus fick höra nyheten for han iväg med en båt till en avlägsen plats för att vara för sig själv. Men folkskarorna såg vart han var på väg, och från många byar följde man efter honom till fots.
14 När Jesus steg ur båten väntade en stor folkmassa på honom, och han fylldes av medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
15 När det blev kväll kom lärjungarna till honom och sa: Det är dags för kvällsmat för länge sedan, och det finns inget att äta här i öknen. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna runt om och köpa mat.
16 Men Jesus svarade: Det behövs inte, ni kan väl ge dem mat!
17 Kan vi?, utropade de. Vi har bara fem brödstycken och två fiskar!
18 Ta hit dem, sa han.
19 Sedan bad han människorna att sätta sig i gräset. Och han tog de fem brödstyckena och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Sedan bröt han itu brödstyckena och gav dem till lärjungarna, och de delade ut dem till folket.
20 Och alla åt tills de blev mätta. Och när man till slut samlade ihop det som var över blev det tolv fulla korgar.
21 Det var omkring fem tusen män i folkskaran den dagen, förutom kvinnor och barn.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®