Book of Common Prayer
41 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Säll är den som låter sig vårda om den arme; honom skall HERREN hjälpa på olyckans dag.
3 HERREN skall bevara honom och behålla honom vid liv, han skall prisas säll i landet. Icke skall du överlämna honom åt hans fienders vilja!
4 HERREN skall på sjukbädden stå honom bi; vid hans krankhet förvandlar du alldeles hans läger.
5 Så säger jag då: HERRE; var du mig nådig; hela du min själ, ty jag har syndat mot dig.
6 Mina fiender tala vad ont är mot mig: »När skall han dö och hans namn förgås?»
7 Kommer någon och besöker mig, så talar han falskhet; hans hjärta samlar åt honom vad ondskefullt är; sedan går han ut och talar därom.
8 De som hata mig tassla alla med varandra mot mig; de tänka ut mot mig det som är mig till skada.
9 »Ohjälplig ofärd har drabbat honom, han som ligger där skall icke mer stå upp.»
10 Ja, också min vän, som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter nu mot mig sin häl.
11 Men du, HERRE, var mig nådig och upprätta mig, så vill jag vedergälla dem.
12 Att du har behag till mig, det vet jag därav att min fiende icke får jubla över mig.
13 Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. ----
14 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Amen, Amen.
52 För sångmästaren; en sång av David,
2 när edoméen Doeg kom och berättade för Saul och sade till honom: »David har gått in i Ahimeleks hus.»
3 Varför berömmer du dig av vad ont är, du våldsverkare? Guds nåd varar ju beständigt.
4 Din tunga far efter fördärv, den är lik en skarp rakkniv, du arglistige.
5 Du älskar ont mer än gott, lögn mer än att tala vad rätt är. Sela.
6 Ja, du älskar allt fördärvligt tal, du falska tunga.
7 Därför skall ock Gud störta dig ned för alltid, han skall gripa dig och rycka dig ut ur din hydda och utrota dig ur de levandes land. Sela.
8 Och de rättfärdiga skola se det och frukta, de skola le åt honom:
9 »Se där är den man som icke gjorde Gud till sitt värn, utan förlitade sig på sin stora rikedom, trotsig i sin lystnad!»
10 Men jag skall vara såsom ett grönskande olivträd i Guds hus; jag förtröstar på Guds nåd alltid och evinnerligen.
11 Jag skall evinnerligen tacka dig för att du har gjort det; och inför dina fromma skall jag förbida ditt namn, ty det är gott.
44 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.
2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.
3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.
5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.
6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;
8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.
9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.
10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.
11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.
12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.
13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.
14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.
16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,
17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.
18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,
20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.
21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,
22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?
23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.
24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.
25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?
26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.
27 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.
7 På tjugufjärde dagen i elfte månaden, det är månaden Sebat, i Darejeves' andra regeringsår, kom HERRENS ord till Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, profeten; han sade:
8 Jag hade en syn om natten: Jag fick se en man som red på en röd häst; och han höll stilla bland myrtenträden i dalsänkningen. Och bakom honom stodo andra hästar, röda, bruna och vita.
9 Då frågade jag: »Vad betyda dessa, min herre?» Ängeln som talade med mig svarade mig: »Jag vill låta dig förstå vad dessa betyda.»
10 Och mannen som stod bland myrtenträden tog till orda och sade: »Det är dessa som HERREN har sänt ut till att fara omkring på jorden.»
11 Och själva togo de till orda och sade till HERRENS ängel, som stod bland myrtenträden: »Vi hava farit omkring på jorden och hava funnit hela jorden lugn och stilla.»
12 Då tog HERRENS ängel åter till orda och sade: »HERRE Sebaot, huru länge skall det dröja, innan du förbarmar dig över Jerusalem och Juda städer? Du har ju nu varit vred på dem i sjuttio år.»
13 Och HERREN svarade ängeln som talade med mig goda och tröstliga ord;
14 och ängeln som talade med mig sade sedan till mig: »Predika och säg: Så säger HERREN Sebaot: Jag har stor nitälskan för Jerusalem och Sion;
15 och jag är storligen förtörnad på hednafolken, som sitta så säkra; ty när jag var allenast litet förtörnad, hjälpte de ytterligare till att fördärva.
16 Därför säger HERREN så: Jag vill åter vända mig till Jerusalem i barmhärtighet; mitt hus skall där bliva uppbyggt, säger HERREN Sebaot, och mätsnöret skall spännas över Jerusalem.
17 Ytterligare må du predika och säga: Så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång skola mina städer få njuta överflöd av goda håvor; ja, HERREN skall ännu en gång trösta Sion, och ännu en gång skall han utvälja Jerusalem.»
4 Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid från honom som är, och som var, och som skall komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron,
5 och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde bland de döda, den som är härskaren över konungarna på jorden. Honom som älskar oss, och som har löst oss från våra synder med sitt blod
6 och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen.
7 Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja ock deras som hava stungit honom; och alla släkter på jorden skola jämra sig vid hans åsyn. Ja, amen.
8 Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är, och som var, och som skall komma, den Allsmäktige.
9 Jag, Johannes, eder broder, som med eder har del i bedrövelsen och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på den ö som heter Patmos, för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.
10 Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun,
11 och den sade: »Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
12 Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar
13 och mitt i bland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte.
14 Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor.
15 Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
16 I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.
17 När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste
18 och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.
19 Så skriv nu upp, vad du har sett, och skriv upp både vad som nu är, och vad som härefter skall ske.
20 Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och att de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.»
43 När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen.
44 Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt,
45 då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första. Så skall det ock gå med detta onda släkte.»
46 Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans bröder och stannade därutanför och ville tala med honom.
47 Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och vilja tala med dig.»
48 Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom: »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
49 Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
50 Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min syster och min moder.»