M’Cheyne Bible Reading Plan
Rut följer Noomis anvisningar
3 En dag sa Noomi till Rut: ”Min dotter, jag vill försöka skaffa dig ro och trygghet. 2 Boas, vår släkting vars tjänstekvinnor du varit tillsammans med, rensar korn ute på tröskplatsen i kväll. 3 Bada och använd din bästa parfym! Ta sedan på dig dina finaste kläder och gå ner till tröskplatsen, men låt honom inte se dig förrän han har ätit och druckit. 4 Se efter var han lägger sig och gå sedan och lyft upp täcket vid hans fötter och lägg dig där. Då kommer han själv att säga vad du ska göra.”
5 ”Ja, jag ska göra precis som du säger”, svarade Rut.
Rut besöker Boas på tröskplatsen
6 Hon gick alltså bort till tröskplatsen på kvällen och följde mycket noga sin svärmors instruktioner. 7 När Boas hade avslutat sin måltid och kände sig väl till mods, gick han och lade sig bakom högen av säd.
Då gick Rut dit mycket tyst och lyfte på täcket vid hans fötter och lade sig där.
8 Ungefär vid midnatt vaknade Boas, satte sig upp och märkte att det låg en kvinna vid fotändan.
9 ”Vem är du?” frågade han. ”Det är jag, Rut, din tjänarinna”, svarade hon. ”Lägg din mantel över mig för du är min återlösare[a]!”
10 ”Må Herren välsigna dig min dotter!” sa han. ”Du har nu visat en ännu större trohet än tidigare. Du har inte sprungit efter yngre män, vare sig fattiga eller rika. 11 Var nu inte rädd min dotter! Jag vill göra allt vad du säger. Alla i stadsporten vet vilken respekterad kvinna du är. 12 Det är sant att jag är din återlösare, men det finns en som står dig ännu närmare än vad jag gör. 13 Stanna kvar här i natt! Om han vill ta på sig plikten som din återlösare, så får han göra det. Men om han inte vill det, då ska jag göra det, så sant Herren lever. Ligg nu kvar här tills det blir morgon.”
14 Hon låg alltså kvar vid hans fötter hela natten och gick upp tidigt före gryningen innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: ”Låt inte folk få reda på att en kvinna varit här på tröskplatsen.” 15 ”Ta hit din schal”, sa han till henne. Sedan hällde han upp sex mått korn i den och lade det på henne. Så gick hon till staden.
16 ”Nå, hur gick det min dotter?” frågade Noomi henne när hon kom hem.
Då berättade Rut allt vad mannen gjort för henne. 17 Hon nämnde också att han gett henne dessa sex mått korn och sagt att hon inte fick komma hem utan att ha med sig en present till sin svärmor.
18 Då sa Noomi till henne: ”Du kan lugnt vänta min dotter tills du får veta vad som händer! Den där mannen kommer inte att unna sig någon vila förrän han har fullföljt detta. Han kommer att ordna det redan i dag.”
Rut blir Boas hustru
Boas talar med den närmaste släktingen
4 Boas gick till stadsporten och träffade där återlösaren han talat om. ”Kom”, sa han till honom. ”Sätt dig här min vän!” Han kom och slog sig ner där, 2 och Boas bad tio av de äldste i staden att komma och sätta sig där. Det gjorde de.
3 Då sa han till släktingen: ”Noomi, som kom tillbaka till oss från Moab, vill sälja den mark som tillhörde vår bror Elimelek. 4 Jag tänkte att jag skulle prata med dig om saken, så att du kan köpa den om du så önskar inför mitt folks äldste. Låt mig få veta på en gång om du vill återlösa marken, för om inte du tar den, så gör jag det. Du står först i tur att köpa den och sedan kommer jag.” ”Jag köper den”, svarade mannen.
5 ”Om du köper marken av Noomi, innebär det också att du övertar den moabitiska änkan Rut, så att den dödes namn bevaras på hans arv”, sa Boas till honom. 6 ”Då kan jag inte lösa in den”, svarade mannen. ”Det skulle skada min egendom. Lös du in den, för jag kan inte göra det.”
