M’Cheyne Bible Reading Plan
8 Och HERREN talade till Mose och sade:
2 »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och korgen med de osyrade bröden.
3 Församla sedan hela menigheten vid ingången till uppenbarelsetältet.»
4 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
5 Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit mig att göra.»
6 Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med vatten.
7 Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop alltsammans på honom.
8 Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in i skölden.
9 Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet, såsom HERREN hade bjudit Mose.
10 Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad däri var och helgade allt;
11 och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning, för att helga dem.
12 Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för att helga honom.
13 Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom HERREN hade bjudit Mose.
14 Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
15 Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta och bragte försoning för det.
16 Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose förbrände det på altaret.
17 Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet, brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit Mose.
18 Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
19 Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt omkring;
20 men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände huvudet och styckena och istret;
21 inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN hade bjudit Mose.
22 Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren, och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
23 Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
24 Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på altaret runt omkring.
25 Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på dem, därtill det högra lårstycket.
26 Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra lårstycket.
27 Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
28 Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret, ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till en välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
29 Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.
30 Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och stänkte på Aron -- på hans kläder -- och likaledes på hans söner och hans söners kläder; han helgade så Aron -- hans kläder -- och likaledes hans söner och hans söners kläder.
31 Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt: Aron och hans söner skola äta det.
32 Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I bränna upp i eld.
33 Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
34 Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för eder.
35 Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»
36 Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom Mose.
9 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.
2 Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.
3 Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
4 Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.
5 Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.
6 Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.
7 Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.
8 Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;
9 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.
10 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.
11 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.
12 Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar.
13 Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.
14 Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar;
15 på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.
16 Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad.
17 HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. Sela.
18 DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket, alla hedningar, de som förgäta Gud.
19 Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.
20 Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.
21 Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. Sela.
23 När du sitter till bords med en furste, så besinna väl vad du har framför dig,
2 och sätt en kniv på din strupe, om du är alltför hungrig.
3 Var ej lysten efter hans smakliga rätter, ty de äro en bedräglig kost.
4 Möda dig icke för att bliva rik; avstå från att bruka klokskap.
5 Låt icke dina blickar flyga efter det som ej har bestånd; ty förvisso gör det sig vingar och flyger sin väg, såsom örnen mot himmelen.
6 Ät icke den missunnsammes bröd, och var ej lysten efter hans smakliga rätter;
7 ty han förfar efter sina själviska beräkningar. »Ät och drick» kan han val säga till dig, men hans hjärta är icke med dig.
8 Den bit du har ätit måste du utspy, och dina vänliga ord har du förspillt.
9 Tala icke för en dåres öron, ty han föraktar vad klokt du säger.
10 Flytta icke ett gammalt råmärke, och gör icke intrång på de faderlösas åkrar.
11 Ty deras bördeman är stark; han skall utföra deras sak mot dig.
12 Vänd ditt hjärta till tuktan och dina öron till de ord som giva kunskap.
13 Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden;
14 ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.
15 Min son, om ditt hjärta bliver vist, så gläder sig ock mitt hjärta;
16 ja, mitt innersta fröjdar sig, när dina läppar tala vad rätt är.
17 Låt icke ditt hjärta avundas syndare, men nitälska för HERRENS fruktan beständigt.
18 Förvisso har du då en framtid, och ditt hopp varder icke om intet.
19 Hör, du min son, och bliv vis, och låt ditt hjärta gå rätta vägar.
20 Var icke bland vindrinkare, icke bland dem som äro överdådiga i mat.
21 Ty drinkare och frossare bliva fattiga, och sömnaktighet giver trasiga kläder.
22 Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal.
23 Sök förvärva sanning, och avhänd dig henne icke, sök vishet och tukt och förstånd.
24 Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom.
25 Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.
26 Giv mig, min son, ditt hjärta, och låt mina vägar behaga dina ögon.
27 Ty skökan är en djup grop, och nästans hustru är en trång brunn.
28 Ja, såsom en rövare ligger hon på lur och de trolösas antal förökar hon bland människorna.
29 Var är ve, var är jämmer? Var äro trätor, var är klagan? Var äro sår utan sak? Var äro ögon höljda i dunkel?
30 Jo, där man länge sitter kvar vid vinet, där man samlas för att pröva kryddade drycker.
31 Så se då icke på vinet, att det är så rött, att det giver sådan glans i bägaren, och att det så lätt rinner ned.
32 På sistone stinger det ju såsom ormen, och likt basilisken sprutar det gift.
33 Dina ögon få då skåda sällsamma syner, och ditt hjärta talar förvända ting.
34 Det är dig såsom låge du i havets djup, eller såsom svävade du uppe i en mast:
35 »De slå mig, men åt vållar mig ingen smärta, de stöta mig, men jag känner det icke. När skall jag då vakna upp, så att jag återigen får skaffa mig sådant?»
2 I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi begynte vårt arbete hos eder.
2 Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
3 Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek;
4 utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar våra hjärtan.
5 Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning -- Gud är vårt vittne.
6 Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller av andra,
7 fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn.
8 I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
9 I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga.
10 I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron.
11 Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn,
12 och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.
13 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt i eder som tron.
14 I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av judarna --
15 av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor,
16 i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.
17 Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder -- visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
18 Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.
19 Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?
20 Ja, I ären vår ära och vår glädje.