M’Cheyne Bible Reading Plan
Herren sluter förbund med Abram
15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” 2 Men Abram sade: ”Herre Gud[a], vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös[b], och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” 3 Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”
4 (A) Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” 5 (B) Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”[c] 6 (C) Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.[d]
7 Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” 8 Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” 9 Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” 10 (D) Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11 Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.
12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13 (E) Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.[e] 14 (F) Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. 15 (G) Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”
17 (H) När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena[f]. 18 (I) På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod[g] ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 (J) hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”
Johannes Döparens död
14 (A) Vid den tiden fick landsfursten Herodes[a] höra ryktet om Jesus, 2 och han sade till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och det är därför dessa krafter verkar i honom."
3 (B) Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias[b], hustru till hans bror Filippus. 4 Johannes hade sagt till Herodes: "Det är inte tillåtet[c] för dig att ha henne." 5 (C) Herodes ville döda honom, men han var rädd för folket eftersom de ansåg att Johannes var en profet.
6 Så kom Herodes födelsedag. Herodias dotter dansade inför gästerna, och Herodes blev så förtjust 7 att han lovade med ed att han skulle ge henne vad hon än bad om. 8 Hon uppmanades då av sin mor att säga: "Ge mig Johannes Döparens huvud här på ett fat!"
9 Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det. 10 Han lät halshugga Johannes i fängelset. 11 Johannes huvud bars in på ett fat och gavs åt flickan, och hon bar det till sin mor.
12 Johannes lärjungar kom och hämtade den döda kroppen och begravde den. Sedan gick de och berättade det för Jesus.
Jesus mättar fem tusen
13 (D) När Jesus hörde detta, drog han sig undan därifrån med båt till en öde plats där de kunde vara för sig själva. Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna. 14 När han steg ur båten såg han en stor skara människor, och han förbarmade sig över dem och botade de sjuka bland dem.
15 (E) På kvällen kom lärjungarna till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. Skicka i väg folket så att de kan gå bort till byarna och köpa sig mat." 16 Jesus sade till dem: "De behöver inte gå härifrån. Ge ni dem att äta." 17 De svarade: "Vi har inget annat här än fem bröd och två fiskar." 18 Han sade: "Hämta dem hit till mig."
19 Sedan befallde han folket att slå sig ner i gräset. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud[d], bröt bröden och gav dem till lärjungarna, och de gav dem till folket. 20 Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med bitarna som blivit över. 21 De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
Jesus går på vattnet
22 (F) Strax därefter befallde han lärjungarna att stiga i båten och fara i förväg över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. 23 (G) När han hade skickat i väg dem, gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be.
När det blev kväll var han ensam där. 24 Båten var redan långt[e] från land och hårt ansatt av vågorna, eftersom de hade motvind. 25 Mot slutet av natten[f] kom Jesus till dem, gående på sjön. 26 När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla. 27 Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna! Det Är Jag[g]. Var inte rädda."
28 Petrus svarade: "Herre, om det är du, så befall mig att komma till dig på vattnet." 29 Han sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. 30 (H) Men när han såg hur stark vinden var, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: "Herre, rädda mig!" 31 Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" 32 De steg i båten och vinden lade sig. 33 (I) Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son!"
Sjuka förs till Jesus
34 När de hade kommit över sjön lade de till i trakten av Gennesaret. 35 Männen på platsen kände igen honom och sände ut bud i hela området, och man förde till honom alla som var sjuka 36 (J) och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.
Svårigheter vid bygget
4 (A) När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: ”Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna[a] i grushögarna?” 3 Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: ”Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den.”
4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. 5 Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.
6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. 8 De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda sade:
”Bärarnas kraft är slut,
mycket grus är kvar.
Vi orkar inte mer
att bygga denna mur.”
11 Våra motståndare sade: ”Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!” 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. 14 (B) Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.”
15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar.
Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. 18 De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade.
Bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 (C) Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!”
21 Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: ”Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen.” 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten[b].
I Ikonium
14 (A) I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som vägrade tro hetsade upp hedningarna och förgiftade deras sinnen gentemot bröderna. 3 (B) Paulus och Barnabas stannade där en längre tid och talade frimodigt i förtröstan på Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.
4 Men folket i staden delade sig så att vissa höll med judarna och andra med apostlarna. 5 (C) Och när både hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, 6 (D) fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. 7 Där fortsatte de att förkunna evangeliet.
I Lystra
8 (E) I Lystra satt en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln och som aldrig kunnat gå. 9 (F) Han lyssnade när Paulus predikade. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad[a] 10 sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
11 (G) När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" 12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet.[b] 13 (H) Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.
14 Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder[c] och rusade in bland folket och ropade: 15 (I) "Människor, vad är det ni gör? Vi är också människor som ni! Vi kommer till er med evangeliet att ni ska omvända er från dessa tomma avgudar till den levande Guden, han som gjort himmel, jord och hav och allt som finns i dem.[d] 16 (J) I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar. 17 (K) Ändå har han lämnat många vittnesbörd om sig själv. Han gör gott, han ger er regn från himlen och skördetider och mättar er med mat och glädje i era hjärtan." 18 Med dessa ord lyckades de med nöd och näppe lugna folket så att de inte offrade åt dem.
19 (L) Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20 Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.
I Derbe och till Antiokia i Syrien
Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe. 21 De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia 22 (M) och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." 23 I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.
24 Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. 25 De predikade ordet i Perge och gick ner till Attalia. 26 (N) Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. 27 (O) När de hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28 Och de stannade en längre tid där hos lärjungarna.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation