M’Cheyne Bible Reading Plan
Amoreerna besegras
10 (A) Men Adoni-Sedek,[a] kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Ai och vigt det åt förintelse, och att han hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt som han gjort med Jeriko och dess kung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fick bo mitt ibland dem. 2 Adoni-Sedek och hans folk var mycket rädda, för Gibeon var en stor stad, som en av kungastäderna, större än Ai, och alla dess män var tappra krigare.
3 Därför sände Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, bud till kung Hoham i Hebron, till kung Piram i Jarmut, till kung Jafia i Lakish och till kung Debir i Eglon och lät säga: 4 ”Kom upp till mig och hjälp mig så att vi kan slå gibeoniterna, för de har ingått fred med Josua och Israels barn.” 5 Då samlades de fem amoreiska kungarna – kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon – och drog upp dit med alla sina härar och belägrade Gibeon och angrep det.
6 Men gibeoniterna sände bud till Josua i lägret vid Gilgal: ”Dra inte bort din hand från dina tjänare, utan kom upp till oss fort och rädda oss och hjälp oss. Kungarna över amoreerna som bor i bergsbygden har alla förenat sig mot oss.”
7 Då drog Josua dit från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste krigare. 8 (B) Herren sade till Josua: ”Var inte rädd för dem, för jag har gett dem i dina händer. Ingen av dem ska kunna stå dig emot.” 9 Efter att ha ryckt fram hela natten från Gilgal kom Josua plötsligt över dem.
10 (C) Och Herren lät dem drabbas av panik inför Israel och tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon och förföljde dem på vägen upp till Bet-Horon och dödade dem ända till Aseka och Mackeda. 11 (D) Och när de under sin flykt för Israel hade kommit till sluttningen som går ner från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades genom hagelstenarna var fler än de som Israels barn dödade med svärd.
Solen står stilla
12 På den dagen då Herren gav amoreerna i israeliternas våld talade Josua till Herren inför hela Israel:
”Sol, stå stilla i Gibeon,
måne, i Ajalons dal!”
13 (E) Och solen stod stilla
och månen blev stående
tills folket hade hämnats
på sina fiender.
Detta står skrivet i ”Den redliges bok[b]”. Solen blev stående mitt på himlen och gjorde sig ingen brådska att gå ner för att fullborda dagen. 14 Aldrig har någon dag varit som denna, varken förr eller senare, då Herren lyssnade till en mans ord. Herren stred för Israel.
15 Sedan vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal.
Amoreiska kungar tillfångatas
16 Men de fem kungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda. 17 När Josua fick höra att man funnit de fem kungarna gömda i grottan vid Mackeda, 18 sade han: ”Vältra stora stenar framför grottöppningen och sätt folk där för att bevaka dem. 19 Men ni andra, stanna inte utan förfölj era fiender och förgör dem som blir efter. Låt dem inte komma in i sina städer, för Herren er Gud har gett dem i er hand.”
20 När Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och dödat dem – utom några som lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna – 21 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israels barn.
22 Då sade Josua: ”Öppna ingången till grottan och för ut de fem kungarna ur grottan till mig.” 23 De gjorde så och förde ut de fem kungarna från grottan till honom: Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmuts kung, Lakishs kung och Eglons kung. 24 När de hade fört ut kungarna till Josua, kallade han till sig alla Israels män och sade till befälhavarna för krigsfolket som hade varit med honom: ”Kom fram och sätt era fötter på dessa kungars nackar.” De kom fram och satte sina fötter på deras nackar.[c] 25 Sedan sade Josua till dem: ”Var inte rädda eller förskräckta, utan var starka och frimodiga. Så här ska Herren göra med alla fiender som ni kommer i strid med.” 26 (F) Därefter högg Josua ihjäl dem och hängde upp dem på fem pålar, och där fick de hänga till kvällen[d]. 27 Men vid solnedgången togs de på Josuas befallning ner från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda. Framför ingången till grottan lade man stora stenar som ligger kvar där än i dag.
