M’Cheyne Bible Reading Plan
14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. 3 Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.
Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. 4 Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. 6 ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”
7 ”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”
8 ”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. 9 ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”
11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”
”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.
14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[a]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.
16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.
18 ”Hämta Guds ark[b]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.
21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.
Saul ger en obetänksam order
24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.
27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”
31 Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32 De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man rapporterade till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blodet i sig.[c]
”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34 och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot Herren genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.
36 Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.”
37 Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav Herren inget svar.
38 Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40 Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.”
41 Saul sa till Herren, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim[d] komma upp.”[e] Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42 Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan.
43 ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44 ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45 Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant Herren lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö.
46 Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.
Saul lyckas militärt
47 Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.
49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo[f] och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50 Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51 Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel.
52 Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Att leva för att tjäna Gud
12 Därför uppmanar jag er nu, syskon, vid Guds barmhärtighet, att ge era kroppar som ett levande och heligt offer till Gud, till hans behag. Det ska vara er andliga gudstjänst. 2 Anpassa er inte efter denna världen, utan ändra ert sätt att tänka, så att ert sinne förnyas. Då ska ni förstå vad Gud vill: vad som är rätt, vad som gläder honom och vad som är fullkomligt.
Ödmjuk tjänst i Kristus kropp
3 Men med stöd av det som Gud i sin nåd har gett mig vill jag varna er var och en för att ha för höga tankar om er själva. Tillämpa självkritik, i enlighet med hur mycket tro ni har, och tron har ni fått från Gud. 4 Det finns många delar i den kropp vi har, och varje del har sin speciella funktion. 5 På samma sätt utgör vi i Kristus en enda kropp, även om vi är många. Och de olika delarna är till för varandra.
6 Vi har olika gåvor utifrån den nåd vi fått. Någon kan profetera och ska göra det i förhållande till sin tro. 7 Den som kan tjäna ska göra det. Den som kan undervisa, ska undervisa. 8 Den som kan uppmuntra andra, ska göra det. Den som har förmågan att ge till den som behöver, ska göra det med ett generöst hjärta. Den som har förmågan att leda andra, ska ta sin ledaruppgift på allvar. Och den som visar barmhärtighet, ska göra det med glädje.
Aktiv kärlek
9 Visa varandra uppriktig kärlek. Avsky det onda, och håll fast vid det som är gott. 10 Älska varandra så som syskon bör göra. Gör allt för att visa hur mycket ni uppskattar och respekterar varandra. 11 Var inte slöa utan brinnande i anden när det gäller att tjäna Herren.
12 Var glada i hoppet, uthålliga när ni får lida, och be ständigt. 13 Hjälp de heliga med allt de behöver, och visa gästfrihet.
14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna, förbanna dem inte. 15 Gläd er tillsammans med dem som är glada, och gråt med dem som gråter. 16 Behandla alla lika. Anse er inte för fina för att umgås med dem som är ringa. Och tro inte att ni vet allt.
17 Hämnas inte på den som gör er något ont. Försök istället att göra gott mot alla människor. 18 Gör allt ni kan för att leva i frid med alla. 19 Det är inte ni som ska utdöma straff, mina kära. Lämna plats åt Guds vrede, för det står skrivet: ”Hämnden är min, och jag ska straffa, säger Herren.”[a] 20 Nej,
”om din fiende är hungrig, ge honom något att äta.
Om han är törstig, ge honom något att dricka.
Då samlar du glödande kol på hans huvud.”[b]
21 Låt inte det onda segra över dig, utan besegra det onda med det goda.
51 Så säger Herren:
”Jag ska väcka upp
en våldsam storm mot Babylon
och mot Lev Kamajs invånare.[a]
2 Jag ska sända främlingar till Babylonien,
för att tröska det och rensa landet.
De ska komma från alla håll
på olyckans dag.
3 Bågskytten ska spänna sin båge
och brösta sig i sitt pansar.[b]
Skona inte dess unga män,
vig hela dess här åt förintelse.
4 Slagna ska de falla i kaldéernas land,
genomborrade på dess gator.
