M’Cheyne Bible Reading Plan
33 Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
2 Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna, amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
3 för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
4 När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen tog sina smycken på sig.
5 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig, skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill jag se till, vad jag skall göra med dig.»
6 Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.
7 Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret.
8 Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
9 Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
10 Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.
11 Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man, lämnade icke tältet.
12 Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon.'
13 Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
14 Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
15 Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss alls icke draga upp härifrån.
16 Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk på jorden?»
17 HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra; ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn.»
18 Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
19 Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.
20 Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva.»
21 Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig; ställ dig där på klippan.
22 När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi.
23 Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»
12 Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.
2 Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.
3 Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.
4 Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:
5 »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?»
6 Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.
7 Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.
8 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.»
9 Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
10 Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
11 Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
12 När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
13 togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn, han som är Israels konung.»
14 Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet:
15 »Frukta icke, du dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle.»
16 Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man hade gjort detta med honom.
17 Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda.
18 Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde att han hade gjort det tecknet.
19 Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.»
20 Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden.
21 Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»
22 Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus gingo och sade det till Jesus.
23 Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas.
24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.
25 Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv.
26 Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom.
27 Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund.
28 Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.»
29 Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»
30 Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull, utan för eder skull.»
31 Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas.
32 Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.»
33 Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
34 Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?»
35 Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var han går.
36 Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem.
37 Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom.
38 Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar?»
39 Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
40 »Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig.»
41 Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet, när han talade med honom. --
42 Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom; men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de icke skulle bliva utstötta ur synagogan.
43 Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva ärade av Gud.
44 Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som har sänt mig.
45 Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
46 Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tro på mig skall förbliva i mörkret.
47 Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen.
48 Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.
49 Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala.
50 Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»
9 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
2 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
3 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
4 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
5 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
6 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
7 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
8 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
9 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
10 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
11 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
12 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»
13 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
14 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
15 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
16 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
17 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
18 han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup. ----
2 Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de överträdelser och synder
2 i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den andemakt som nu är verksam i de ohörsamma.
3 Bland dessa voro förut också vi allasammans, där vi vandrade i vårt kötts begärelser och gjorde vad köttet och sinnet ville; och vi voro genom vår natur hemfallna åt vredesdomen, vi likasom de andra.
4 Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss,
5 gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!
6 Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus,
7 för att i de kommande tidsåldrarna bevisa sin nåds översvinnliga rikedom, genom godhet mot oss i Kristus Jesus.
8 Ty av nåden ären I frälsta genom tro -- och det icke av eder själva, Guds gåva är det --
9 icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig.
10 Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem.
11 Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter den omskärelse som med händer göres på köttet --
12 kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus, voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen.
13 Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod.
14 Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
15 Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid,
16 och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp, skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.
17 Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro nära.
18 Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och samme Ande tillträde till Fadern.
19 Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk,
20 uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv,
21 i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren.
22 I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden. gärningar; till att vandra i sådana har ju Gud förut berett oss.