Städerna i söder erövras
28 Den dagen intog Josua Mackeda[e] och slog dess invånare och kung med svärd. Han vigde dem åt förintelse, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med kungen i Mackeda så som han hade gjort med kungen i Jeriko.
29 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och stred mot Libna. 30 Herren gav också Libna och dess kung i Israels hand och de slog invånarna med svärd, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med dess kung på samma sätt som han hade gjort med kungen i Jeriko.
31 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakish och belägrade och stred mot det. 32 Herren gav Lakish i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen. De slog dess invånare med svärd, alla som var därinne, så som de hade gjort med Libna.
33 Då drog Horam, kungen i Gezer, upp för att hjälpa Lakish. Men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem komma undan.
34 Från Lakish drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrep det. 35 De intog det samma dag och slog dess invånare med svärd. Alla som var därinne vigde han åt förintelse den dagen, så som han hade gjort med Lakish.
36 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och stred mot det. 37 Och de intog staden och slog dess invånare och dess kung med svärd, likaså alla dess lydstäder och alla som var i dem. Han lät ingen komma undan, så som han hade gjort med Eglon. Han vigde staden åt förintelse med alla som var därinne.
38 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och stred mot det. 39 Han intog det med dess kung och alla dess lydstäder, och de slog deras invånare med svärd. De vigde alla som var därinne åt förintelse. Ingen lät han komma undan. Han gjorde med Debir och dess kung så som han hade gjort med Hebron och som han hade gjort med Libna och dess kung.
40 (G) Så erövrade Josua hela landet, Bergsbygden, Negev, Låglandet och Bergssluttningarna och slog alla kungar där, ingen lät han komma undan. Han vigde allt som andades åt förintelse, så som Herren, Israels Gud, hade befallt. 41 (H) Josua slog allt som fanns mellan Kadesh-Barnea och Gaza, liksom hela landet Goshen[f] ända till Gibeon. 42 Alla dessa kungar och deras land intog Josua på en gång, för Herren, Israels Gud, stred för Israel. 43 Sedan återvände Josua med hela Israel till lägret vid Gilgal.
Bön i ensamhet och nöd
142 [a]En vishetspsalm av David. En bön när han var i grottan[b].
2 Med hög röst
ropar jag till Herren,
med hög röst
ber jag Herren om nåd.
3 [c]Jag utgjuter mitt bekymmer
för honom,
berättar om min nöd för honom.
4 [d]När min ande mattas i mig
är du den som känner min stig.
På vägen där jag går
har de lagt snaror för mig.
5 [e]Se på min högra sida,
där finns ingen
som känns vid mig.
Jag har ingen tillflykt mer,
ingen som frågar efter min själ.
6 [f]Jag ropar till dig, Herre,
jag säger: Du är min tillflykt,
min lott i de levandes land.
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är i stor nöd.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 [g]För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga ska samlas
omkring mig
när du visar din godhet mot mig.
Bön om räddning från undergång
143 [h]En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till mitt rop om nåd!
Svara mig i din trofasthet,
i din rättfärdighet.
2 [i]Gå inte till doms med din tjänare,
för ingen levande är rättfärdig
inför dig.
3 [j]Fienden jagar min själ,
han trampar mitt liv till marken,
han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 [k]Min ande mattas i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 [l]Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 [m]Jag sträcker mina händer mot dig,
min själ är som törstig jord
inför dig. Sela
7 [n]Herre, skynda att svara mig,
min ande förgås!
Dölj inte ditt ansikte för mig,
då blir jag som de
som går ner i graven.
8 [o]Låt mig möta din nåd på morgonen,
för jag litar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag lyfter min själ till dig.
9 Rädda mig från mina fiender,
Herre,
hos dig söker jag skydd.
10 [p]Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din gode Ande leda mig[q]
på jämn mark.
11 Herre, ge mig liv
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
i din rättfärdighet.