5 Israel och Juda har inte övergetts
av sin Gud, härskarornas Herre,
men deras land är fyllt med skuld
mot Israels Helige.
6 Fly från Babylonien!
Spring för livet,
så att straffet för deras synd inte drabbar er också!
För nu är tiden inne för Herrens hämnd,
han ska ge igen för vad de gjort.
7 Babylon var en guldbägare i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
Folken drack dess vin
och därför blev de som galna.
8 Men plötsligt har Babylon fallit och krossats.
Gråt över det!
Hämta balsam för dess sår,
kanske kan det läkas.
9 ’Vi har försökt bota Babylon,
men hon kunde inte botas.
Lämna henne! Låt oss ge oss av
var och en till sitt land,
för domen över Babylon når upp till himlen,
den räcker ända upp till skyarna.’
10 ’Herren har skaffat rättvisa för oss.
Kom, låt oss berätta i Sion
vad Herren, vår Gud, har gjort.’
11 Vässa pilarna,
ta upp sköldarna![c]
Herren har uppviglat de mediska kungarna,
eftersom hans plan är att förgöra Babylon.
Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
12 Höj banéret mot Babylons murar!
Skärp bevakningen!
Sätt ut vakter,
arrangera bakhåll!
För Herren ska genomföra
vad han beslutat
och talat mot Babylons invånare.
13 Du som bor vid många vatten
och är rik på många skatter:
nu har slutet kommit för dig,
tiden är inne för dig att bli avklippt.
14 Härskarornas Herre har svurit vid sig själv:
Jag ska fylla dig med människor,
som med en svärm av gräshoppor,
och de ska höja ett segerrop mot dig.
15 Han gjorde jorden i sin makt
grundade världen i sin vishet,
och med sin kunskap spände han ut himlarna.
16 När han låter sin röst höras
dånar himlens vatten,
han får molnen att stiga upp
från jordens ände.
Han sänder blixtar med regnet
och för ut vinden ur dess förråd.
17 Varje människa står där som en dåre,
utan förstånd.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild,
för hans gjutna avgudar är falska
och inget liv finns i dem.
18 De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.
När de granskas förintas de.
19 Men sådan är inte han, Jakobs andel.
Han har format allt,
också sin arvedels stam.
Härskarornas Herre är hans namn.
20 Du är min hammare och mitt stridsvapen.
Med dig krossar jag folk,
med dig förintar jag riken,
21 med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
22 med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
med dig krossar jag yngling och jungfru,
23 med dig krossar jag herde och hjord,
med dig krossar jag bonde och oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.
24 Men nu ska jag inför era ögon vedergälla Babylon och alla Kaldéens invånare allt ont som de gjort mot Sion, säger Herren.
25 För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,
du hela jordens fördärvare.
Jag ska lyfta min hand mot dig,
dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.
26 Från dig ska ingen ta
vare sig hörnsten eller grundsten,
för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.
27 Höj ett banér på jorden,
stöt i horn bland folken!
Avskilj folken till strid mot Babylon,
sammankalla rikena mot det,
Ararat, Minni och Ashkenas,
och utse en befälhavare mot det!
Skaffa fram hästar
som svärmar av gräshoppor!
28 Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,
deras ståthållare och alla landets styresmän
och alla de områden som de härskar över.
29 Jorden darrar och bävar,
för allt som Herren har planerat
mot Babylonien låter han nu ske:
Att ödelägga landet Babylonien
så att ingen kan bo där.
30 Dess krigare strider inte längre.
De sitter i sina fästningar,
de har förlorat sin kraft
och blivit som kvinnor.
Man har satt eld på bostäderna
och krossat bommarna.
31 Löpare följer efter löpare
budbärare efter budbärare,
från alla håll,
med rapporter till kungen av Babylonien
att hela hans stad är intagen,
32 flodövergångarna är erövrade,
sumpmarkerna[d] brinner
och armén har gripits av panik.”
33 För så säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,
och snart ska tröskningen börja.”