7 På den tiden var det sed i Israel att man tog av sig sin sandal och överlämnade den till den andra parten som ett tecken på att man var överens och att överenskommelsen var bindande. 8 När mannen alltså sagt till Boas: ”Köp du åkern”, drog han av sig sin sandal.
9 Då sa Boas till de äldste och alla de andra som stod runt omkring dem: ”Ni har alla sett att jag i dag har köpt all Elimeleks, Kiljons och Machlons egendom av Noomi, 10 och att jag också har betalat för moabitiskan Rut, Machlons änka, så att hon kan bli min hustru och hennes mans namn kan föras vidare, så att det inte utplånas ur hans släkt eller vår stadsport. Ni är vittnen till detta.”
11 Allt folket som stod där och de äldste svarade: ”Vi är vittnen till detta. Måtte Herren göra denna kvinna som nu kommer in i ditt hus lika fruktsam som Rakel och Lea från vilka hela Israels folk härstammar! Må du bli mäktig i Efrata och en framgångsrik man i Betlehem 12 och må dina ättlingar, som Herren ska ge dig genom denna unga kvinna, bli som de som härstammar från Peres, son till Tamar och Juda.”
Rut blir Davids stammoder
(1 Krön 2:5-15; Matt 1:3-6; Luk 3:31-33)
13 Boas gifte sig alltså med Rut och han låg med henne och Herren lät henne bli med barn och föda en son.
14 Kvinnorna i staden sa till Noomi: ”Lovad vare Herren som har gett dig en återlösare! Måtte han bli berömd i Israel! 15 Han ska få dig att känna dig ung på nytt och sonen ska vara ditt stöd på ålderdomen, för han är son till din sonhustru som älskar dig och är för dig mer än sju söner.” 16 Noomi tog hand om barnet 17 och grannkvinnorna sa: ”Nu har Noomi fått en son!” Pojken fick namnet Oved och han kom senare att bli far till Jishaj, Davids far.
18 Detta är Peres släkttavla:
Peres var far till Hesron,
19 Hesron var far till Ram
och Ram var far till Amminadav,
20 Amminadav var far till Nachshon,
Nachshon var far till Salma,
21 Salma var far till Boas,
Boas var far till Oved,
22 Oved var far till Jishaj
och Jishaj var far till David.
Paulus på Malta
28 När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. 2 Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. 3 Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. 4 När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.”
5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. 6 Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud.
7 Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. 8 Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. 9 Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. 10 De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan.
Paulus anländer till Rom
11 Det dröjde tre månader innan vi seglade iväg, nu med fartyget ”Tvillinggudarna”[a] från Alexandria som hade övervintrat på ön. 12 Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade i tre dagar. 13 Därifrån for vi över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar fram till Puteoli. 14 Där fann vi några troende som bad oss att stanna hos dem i en vecka vilket vi gjorde. Så kom vi till Rom.
15 De troende i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii[b] och Tres Tabernae[c] och när Paulus såg dem, tackade han Gud och fick nytt mod.
16 När vi till slut kom fram till Rom, fick Paulus lov att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som vaktade honom.
Paulus tal till judarna i Rom
17 Tre dagar efter ankomsten kallade Paulus till sig de judiska ledarna och när de var samlade, sa han till dem:
”Bröder, jag blev arresterad i Jerusalem och överlämnad till romarna, trots att jag inte hade gjort något mot vårt folk eller brutit mot någon av våra förfäders traditioner. 18 Romarna ställde mig sedan inför rätta och ville frige mig eftersom det inte fanns något skäl att döma mig till döden. 19 Men judarna protesterade och jag blev därför tvungen att vädja till kejsaren. Fast min avsikt är inte att på något sätt anklaga mitt eget folk. 20 Det här är alltså bakgrunden till att jag bett er komma hit idag, så att vi kan träffas och talas vid. Jag är bunden med dessa kedjor för Israels hopp.”
