M’Cheyne Bible Reading Plan
Saul besegrar ammoniterna
11 Ammoniternas kung Nachash anföll nu[a] och belägrade Javesh i Gilead. Invånarna i Javesh sa till honom: ”Slut förbund med oss, så ska vi bli era tjänare!” 2 Nachash svarade: ”Jag kan sluta förbund med er, men bara på det villkoret att jag får sticka ut höger öga på varenda en av er, så att hela Israel blir förödmjukat.”
3 ”Låt oss få sju dagar på oss, så att vi kan skicka bud till hela Israel”, svarade de äldste i Javesh. ”Men om ingen kommer och räddar oss, då ska vi gå med på dina villkor.”
4 När budbärarna från Javesh kom till Sauls Giva och berättade vad som hade hänt, började alla gråta högt. 5 Saul återvände från åkrarna med sina oxar och frågade: ”Vad är det som har hänt? Varför gråter alla?” Då berättade de för honom vad männen från Javesh hade sagt 6 och genast kom Guds Ande över Saul och han brann av vrede. 7 Han tog två oxar, styckade dem och sände ut styckena med budbärare över hela Israel. ”Om någon vägrar att följa Saul och Samuel i strid, ska det gå med hans oxar på detta vis”, lät han hälsa. Fruktan för Herren föll då över folket och de ställde upp till sista man. 8 Han räknade dem sedan i Besek och fann att det var 300 000 man från Israel och 30 000 man från Juda.
9 Efter det skickade han budbärare tillbaka till Javesh i Gilead med beskedet: ”Ni kommer att räddas när solen skiner som varmast i morgon.” Glädjen i staden visste inga gränser när budbärarna återvände och berättade detta.
10 Männen i Javesh meddelade sedan ammoniterna: ”Vi ger oss! I morgon kan ni komma och göra vad ni vill med oss.”
11 Dagen därpå delade Saul upp sin armé i tre grupper och redan före gryningen överrumplade de ammoniterna i deras läger. När dagen var som hetast var ammoniterna slagna. Resten av ammoniternas armé blev så grundligt skingrad att inte ens två personer kom undan tillsammans.
12 Då sa folket till Samuel: ”Var är de män som sa att Saul inte skulle bli vår kung? För hit dem, så att vi får döda dem!” 13 Men Saul svarade: ”Nej, en dag som denna ska ingen avrättas, för i dag har Herren räddat Israel!”
14 Då sa Samuel till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och än en gång bekräfta att Saul är vår kung.”
15 Och de gick till Gilgal och inför Herren utropade de Saul till kung. Sedan offrade de gemenskapsoffer till Herren och Saul och hela Israel firade en stor glädjefest.
Guds löfte till Israels folk
9 Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här: 2 Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest. 3 Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän. 4 De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena. 5 De är ättlingar till våra förfäder[a], och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen.
6 Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel[b] är nämligen inte alla som härstammar från Israel. 7 På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.”[c] 8 Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande. 9 Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.”[d]
10 Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak. 11 Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont – för att Guds val skulle stå fast 12 och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar – sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.”[e] 13 Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.”[f]
14 Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte! 15 Han säger ju till Mose:
”Jag ska förbarma mig över vem jag vill,
och jag ska visa medlidande med vem jag vill.”[g]
16 Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd.
17 I Skriften sägs det nämligen till farao:
”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten
att jag ville visa min makt genom dig,
för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.”[h]
18 Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill.[i]
Gud är fri att välja sitt folk
19 Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?”
20 Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” 21 Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? 22 Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? 23 Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? 24 Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk.
25 Det sägs så här genom Hosea:
”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk,
och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.”[j]
26 Och:
”Där det sades till dem:
’Ni är inte mitt folk’,
ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.”[k]
27 Jesaja utropar om Israel:
”Även om israeliterna är talrika som havets sand,
ska bara en rest av dem bli räddad,
28 för Herren ska döma alla människor,
snabbt och en gång för alla.”[l]
29 Jesaja säger också på ett annat ställe:
”Om härskarornas[m] Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss,
hade vi blivit som Sodom
och skulle likna Gomorra.”[n]
Israels folk vägrar att tro
30 Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro. 31 Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen. 32 Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten, 33 som Skriften talar om:
”Se! Jag lägger i Sion en stötesten
och en klippa som man faller på.
Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.”[o]
Dom över Moab
48 Om Moab:
Så säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Ve över Nebo,
för det har lagts i ruiner.
Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,
fästningen har kommit på skam och krossats.
2 Moab prisas inte mer,
i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:
’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’
Också du, Madmen, ska tystas,
svärdet förföljer dig.
3 Klagorop hörs från Horonajim,
våld och stor förödelse.
4 Moab är krossat.
Dess små klagar högt.[a]
5 Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.
På vägen ner till Horonajim
hörs ångestfyllda rop över förödelsen.
6 Fly för era liv!
Bli som buskar i öknen!
7 Eftersom du har satt din lit
till dina gärningar och rikedomar,
ska också du erövras.
Kemosh ska föras bort i fångenskap
med sina präster och furstar.
8 Förgöraren ska komma till varje stad,
ingen stad ska komma undan.
Dalen ska läggas i ruiner
och slätten förstöras,
som Herren har sagt.
9 Res en gravsten över Moab,[b]
för det ska jämnas med marken.
Dess städer ska läggas öde
och ingen ska kunna bo där.
10 Förbannad är den
som inte utför Herrens verk helhjärtat!
Förbannad är den som
är rädd för att bloda ner sitt svärd!
11 Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,
ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen
utan att hällas från kärl till kärl.