34 ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
har uppslukat mig
och tömt ut mig,
han har ställt undan mig som ett tomt kärl.
Han har svalt mig som ett havsodjur,
fyllt sin buk med mina läckerheter
och sedan kastat ut mig.
35 Må det våld som drabbat mig
komma över Babylon,”
säger Sions invånare,
”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”
säger Jerusalem.
36 Därför säger Herren så:
”Jag ska vara din försvarare
och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.
Jag ska låta Babylons hav torka ut,
dess källa sina.
37 Babylon ska bli en ruinhög,
ett tillhåll för schakaler,
en kuslig ödemark där ingen kan bo.
38 De ryter tillsammans som lejon,
morrar som lejonungar.
39 Men jag ska ordna en fest för dem
och få dem att dricka sig så fulla
att de blir medvetslösa
och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.
40 Jag ska leda dem till slakt,
som lamm, baggar och bockar.
41 Ack! Sheshak[e] har fallit,
det som var hela världens stolthet har erövrats.
Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!
42 Babylon har dränkts av havet,
översvämmats av brusande vågor.
43 Dess städer har lagts öde,
och blivit ett torrt ökenland
där ingen kan bo
och som ingen ens passerar.
44 Jag straffar Bel i Babylon
och drar upp allt ur hans gap
som han har slukat.
Folken ska inte längre strömma till honom.
Också Babylons murar faller.
45 Ge er av därifrån, mitt folk!
Fly för livet,
undan Herrens flammande vrede.
46 Men grips inte av panik,
låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.
För ett rykte kommer det ena året,
ett annat året därpå, rykten om våld i landet
och om härskare som står mot härskare.
47 Det ska komma en tid
när jag ska straffa Babylons avgudar.
Hela landet ska få stå med skam
och alla ligga där döda.
48 Himmel och jord och allt som finns där
ska jubla över Babylons fall,
när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.
49 Babylon måste falla
för alla deras skull som dödats i Israel,
så som dödade har fallit
över hela jorden för Babylons skull.
50 Ni som lyckats undkomma svärdet,
ge er av! Stanna inte kvar!
Kom ihåg Herren i fjärran land,
tänk på Jerusalem!”
51 ”Vi är vanärade, vi blir hånade,
skam täcker våra ansikten,
för främlingar har trängt in
i de heliga platserna i Herrens hus.”
52 ”Den tiden ska komma, säger Herren,
då jag ska straffa Babylons avgudar,
och över hela landet ska de sårade klaga.
53 Även om Babylon nådde upp till himlen
och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,
så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.
54 Klagorop hörs från Babylon,
förödelsen i kaldéernas land är stor.
55 Herren förstör Babylon,
han tystar ner dess väldiga larm.
Vågorna brusar som stora vatten,
de låter sitt dån höras.
56 Förgöraren kommer mot Babylon.
Hjältarna tas till fånga,
och deras bågar krossas.
För Herren är en hämndens Gud,
han vedergäller fullt ut.
57 Jag ska låta dess furstar, visa män,
ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna
att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,
säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”
58 Så säger härskarornas Herre:
”Babylons breda mur
ska jämnas med marken
och dess höga portar ska brännas upp.
Folken har slitit ut sig för ingenting,
deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”
59 Detta bud gav profeten Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Machseja, när Seraja gick med Sidkia, kungen i Juda, till Babylonien i dennes fjärde regeringsår. Seraja var kvartersmästare. 60 Jeremia skrev ner i en bokrulle allt det onda som skulle komma över Babylon, allt det som står skrivet om Babylon. 61 Jeremia sa till Seraja: ”När du kommer till Babylon, ska du läsa upp allt detta. 62 Du ska säga: ’Herre, du har själv sagt att du ska förgöra denna plats, så att ingen ska bo där mer, varken människa eller djur, utan den ska läggas öde för alltid.’ 63 När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat 64 och säga: ’Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, på grund av det onda jag ska låta komma över det.’ ”
Här slutar Jeremias budskap.
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.