Beginning
Den svåra torkan, klagan och bön
14 Det här är Herrens ord till Jeremia om torkan:
2 ”Juda sörjer.
Dess stadsportar sjunker ihop,
de böjer sig sörjande mot jorden.
Ett klagorop stiger upp från Jerusalem.
3 De mäktiga skickar sina tjänare
för att hämta vatten,
men när de kommer till dammarna
finner de inget vatten.
De kommer tillbaka med tomma kärl,
besvikna och nedstämda,
och täcker sina huvuden.
4 Marken är sprucken
av brist på regn i landet.
Bönderna är besvikna
och täcker sina huvuden.
5 Också hinden på fältet överger
sin nyfödda kalv
därför att det inte finns något gräs.
6 Vildåsnorna står på de kala höjderna
och flämtar som schakaler.
Deras ögon är matta,
för det finns inget gräs.”
7 Våra missgärningar vittnar mot oss,
men grip ändå in, Herre,
för ditt eget ryktes skull!
Många gånger har vi fallit
och syndat mot dig.
8 Du Israels hopp,
dess räddare i tider av nöd,
varför är du som en främling i landet,
som en vandrare som bara stannar över natten?
9 Varför står du som en handfallen,
som en krigare som inte kan rädda?
Herre, du finns ju mitt ibland oss,
och vi bär ditt namn.
Överge oss inte!
10 Så säger Herren om detta folk:
”De älskar att vandra omkring,
de håller inte sina fötter i styr.
Därför accepterar Herren dem inte mer.
Han minns nu deras skuld
och ska straffa dem för deras synder.”
11 Herren sa till mig: ”Be inte om något gott för det här folket. 12 Även om de fastar, ska jag inte lyssna till deras rop. När de offrar brännoffer och matoffer kommer jag inte att ta emot dem. I stället ska jag göra slut på dem med svärd, hungersnöd och pest.”
13 Då sa jag: ”Min Herre, Herre, profeterna säger till dem att inget svärd eller någon hungersnöd ska drabba dem, utan du kommer att ge dem bestående fred på denna plats.”
14 Då sa Herren till mig: ”Profeterna profeterar lögner i mitt namn. Jag har inte sänt dem eller befallt dem att tala eller gett dem några budskap. De profeterar för er falska syner, meningslösa spådomar och sina egna påhitt. 15 Därför säger Herren om dessa profeter, som profeterar i mitt namn fastän jag inte har sänt dem, de som säger att varken svärd eller hungersnöd ska drabba detta land: Genom svärd och hungersnöd kommer dessa profeter själva att gå under. 16 De som de profeterade för ska bli liggande på Jerusalems gator som offer för svält och svärd, och ingen ska begrava dem, varken dem själva, deras hustrur, söner eller döttrar. Jag ska låta deras egen ondska drabba dem.
17 Säg detta till dem:
’Natt och dag
strömmar tårar från mina ögon,
oupphörligt.
Mitt folk, min arma dotter,
har drabbats av ett förkrossande slag,
av ett helt obotligt sår.
18 Om jag går ut på fälten
ser jag dem som fallit för svärd.
Kommer jag in i staden
ser jag svältens härjningar.
Även präster och profeter
irrar rådlösa omkring i landet.[a]’ ”
19 Har du fullkomligt förkastat Juda?
Avskyr du Sion?
Varför har du slagit oss så
att inget helande finns?
Vi hoppas på fred,
men inget gott kommer,
på en tid av helande,
men det råder förskräckelse.
20 Herre, vi bekänner vår ondska
och våra förfäders skuld.
Vi har syndat mot dig.
21 För ditt eget namns skull,
förkasta oss inte!
Låt inte din härlighets tron bli vanärad.
Kom ihåg ditt förbund med oss
och bryt det inte!
22 Vilka av de andra folkens meningslösa gudar
skulle kunna ge oss regn?
Skulle himlen av sig själv
kunna sända regn?
Nej, det gör endast du,
Herre, vår Gud.
