M’Cheyne Bible Reading Plan
15 Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära; de sade: »Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.
2 HERREN är min starkhet och min lovsång, Och han blev mig till frälsning. Han är min Gud, jag vill ära honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3 HERREN är en stridsman, 'HERREN' är hans namn.
4 Faraos vagnar och härsmakt kastade han i havet, hans utvalda kämpar dränktes i Röda havet.
5 De övertäcktes av vattenmassor, sjönko i djupet såsom stenar.
6 Din högra hand, HERRE, du härlige och starke, din högra hand, HERRE, krossar fienden.
7 Genom din stora höghet slår du ned dina motståndare; du släpper lös din förgrymmelse, den förtär dem såsom strå.
8 För en fnysning av din näsa uppdämdes vattnen, böljorna reste sig och samlades hög, vattenmassorna stelnade i havets djup.
9 Fienden sade: 'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem, jag vill utskifta byte, släcka min hämnd på dem; jag vill draga ut mitt svärd, min hand skall förgöra dem.'
10 Du andades på dem, då övertäckte dem havet; de sjönko såsom bly i de väldiga vattnen.
11 Vilken bland gudar liknar dig, HERRE? Vem är dig lik, du härlige och helige, du fruktansvärde och högtlovade, du som gör under?
12 Du räckte ut din högra hand, då uppslukades de av jorden.
13 Men du ledde med din nåd det folk du hade förlossat, du förde dem med din makt till din heliga boning.
14 Folken hörde det och måste då darra, av ångest grepos Filisteens inbyggare.
15 Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar grepos av bävan, alla Kanaans inbyggare försmälte av ångest.
16 Ja, över dem faller förskräckelse och fruktan; för din arms väldighet stå de såsom förstenade, medan ditt folk tågar fram, o HERRE medan det tågar fram, det folk du har förvärvat.
17 Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer hava berett.
18 HERREN är konung alltid och evinnerligen!»
19 Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom havet.
20 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
21 Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»
22 Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten.
23 Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara, ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara.
24 Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
25 Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov.
26 Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
27 Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.
18 Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas.
2 Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa.
3 I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'
4 Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa;
5 likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'»
6 Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger.
7 Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
8 Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»
9 Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra:
10 »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan.
11 Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
12 Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.'
13 Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.' --
14 Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
15 Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem.
16 Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
17 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
18 Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
19 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.
20 Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»
21 Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
22 När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
23 Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik.
24 Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!
25 Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
26 Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
27 Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.»
28 Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.»
29 Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn,
30 ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»
31 Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen.
32 Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad,
33 och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
34 Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.
35 Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde.
36 När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var.
37 Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen.
38 Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»
39 Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»
40 Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom:
41 »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.»
42 Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.»
43 Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud.
33 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.
2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.
3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.
5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.
6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.
7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:
9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;
10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.
11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»
12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.
13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?
14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.
15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,
16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,
17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.
18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.
20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.
21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,
24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»
25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;
28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,
30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.
31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.
32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.
33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.
3 Begynna vi nu åter att anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanhända, såsom somliga, ett anbefallningsbrev till eder? Eller kanhända ifrån eder?
2 Nej, I ären själva vårt brev, ett brev som är inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor.
3 Ty det är uppenbart att I ären ett Kristus-brev, avfattat genom oss, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens Ande, icke på tavlor av sten, utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud.
5 Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud,
6 som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande.
7 Om nu redan dödens ämbete, som var med bokstäver inristat på stenar, framträdde i härlighet, så att Israels barn icke kunde se på Moses' ansikte för hans ansiktes härlighets skull, vilken dock var försvinnande,
8 huru mycket större härlighet skall då icke Andens ämbete hava!
9 Ty om redan fördömelsens ämbete var härligt, så måste rättfärdighetens ämbete ännu mycket mer överflöda av härlighet.
10 Ja, en så översvinnlig härlighet har detta ämbete, att vad som förr hade härlighet här visar sig vara utan all härlighet.
11 Ty om redan det som var försvinnande framträdde i härlighet, så måste det som bliver beståndande hava en ännu mycket större härlighet.
12 Då vi nu hava ett sådant hopp, gå vi helt öppet till väga
13 och göra icke såsom Moses, vilken hängde ett täckelse för sitt ansikte, så att Israels barn icke kunde se huru det som var försvinnande tog en ände.
14 Men deras sinnen blevo förstockade. När det gamla förbundets skrifter föreläsas, hänger ju ännu i denna dag samma täckelse oborttaget kvar; ty först i Kristus försvinner det.
15 Ja, ännu i dag hänger ett täckelse över deras hjärtan, då Moses föreläses.
16 Men när de en gång omvända sig till Herren, tages täckelset bort.
17 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
18 Men vi alla som med avhöljt ansikte återspegla Herrens härlighet, vi förvandlas till hans avbilder, i det vi stiga från den ena härligheten till den andra, såsom när den Herre verkar, som själv är ande.