21 De svarade: ”Vi har inte fått några brev från Judeen eller några som helst dåliga rapporter om dig av de bröder som kommit hit. 22 Tvärtom vill vi gärna veta vad du tror på, för det vi vet om denna sekt är att den stöter på motstånd överallt.”
23 De kom därför överens om att träffas en annan dag och vid det tillfället samlades ännu fler människor där Paulus bodde. Han började tidigt på morgonen och höll på ända till kvällen med att vittna och undervisa om Guds rike och han försökte med hjälp av Moses lag och profeterna övertyga dem om Jesus.
24 Några av dem blev övertygade av vad han sa men andra trodde inte. 25 Efter en häftig diskussion skildes de sedan åt och Paulus skickade med dem ett sista ord:
”Den heliga Anden hade rätt när han talade genom profeten Jesaja till era förfäder:
26 ’Gå och säg till det här folket:
”Ni lyssnar och lyssnar men fattar inget.
Ni tittar och tittar men ser inget.”
27 Det här folkets hjärta är hårt.
Deras hörsel är avtrubbad,
så att de inte kan höra,
och de har slutit sina ögon,
så att de inte kan se med sina ögon eller höra med sina öron.
Därför kan de inte förstå i sitt hjärta
och inte vända om och bli botade av mig.’[d]
28 Ni måste därför ha klart för er att Gud nu också vill rädda andra folk än judar. Och de kommer att lyssna.”[e]
30 Paulus bodde sedan i hela två år i det hus han hade hyrt. Han tog emot alla som kom på besök 31 och förkunnade Guds rike och undervisade frimodigt om Herren Jesus Kristus och ingen försökte hindra honom.
Jeremia befrias
38 Shefatja, Mattans son, Gedalja, Pashchurs son, Jukal, Shelemjas son, och Pashchur, Malkias son, hörde Jeremia säga till allt folket: 2 ”Så säger Herren: ’Den som blir kvar i denna stad ska dö genom svärd, hunger eller pest, men den som överlämnar sig till kaldéerna får behålla sitt liv som byte, han får leva.’ 3 Så säger Herren: ’Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungen, och han ska inta den.’ ”
4 Då sa furstarna till kungen: ”Den mannen måste dö. Han gör ju soldaterna som finns kvar i denna stad och allt folket missmodiga, när han talar så till dem. Denne man söker inte folkets väl utan dess fördärv.”
5 Kung Sidkia svarade: ”Gör vad ni vill med honom. Kungen kan inte hindra er.”[a] 6 De tog då Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De sänkte ner Jeremia med rep. Det fanns inget vatten i brunnen, bara gyttja, som Jeremia sjönk ner i.
7 Nubiern Eved-Melek, en hovman som befann sig i kungapalatset, hörde att Jeremia kastats ner i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten. 8 Eved-Melek gick ut från kungapalatset och sa till kungen: 9 ”Min herre och kung, dessa män har gjort illa i allt som de gjort mot profeten Jeremia, som de sänkt ner i brunnen. Där kommer han att svälta ihjäl, för det finns inte längre något bröd i staden.”
10 Kungen befallde då nubiern Eved-Melek att ta med sig trettio[b] män och dra upp Jeremia så att han inte skulle dö. 11 Eved-Melek tog med sig männen till ett förråd under kungapalatsets skattkammare, tog därifrån trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. 12 Nubiern Eved-Melek sa till Jeremia: ”Lägg trasorna och de utslitna kläderna under armarna, mellan dem och repet.” Jeremia gjorde så, 13 och de drog upp honom med repen ur brunnen. Jeremia fick sedan stanna på vaktgården.
Jeremia och Sidkia
14 Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Kungen sa till Jeremia: ”Det är något jag vill fråga dig om. Dölj inget för mig.” 15 Jeremia svarade Sidkia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd kommer du inte att lyssna på mig.” 16 Kung Sidkia svor då i hemlighet en ed till Jeremia och sa: ”Så sant Herren lever, han som gett oss livet, jag ska inte döda dig eller överlämna dig åt dem som är ute efter ditt liv.”