Därför är du vårt hopp,
för du har gjort allt detta.
Folkets och Jerusalems straff
15 Herren sa till mig: ”Inte ens om Mose och Samuel stod inför mig skulle jag känna något för detta folk. Låt dem försvinna ur min åsyn och gå! 2 Och om de frågar dig: ’Vart ska vi gå?’ säg då till dem: ’Så säger Herren:
Den som är bestämd att dö, till döden.
Den som ska dö genom svärd, till svärdet.
Den som ska svälta, till hungersnöd.
Den som ska tillfångatas, till fångenskap.’
3 Jag ska låta dem drabbas av fyra olika plågor, säger Herren – av svärd som dödar, hundar som släpar bort och himlens fåglar och markens djur som äter upp och gör slut på dem. 4 Jag ska göra dem till ett skräckexempel för alla riken på jorden på grund av det som Manasse, Hiskias son och kung över Juda, gjort i Jerusalem.
5 Vem kommer att tycka synd om dig, Jerusalem?
Vem kommer att gråta för din skull?
Vem kommer att ens fråga om allt är väl med dig?
6 Du har förkastat mig, säger Herren,
och vänt mig ryggen.
Därför har jag lyft min hand mot dig
för att krossa dig.
Jag är trött på att visa medlidande.
7 Jag kastar dem med kastskovel
vid landets portar.
Jag gör dem barnlösa
och förgör mitt folk,
för de har inte vänt om från sina vägar.
8 Deras änkor blir inför mig
fler än sandkornen i havet.
Mitt på dagen sänder jag inkräktare
mot de unga männens mödrar.
Ångest och förskräckelse
låter jag plötsligt komma över dem.
9 En kvinna som har sju söner
sjunker ihop och ger upp andan.
Hennes sol har gått ner
medan det fortfarande är dag,
hon har drabbats av skam och vanära.
De av dem som överlever
ska jag överlämna åt deras fienders svärd, säger Herren.”
Jeremias klagan inför Herren
10 ”Ve mig, min mor, att du födde mig,
en man som orsakar strid och oenighet
i hela landet!
Jag har varken lånat
eller lånat ut pengar,
men ändå förbannar alla mig.”
11 Herren sa:
”Jag ska befria dig och låta det gå dig väl.
Jag ska sannerligen få dina fiender
att be med dig i nödens och olyckans tid.[b]
12 Kan man bryta sönder järn,
järn från norr, eller koppar?
13 Dina rikedomar och skatter
ska jag utlämna för plundring,
utan betalning,
på grund av alla dina synder
överallt i ditt land.
14 Jag ska låta dig föras som slav
till dina fiender i ett land
som du inte känner.
Min vrede brinner som eld mot er.”
15 Herre, du vet detta.
Tänk på mig, ta dig an mig,
låt hämnd drabba mina förföljare.
Du som är långmodig,
ta inte bort mig.
Tänk på att det är för din skull
jag får lida förakt.
16 Jag fann dina ord och åt dem.
Ditt ord blev mitt hjärtas glädje och fröjd,[c]
för jag är uppkallad efter ditt namn,
Herre, härskarornas Gud.
17 Jag har inte fått glädjas i goda vänners sällskap,
inte roat mig.
Eftersom din hand legat över mig,
har jag suttit ensam,
och din vrede har uppfyllt mig.
18 Varför måste jag ständigt lida,
varför kan inte mitt sår läkas?
Det vill inte läka.
Du har blivit för mig som en sinande bäck,
som vatten man inte kan lita på.
19 Därför säger Herren:
”Om du vänder om
ska jag återupprätta dig,
och du får tjäna mig.
Om du talar värdigt, inte ovärdigt,
ska du få vara min talesman.
Folk ska återvända till dig,
men du får inte gå tillbaka till dem.
20 Jag ska göra dig till en mur för detta folk,
till en befäst kopparmur.
De ska anfalla dig
men inte kunna besegra dig,
för jag är med dig
för att befria och rädda dig, säger Herren.
