M’Cheyne Bible Reading Plan
9 Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner och de äldste i Israel.
2 Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför HERRENS ansikte.
3 Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till brännoffer,
4 så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
5 Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
6 Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»
7 Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning för dem, såsom HERREN har bjudit.»
8 Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin syndofferskalv.
9 Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga blodet göt han ut vid foten av altaret.
10 Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
11 Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
12 Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
13 Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken, och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
14 Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå brännoffret, på altaret.
15 Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
16 Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på föreskrivet sätt.
17 Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
18 Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
19 Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
20 dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände fettstyckena på altaret.
21 Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.
22 Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret, brännoffret och tackoffret.
23 Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet för allt folket.
24 Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade de och föllo ned på sina ansikten.
10 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?
2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!
3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.
5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»
7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»
12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?
14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.
24 Avundas icke onda människor, och hav ingen lust till att vara med dem.
2 Ty på övervåld tänka deras hjärtan, och deras läppar tala olycka.
3 Genom vishet varder ett hus uppbyggt, och genom förstånd hålles det vid makt.
4 Genom klokhet bliva kamrarna fyllda med allt vad dyrbart och ljuvligt är.
5 En vis man är stark, och en man med förstånd är väldig i kraft.
6 Ja, med rådklokhet skall man föra krig, och där de rådvisa äro många, där går det väl.
7 Sällsynt korall är visheten för den oförnuftige, i porten kan han icke upplåta sin mun.
8 Den som tänker ut onda anslag, honom må man kalla en ränksmidare.
9 Ett oförnuftigt påfund är synden, och bespottaren är en styggelse för människor.
10 Låter du modet falla, när nöd kommer på, så saknar du nödig kraft.
11 Rädda dem som släpas till döden, och bistå dem som stappla till avrättsplatsen.
12 Om du säger: »Se, vi visste det icke», så betänk om ej han som prövar hjärtan märker det, och om ej han som har akt på din själ vet det. Och han skall vedergälla var och en efter hans gärningar.
13 Ät honung, min son, ty det är gott, och självrunnen honung är söt för din mun.
14 Lik sådan må du räkna visheten för din själ. Om du finner henne, så har du en framtid, och ditt hopp varder då icke om intet.
15 Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning, öva intet våld mot hans vilostad.
16 Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp; men de ogudaktiga störta över ända olyckan.
17 Gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända,
18 på det att HERREN ej må se det med misshag och flytta sin vrede ifrån honom.
19 Harmas icke över de onda, avundas icke de ogudaktiga.
20 Ty den som är ond har ingen framtid; de ogudaktigas lampa skall slockna ut.
21 Min son, frukta HERREN och konungen; giv dig icke i lag med upprorsmän.
22 Ty plötsligt skall ofärd komma över dem, och vem vet när deras år få en olycklig ände? ----
23 Dessa ord äro ock av visa män. Att hava anseende till personen, när man dömer, är icke tillbörligt.
24 Den som säger till den skyldige: »Du är oskyldig», honom skola folk förbanna, honom skola folkslag önska ofärd.
25 Men dem som skipa rättvisa skall det gå väl, och över dem skall komma välsignelse av vad gott är.
26 En kyss på läpparna är det, när någon giver ett rätt svar.
27 Fullborda ditt arbete på marken, gör allting redo åt dig på åkern; sedan må du bygga dig bo.
28 Bär icke vittnesbörd mot din nästa utan sak; icke vill du bedraga med dina läppar?
29 Säg icke: »Såsom han gjorde mot mig vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.»
30 Jag gick förbi en lat mans åker, en oförståndig människas vingård.
31 Och se, den var alldeles full av ogräs, dess mark var övertäckt av nässlor, och dess stenmur låg nedriven.
32 Och jag betraktade det och aktade därpå, jag såg det och tog varning därav.
33 Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila,
34 så skall fattigdomen komma farande över dig, och armodet såsom en väpnad man.
3 Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna ensamma kvar i Aten,
2 och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro,
3 så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten själva att sådana äro oss förelagda.
4 Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I.
5 Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att vårt arbete skulle bliva utan frukt.
6 Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter att se oss, likasom vi längta efter eder,
7 nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
8 Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
9 Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
10 Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.
11 Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna vägen till eder.
12 Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek som vi hava till eder,
13 så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han kommer med alla sina heliga.