17 Då sa Jeremia till Sidkia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Om du överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar ska du få leva, och denna stad ska inte brännas ner, utan du och din familj ska få leva. 18 Men om du inte överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar, ska denna stad ges i kaldéernas händer, och de ska bränna ner den, och du själv ska inte kunna komma undan dem.’ ”
19 Kung Sidkia sa till Jeremia: ”Jag är rädd för dem från Juda som gått över till kaldéerna, att man ska överlämna mig åt dem och de ska misshandla mig.” 20 Jeremia svarade: ”De kommer inte att överlämna dig. Lyssna nu bara till Herren, till det jag säger dig. Då ska det gå dig väl och ditt liv kommer att skonas. 21 Men om du vägrar kapitulera, är detta vad Herren har uppenbarat för mig: 22 Alla kvinnor som finns kvar i Juda kungs palats ska föras ut till den babyloniske kungens furstar. Dessa kvinnor ska säga:
’Dina vänner har förlett dig
och fått makt över dig.
När dina fötter sjönk i gyttjan
vände de dig ryggen.’
23 Alla dina hustrur och barn ska föras ut till kaldéerna, och du ska inte komma undan dem. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen av Babylonien, och denna stad kommer att brännas ner.”
24 Då sa Sidkia till Jeremia: ”Låt inte någon få veta om detta samtal, så att du inte riskerar att dö. 25 Om furstarna får höra att jag har talat med dig, kommer de till dig och säger: ’Tala om för oss vad du sa till kungen! Dölj ingenting för oss, annars dödar vi dig. Berätta också vad kungen sa till dig!’ 26 Då ska du bara säga till dem: ’Jag vädjade till kungen att inte sända mig tillbaka till Jonatans hus, för att dö där.’ ”
27 Så kom alla furstarna till Jeremia och frågade ut honom. Han svarade precis som kungen hade befallt honom, och sedan sa de inget mer. Ingen hade ju hört samtalet. 28 Jeremia blev kvar på vaktgården, till den dag då Jerusalem intogs.
Förtröstan på Herren
11 För körledaren. Av David.
Till Herren tar jag min tillflykt.
Hur kan ni då säga till mig:
”Fly som en fågel upp till bergen?”
2 Se, de gudlösa spänner bågen,
de lägger sina pilar mot strängen
för att i mörkret skjuta de rättsinniga.
3 När grundvalarna bryter samman,
vad kan den rättfärdige göra?
4 Herren är i sitt heliga tempel,
hans tron är i himlen.
Han betraktar människobarn,
hans ögon granskar dem.
5 Han prövar de rättfärdiga,
men den gudlöse och våldsmannen hatar han.
6 Han ska låta eldkol och svavel regna ner över de gudlösa,
och en glödande vind ska bli deras lott.
7 Herren är rättfärdig
och älskar rättfärdighet.
De rättsinniga ska få se hans ansikte.
Klagan över ondskan
12 För körledaren, enligt sheminit[a]. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig! De fromma är borta,
de trofasta människorna finns inte kvar.
3 Alla ljuger för varandra,
de talar med hala tungor ur delade hjärtan.
4 Må Herren göra slut på de hala tungorna,
tysta deras stora ord.
5 De säger: ”Vår tunga upphöjer oss,
våra läppar ger oss makt.
Vem kan stå som herre över oss?”
6 ”De svaga förtrycks, de fattiga klagar,
och därför vill jag nu gripa in”, säger Herren,
”jag vill ge frälsning åt den som blir föraktad[b].”
7 Herrens ord är rena,
som silver som renats i smältugnen sju gånger.
8 Herre, du som bevarar dem,
beskydda oss alltid för detta släkte!
9 Överallt där uselheten prisas
stryker de gudlösa omkring.[c]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.