Han har aldrig drivits i landsflykt
och har därför bibehållit både arom och smak.
12 Men det kommer en tid, säger Herren,
då jag ska sända vintappare till honom.
De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.
13 Moab ska skämmas för Kemosh,
precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.
14 Hur kan ni säga:
’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?
15 Men nu ska Moab fördärvas,
och dess städer invaderas.
De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,
säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn.
16 Moabs undergång är nära,
dess olycka kommer med hast.
17 Klaga över honom,
alla ni som finns runt omkring honom,
alla ni som känner hans rykte.
Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
den praktfulla härskarstaven!’
18 Stig ner från härligheten
och sätt dig på den torra marken,
du dotter Divons invånare,
för Moabs fördärvare kommer mot dig
och förgör dina fästen.
19 Ställ dig vid vägen och spana,
du Aroers invånare,
fråga honom som flyr
och henne som försöker komma undan:
’Vad är det som har hänt?’
20 Moab har kommit på skam
och är krossat.
Klaga och gråt!
Berätta vid Arnon
att Moab är förstört.
21 Domen har kommit över slättlandet,
över Holon, Jahas, Mefaat,
22 Divon, Nebo, Bet Divlatajim,
23 Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,
24 Keriot och Bosra
och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.
25 Moabs horn har huggits av,
hans arm är bruten, säger Herren.
26 Gör honom drucken,
för han har förhävt sig mot Herren.
Moab ska vältra sig i sina egna spyor
och bli till ett åtlöje för alla, också han.
27 Var inte Israel till åtlöje för dig?
Fann man honom bland tjuvar,
eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
28 Lämna städerna och bosätt er
i klippan, ni Moabs invånare!
Var som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klippklyftor!
29 Vi har alla hört om Moabs högfärd,
hans måttlösa övermod,
hans stolthet, arrogans, överlägsenhet
och självupphöjelse.
30 Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.
Tomma är deras gärningar.
31 Därför jämrar jag mig över Moab,
klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.
32 Mer än över Jaser gråter[c] jag över dig,
du Sivmas vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet
och nådde ända till Jasers hav.
Förgöraren har slagit ner
bland din frukt och din vinskörd.
33 Glädjen och jublet är borta
från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har stoppat vinflödet från pressarna,
ingen trampar druvorna längre.
Det hörs rop, men inga glädjerop.[d]
34 Från Heshbon och Elale höjs klagan,
deras rop hörs ända till Jahas,
från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.
Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.
35 I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna
och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.
36 Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,
ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.
Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.
37 Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.
Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.
38 På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,
för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.
39 ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.
’Moab vänder sig bort i skam.’
Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”
40 För så säger Herren:
”En örn svävar fram
och breder ut sina vingar över Moab.
41 Städerna[e] intas,
fästningarna erövras.
Den dagen är Moabs hjältar ängsliga
som kvinnor i barnsnöd.
42 Moab ska utplånas som folk
på grund av sitt övermod inför Herren.
43 Skräck, fallgrop och snara
ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.
44 Den som flyr undan skräcken
ska falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
ska fastna i snaran.
Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.
45 I skuggan av Heshbon
står flyktingarna kraftlösa.
En eld har gått ut från Heshbon,
en låga från Sichons mitt,
och förtär Moabs tinning
och hjässan på de larmande stridsmännen.
46 Ve dig, Moab!
Kemoshs folk är slaget,
och dina söner har förts bort i exil,
dina döttrar till fångenskap.
47 Men den dagen kommer, säger Herren,
då jag ska återupprätta Moab.”
Så långt domen över Moab.
En bön om nåd, ledning och förlåtelse
25 Av David.
Till dig, Herre, sätter jag mitt hopp,[a]
2 du min Gud, på dig förtröstar jag.
Låt mig inte komma på skam,
och låt inte mina fiender triumfera över mig.
3 Ingen som hoppas på dig behöver någonsin skämmas.
Men de som utan orsak handlar svekfullt ska stå där med sin skam.
4 Herre, visa mig dina vägar,
lär mig dina stigar!
5 Led mig i din sanning och undervisa mig,
du min frälsnings Gud.
Jag hoppas på dig, alltid.
6 Herre, tänk på din barmhärtighet
och nåd som du alltid har visat.
7 Tänk inte på min ungdoms synder,
mina överträdelser,
utan kom ihåg mig i din nåd,
tänk på mig i din godhet, Herre.
8 Herren är god och rättsinnig,
därför visar han syndarna vägen.
9 Han vägleder de ödmjuka rätt,
han undervisar de ödmjuka om sin väg.
10 Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet
för dem som håller hans förbund och befallningar.
11 Herre, för ditt namns skull,
förlåt min synd, för den är stor.
12 Vem det än är som fruktar Herren,
honom låter Herren veta vilken väg han ska välja.
13 Han får leva ett gott liv,
och hans barn ska ärva landet.
14 Herren har förtroende för dem som fruktar honom,
och de får insyn i hans förbund.
15 Jag ser alltid upp till Herren,
för han frigör min fot ur nätet.
16 Vänd dig till mig, var nådig mot mig,
för jag är ensam och nertyngd.
17 Min ångest blir allt värre.
Befria mig från min nöd!
18 Se hur jag lider och vilket elände jag har!
Förlåt mig alla mina synder!
19 Se hur många fiender jag har
och hur våldsamt de hatar mig!
20 Bevara mitt liv och rädda mig!
Låt mig inte komma på skam,
för jag tar min tillflykt till dig.
21 Låt oskuld och uppriktighet bevara mig,
för mitt hopp står till dig.
22 O, Gud, befria Israel från all dess nöd!
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.