21 Jag ska rädda dig ur de ondas makt
och befria dig ur de grymmas grepp.”
Den kommande nöden
16 Herrens ord kom till mig: 2 ”Du ska inte gifta dig och skaffa dig barn på denna plats, 3 för så säger Herren om de barn som föds på denna plats och deras föräldrar som de föds till: 4 ’De ska dö av fruktansvärda sjukdomar. Man ska inte sörja dem eller begrava dem, utan de ska bli till gödsel på marken. De ska gå under genom svärd och hungersnöd, och deras kroppar ska bli till mat åt himlens fåglar och markens djur.’
5 För så säger Herren: ’Gå inte in i något sorgehus, gå inte dit för att sörja med dem eller visa deltagande, för jag har tagit bort min frid, min nåd och min barmhärtighet från detta folk, säger Herren. 6 Både stora och små i det här landet ska dö, utan att bli begravda eller sörjda, och ingen ska rispa sig eller raka sitt huvud för deras skull. 7 Ingen ska bryta bröd för att trösta någon som sörjer en död eller ge en bägare att dricka som tröst i sorgen efter far eller mor.
8 Gå inte heller till något hus där det är fest för att sitta med dem och äta och dricka.’ 9 För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Under er egen livstid, inför era egna ögon, ska jag på denna plats göra slut på alla glädjerop, allt jubel och all bröllopsglädje.’
10 När du talar om allt detta för folket, kommer de att fråga dig: ’Varför har Herren bestämt något så fruktansvärt för oss? Vad har vi gjort för fel? På vad sätt har vi syndat mot Herren, vår Gud?’ 11 Då ska du svara dem: ’Era förfäder övergav mig, säger Herren. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De övergav mig och höll inte min lag. 12 Själva har ni handlat ännu värre än era förfäder. Var och en har följt sitt onda och hårda hjärta och inte velat lyssna till mig. 13 Därför tänker jag kasta ut er ur detta land till ett land som varken ni eller era förfäder känt till. Där kan ni tjäna andra gudar dag och natt, och jag kommer inte att ha något förbarmande med er.’
Befrielse ur fångenskapen
14 Därför ska det komma en tid, säger Herren, när man inte längre ska säga: ’Så sant Herren lever, han som räddade Israel ut ur Egypten’, 15 utan: ’Så sant Herren lever, han som ledde israeliterna ut ur landet i norr och alla andra länder han hade drivit bort dem till.’ Jag ska leda dem tillbaka till deras land som jag gav deras förfäder.
16 Nu sänder jag bud efter många fiskare, säger Herren, och de ska fiska upp dem. Därefter ska jag sända bud efter många jägare som ska jaga dem från alla berg och höjder och klippskrevor. 17 Jag håller ögonen på dem vad de än har för sig. De kan inte gömma sig för mig, och deras synd kan inte döljas för min blick. 18 Först ska jag vedergälla dem dubbelt för deras skuld och synd, för att de har orenat mitt land med sina vidriga avgudar och fyllt min egendom med sina avskyvärdheter.”
19 Herre, min styrka och min fästning,
min tillflykt på nödens dag,
till dig ska folken komma
från jordens ändar och säga:
”Lögner är allt vad våra förfäder ärvt,
värdelösa avgudar,
som inte har någon hjälp att ge.
20 Kan människan själv göra gudar åt sig?
Då är de inga gudar!”
21 ”Därför ska jag en gång för alla
låta dem känna
min styrka och min makt.
Då ska de inse att mitt namn är Herren.”
Judas synd, förbannelse och välsignelse
17 ”Judas synd är inristad med järnstift,
upptecknad med diamantspets
på deras hjärtas tavla
och på deras altarens horn.
2 Så som man tänker på sina barn,
så tänker de på sina altaren[d]
och sina asherapålar
vid grönskande träd och på höga kullar.
3 Mitt berg på fältet,
din rikedom och dina skatter
ska jag låta plundras,
likaså dina offerplatser,
på grund av all synd du begått i hela ditt land.
4 Det är ditt eget fel att du går miste om
det arv jag gett dig.
Jag ska sätta dig till att tjäna
dina fiender i ett land du inte känner.
Ni har upptänt min vredes eld,
och den ska brinna i evighet.”
5 Så säger Herren:
”Förbannad är den man som sätter sin lit till människor,
som stöder sig på mänsklig kraft
och vänder sig bort från Herren.
6 Han är som en torr buske i ödemarken
och får inte se det goda komma.
Han lever i ett förbränt ökenland,
på saltslätter där ingen kan bo.
7 Men välsignad är den man
som litar på Herren,
som sätter hela sin tillit till Herren.
8 Han är som ett träd
planterat vid vatten.
Det sträcker ut sina rötter till bäcken.
Det fruktar inte för hettan
och dess löv är alltid gröna.
Det skräms inte av ett års torka,
det kan alltid bära frukt.”
9 Hjärtat är det mest bedrägliga av allt,
och oförbätterligt – vem kan förstå det?
10 ”Jag, Herren, genomskådar hjärtan
och granskar människans inre,
för att ge var och en lön
utifrån vad hans gärningar förtjänar.”
11 Som en rapphöna, som ruvar på ägg
som den inte lagt,
är den som blir rik
genom oärliga metoder.
Mitt i livet måste han lämna det,
och står där till slut som ett fån.
12 En härlighetens tron,
upphöjd alltifrån begynnelsen,
är vår helgedoms plats.
13 Herre, Israels hopp,
alla som överger dig
ska stå där med skam.
De som vänder sig bort från dig
ska bli som det som är skrivet i sanden,
för de har övergett Herren,
källan med det levande vattnet.
14 Hela mig, Herre,
så blir jag helad,
rädda mig,
så blir jag räddad.
Det är dig jag vill prisa.
15 De säger till mig:
”Vad blir det av Herrens ord?
Ska det inte slå in?”
16 Jag har inte smitit ifrån min tjänst
som herde i din efterföljd,
inte heller har jag bett dig sända olycka.
Du vet om allt som uttalats av mina läppar,
allt vad jag sagt har du hört.
17 Bli inte till förskräckelse för mig!
Du är min tillflykt i en ond tid.
18 Låt dem som förföljer mig
stå där med skam,
men låt mig få slippa skämmas.
Låt dem bli förskräckta,
men låt mig få slippa skrämmas.
Låt den onda tiden drabba dem,
krossa dem med dubbel förödelse!
Sabbatsvilan
19 Då sa Herren till mig: ”Gå och ställ dig vid folkets port[e], där Judas kungar går in och ut, och sedan vid var och en av Jerusalems portar 20 och säg till dem: ’Hör Herrens ord, ni Judas kungar, hela Juda och alla Jerusalems invånare, ni som går genom dessa portar. 21 Så säger Herren: Var noga med att inte bära någon börda på sabbatsdagen eller föra in den genom Jerusalems portar. 22 Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen, och utför inget arbete, utan håll sabbatsdagen helig, så som jag befallde era förfäder. 23 De lyssnade inte och ville inte lyda. De var motspänstiga och tog inte emot tillrättavisning från mig.
24 Men om ni lyder mig, säger Herren, så att ni inte bär in någon börda genom denna stads portar på sabbatsdagen, utan håller sabbatsdagen helig och inte utför något arbete då, 25 då ska kungar och furstar som sitter på Davids tron komma in genom denna stads portar på hästar och vagnar, de och deras furstar, Judas män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för evigt. 26 De ska komma från Judas städer, från trakterna kring Jerusalem, från Benjamins område, från Låglandet, från bergsbygden och från Negev. De ska bära fram sina brännoffer, slaktoffer, matoffer och rökelse och offra tackoffer i Herrens hus.
27 Men om ni inte vill höra på min befallning att hålla sabbaten helig genom att inte bära in bördor genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då ska jag sätta eld på dess portar. Elden ska sluka Jerusalems fästningar, och ingen ska kunna släcka den.’ ”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.