12 [r]Förinta mina fiender i din nåd,
förgör alla som plågar min själ,
för jag är din tjänare.
4 Om du vill vända tillbaka, Israel,
säger Herren,
vänd då om till mig.
Om du tar bort
dina avskyvärda gudar
från min åsyn
ska du slippa irra runt som flykting.
2 (A) Du ska svära i sanning,
rätt och rättfärdighet:
”Så sant Herren lever”,
och då ska hednafolken
välsigna sig i honom
och ha sin ära i honom.
3 (B) Så säger Herren
till Juda män och till Jerusalem:
Bryt er ny mark!
Så inte bland törnen.
4 (C) Omskär er för Herren,
ta bort ert hjärtas förhud,
ni Juda män
och Jerusalems invånare.
Annars ska min vrede
bryta fram som en eld
och brinna så att ingen kan släcka,
för era onda gärningars skull.
Kommande dom
5 (D) Förkunna i Juda
och ropa och säg det i Jerusalem,
blås i hornet i landet,
ropa med hög röst och säg:
”Låt oss samlas
och gå in i de befästa städerna[a]!”
6 (E) Res ett baner i riktning mot Sion,
sök skydd, stanna inte!
För jag ska låta olyckan komma
från norr med stor förödelse.
7 (F) Ett lejon kommer fram ur sitt snår,
en folkfördärvare[b] bryter upp.
Han går ut ur sin boning
för att göra ditt land
till en ödemark.
Då läggs dina städer i ruiner
så att ingen kan bo där.
8 (G) Klä er därför i säcktyg,
klaga och jämra er,
för Herrens brinnande vrede
har inte vänt sig bort från oss.
9 På den dagen, säger Herren,
ska kungen och furstarna
tappa modet,
prästerna bli förfärade
och profeterna vara bestörta.
10 (H) Men jag sade[c]: O, Herre Gud, hur svårt bedrog du inte detta folk och Jerusalem när du sade: ”Det ska gå er väl.” Svärdet är ju nära att ta våra liv!
11 På den tiden ska det sägas till detta folk och till Jerusalem: En brännhet vind från de kala höjderna i öknen sveper in mot dottern mitt folk – inte för att kasta säd eller rensa korn[d], 12 en starkare vind än så kommer från mig. Nu ska också jag gå till rätta med dem!
13 (I) Se, han stiger upp som ett moln,
hans vagnar är som en stormvind,
hans hästar är snabbare än örnar.
Ve oss, vi är förlorade!
14 (J) Tvätta bort ondskan från ditt hjärta,
Jerusalem, så att du blir räddad!
Hur länge ska onda tankar
bo i ditt bröst?
15 (K) Från Dan[e] hörs en röst ropa,
från Efraims berg
en som bådar olycka.
16 Kungör för folken,
tala om för Jerusalem:
En belägringshär kommer
från fjärran land
och höjer sitt rop mot Juda städer.
17 (L) Som väktare kring ett åkerfält
omringar de henne,
för hon har varit upprorisk
mot mig, säger Herren.
18 (M) Din väg och dina gärningar
vållar dig detta.
Din ondska gör att det blir så bittert,
att plågan träffar dig
ända in i hjärtat.
19 (N) O, mitt inre, mitt inre!
Jag vrider mig av smärta
i mitt hjärtas djup.
Mitt hjärta klagar i mig,
jag kan inte tiga,
för min själ har hört
hornstötar och stridsrop.
20 Katastrof på katastrof ropas ut,
hela landet läggs öde.
Plötsligt blir mina tält förstörda,
på ett ögonblick mina tältdukar.
21 Hur länge ska jag se stridsbaneret
och höra hornstötarna?
22 (O) Mitt folk är dåraktigt,
de känner mig inte.
De är oförnuftiga barn
och förstår ingenting.
De är skickliga på att göra ont,
men de förstår inte att göra gott.
23 (P) Jag såg på jorden,
och den var öde och tom,
upp mot himlen,
och där fanns inget ljus.
24 (Q) Jag såg på bergen, och de bävade
och alla höjder vacklade.
25 (R) Jag såg mig om,
och där fanns ingen människa,
himlens alla fåglar hade flytt.
26 Jag såg mig om,
och det bördiga landet
var en öken,
alla dess städer var ödelagda
inför Herrens ansikte,
för hans brinnande vrede.
27 (S) För så säger Herren:
Hela landet ska bli en ödemark,
men jag ska inte göra slut
på det helt.
28 Därför sörjer jorden
och himlen ovanför mörknar,
för vad jag har talat och beslutat
ska jag inte ångra eller ta tillbaka.
29 För larmet av ryttare och bågskyttar
flyr hela staden.
Man ger sig in i skogssnåren
och upp bland klipporna.
Alla städer är övergivna,
ingen människa bor i dem mer.
30 (T) Du ödelagda, vad vill du göra?
Även om du klär dig i scharlakan
och smyckar dig[f]
med smycken av guld,
om du förstorar dina ögon
med smink,
så gör du dig vacker förgäves.
Dina älskare föraktar dig,
de vill ta ditt liv.
31 (U) För jag hör rop
som från en födande kvinna,
ångestrop
som från en förstföderska.
Det är dottern Sions röst.
Hon flämtar,
hon räcker ut sina händer:
”O, ve mig!
Mitt liv tynar bort
inför mördare.”
Vem är den störste i himmelriket?
18 (A) I samma stund kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" 2 Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem 3 (B) och sade: "Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. 4 Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket. 5 (C) Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig.
Frestelser och förförelser
6 (D) Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup. 7 Ve över världen som förför! Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. 8 (E) Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig! Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna kvar och kastas i den eviga elden. 9 Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att ha båda ögonen kvar och kastas i det brinnande Gehenna.
10 Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Fars ansikte.[a]
Liknelsen om det förlorade fåret
12 (F) Vad tror ni? Om någon har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio i bergen och går ut och letar efter det som gick vilse? 13 Och om han finner det, jag säger er sanningen: Han gläder sig mer över det fåret än över de nittionio som aldrig gick vilse. 14 På samma sätt är det inte er himmelske Fars vilja att någon enda av dessa små ska gå förlorad.
Om en broder syndar
15 (G) Om din broder har syndat,[b] så gå och ställ honom till svars enskilt, er emellan. Lyssnar han på dig så har du vunnit din broder. 16 (H) Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord.[c] 17 (I) Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Och lyssnar han inte heller till församlingen, då ska han vara för dig som en hedning och tullindrivare.
18 (J) Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen. 19 (K) Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Far i himlen. 20 (L) För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
Den obarmhärtige tjänaren
21 (M) Då kom Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?" 22 (N) Jesus sade till honom: "Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.[d]
23 Därför är himmelriket som en kung som ville ha redovisning av sina tjänare. 24 När han började granskningen, förde man fram till honom en som var skyldig tio tusen talenter.[e] 25 Eftersom han inte kunde betala, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt han ägde skulle säljas för att betala skulden. 26 Tjänaren föll ner för honom och vädjade: Ha tålamod med mig, så ska jag betala tillbaka allt till dig! 27 Då förbarmade sig tjänarens herre över honom och lät honom gå och efterskänkte hans skuld.
28 Men när tjänaren kom ut, mötte han en av sina medtjänare som var skyldig honom hundra denarer.[f] Han tog fast honom och började strypa honom och sade: Betala vad du är skyldig! 29 Hans medtjänare föll då ner och bad honom: Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig. 30 Men han ville inte, utan gick och satte honom i fängelse tills han hade betalat vad han var skyldig.
31 När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och berättade alltsammans för sin herre. 32 Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du usle tjänare! Hela den skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. 33 Borde inte du ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 34 (O) Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till torterarna tills han hade betalt allt vad han var skyldig. 35 (P) Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter er broder."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation