M’Cheyne Bible Reading Plan
36 Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.» Andra Mosebok (Exodus), 36 Kapitlet Förfärdigandet av tabernaklet, dess täckelse, överdrag, brädställning, förlåt och förhänge.
2 Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att utföra arbetet.
3 Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
4 Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
5 och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
6 Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till helgedomen.» Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
7 Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över.
8 Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
9 Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla våderna fingo samma mått.
10 Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
11 Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden, ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
12 Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så att öglorna svarade emot varandra.
13 Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett helt.
14 Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
15 Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva våderna fingo samma mått.
16 Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
17 och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
18 Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
19 Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga ovanpå detta.
20 Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde dem upprätt.
21 Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
22 På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
23 Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan, söderut.
24 Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två tappar.
25 Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan, tjugu bräder,
26 med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart bräde.
27 Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
28 Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
29 och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
30 Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart bräde.
31 Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som voro på tabernaklets ena sida,
32 och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets baksida, västerut.
33 Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
34 Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och tvärstängerna överdrog man med guld.
35 Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
36 Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt till dem fyra fotstycken av silver.
37 Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
38 och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem fotstycken gjordes av koppar.
15 »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
2 Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt.
3 I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till eder.
4 Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
5 Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.
6 Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.
7 Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.
8 Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt och bliven mina lärjungar.
9 Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förbliven i min kärlek.
10 Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.
11 Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
12 Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder.
13 Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.
14 I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
15 Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag kungjort för eder.
16 I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.
17 Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.
18 Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än eder.
19 Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.
20 Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert.
21 Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull, eftersom de icke känna honom som har sänt mig.
22 Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.
23 Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
24 Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.
25 Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag: 'De hava hatat mig utan sak.'
26 Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han vittna om mig.
27 Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från begynnelsen.»
12 Den som älskar tuktan, han älskar kunskap, men oförnuftig är den som hatar tillrättavisning.
2 Den gode undfår nåd av HERREN, men den ränkfulle varder av honom fördömd.
3 Ingen människa bliver beståndande genom ogudaktighet, men de rättfärdigas rot kan icke rubbas.
4 En idog hustru är sin mans krona, men en vanartig är såsom röta i hans ben.
5 De rättfärdigas tankar gå ut på vad rätt är, men de ogudaktigas rådklokhet går ut på svek.
6 De ogudaktigas ord ligga på lur efter blod, men de redliga räddas genom sin mun.
7 De ogudaktiga varda omstörtade och äro så icke mer, men de rättfärdigas hus består.
8 I mån av sitt vett varder en man prisad, men den som har ett förvänt förstånd, han bliver föraktad.
9 Bättre är en ringa man, som likväl har en tjänare, än den som vill vara förnäm och saknar bröd.
10 Den rättfärdige vet huru hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt.
11 Den som brukar sin åker får bröd till fyllest, men oförståndig är den som far efter fåfängliga ting.
12 Den ogudaktige vill in i det nät som fångar de onda, men de rättfärdigas rot skjuter skott.
13 Den som är ond bliver snärjd i sina läppars synd, men den rättfärdige undkommer ur nöden
14 Sin muns frukt får envar njuta sig fullt till godo, och vad en människas händer hava förövat, det varder henne vedergällt.
15 Den oförnuftige tycker sin egen väg vara den rätta, med den som är vis lyssnar till råd.
16 Den oförnuftiges förtörnelse bliver kunnig samma dag, men den som är klok, han döljer sin skam
17 Den som talar vad rätt är, han främjar sanning, men ett falskt vittne talar svek.
18 Mången talar i obetänksamhet ord som stinga likasom svärd, men de visas tunga är en läkedom.
19 Sannfärdiga läppar bestå evinnerligen, men en lögnaktig tunga allenast ett ögonblick.
20 De som bringa ont å bane hava falskhet i hjärtat, men de som stifta frid, de undfå glädje.
21 Intet ont vederfares den rättfärdige, men över de ogudaktiga kommer olycka i fullt mått.
22 En styggelse för HERREN äro lögnaktiga låppar, men de som handla redligt behaga honom väl.
23 En klok man döljer sin kunskap, men dårars hjärtan ropa ut sitt oförnuft.
24 De idogas hand kommer till välde, men en lat hand måste göra trältjänst.
25 Sorg i en mans hjärta trycker det ned, men ett vänligt ord skaffar det glädje.
26 Den rättfärdige visar sin vän till rätta, men de ogudaktigas väg för dem själva vilse.
27 Den late får icke upp något villebråd, men idoghet är för människan en dyrbar skatt.
28 På rättfärdighetens väg är liv, och där dess stig går fram är frihet ifrån död.
5 Bliven alltså Guds efterföljare, såsom hans älskade barn,
2 och vandren i kärlek, såsom Kristus älskade eder och utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, »Gud till en välbehaglig lukt». Paulus' brev till efesierna, 5 Kapitlet Förmaningar att undfly mörkrets gärningar och vandra såsom ljusets barn. Äkta makars plikter mot varandra.
3 Men otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet skolen I, såsom det anstår heliga, icke ens låta nämnas bland eder,
4 ej heller ohöviskt väsende och dåraktigt tal och gyckel; sådant är otillbörligt. Låten fastmer tacksägelse höras.
5 Ty det bören I veta, och det insen I också själva, att ingen otuktig eller oren människa har arvedel i Kristi och Guds rike, ej heller någon girig, ty en sådan är en avgudadyrkare.
6 Låten ingen bedraga eder med tomma ord; ty för sådana synder kommer Guds vrede över de ohörsamma.
7 Haven alltså ingen del i sådant.
8 I voren ju förut mörker, men nu ären I ljus i Herren; vandren då såsom ljusets barn.
9 Ty ljusets frukt består i allt vad godhet och rättfärdighet och sanning är.
10 Ja, vandren så, i det att I pröven vad som är välbehagligt för Herren.
11 Och haven ingen delaktighet i mörkrets gärningar, som icke giva någon frukt, utan avslöjen dem fastmer.
12 Vad av sådana människor i hemlighet förövas, därom är det skamligt till och med att tala;
13 men alltsammans bliver uppenbart, när det avslöjas genom ljuset. Ty varhelst något bliver uppenbart, där är ljus.
14 Därför heter det: »Vakna upp, du som sover, och stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig.»
15 Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom ovisa människor, utan såsom visa;
16 och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle. Ty tiden är ond.
17 Varen alltså icke oförståndiga, utan förstån vad som är Herrens vilja.
18 Och dricken eder icke druckna av vin; ty därav kommer ett oskickligt leverne. Låten eder fastmer uppfyllas av ande,
19 och talen till varandra i psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen och spelen till Herrens ära i edra hjärtan,
20 och tacken alltid Gud och Fadern för allt, i vår Herres, Jesu Kristi, namn.
21 Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.
22 I hustrur, underordnen eder edra män, såsom I underordnen eder Herren;
23 ty en man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud, han som ock är denna sin kropps Frälsare.
24 Ja, såsom församlingen underordnar sig Kristus, så skola ock hustrurna i allt underordna sig sina män.
25 I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne
26 till att helga henne, genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet.
27 Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.
28 På samma sätt äro männen pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju äro deras egna kroppar; den som älskar sin hustru, han älskar sig själv.
29 Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen,
30 eftersom vi äro lemmar av hans kropp.
31 »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.» --
32 Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen.
33 Dock gäller också om eder att var och en skall älska sin hustru såsom sig själv; men hustrun å sin sida skall visa sin man vördnad.