Book of Common Prayer
63 En psalm av David, när han var i Juda öken.
2 Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten.
3 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära.
4 Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig.
5 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.
6 Min själ varder mättad såsom av märg och fett; och med jublande läppar lovsjunger min mun,
7 när jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker på dig.
8 Ty du är min hjälp, och under dina vingars skumma jublar jag.
9 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
10 Men dessa som stå efter mitt liv och vilja fördärva det, de skola fara ned i jordens djup.
11 De skola givas till pris åt svärdet, rovdjurs byte skola de varda.
12 Men konungen skall glädja sig i Gud; berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.
98 En psalm. Sjungen till HERREN ära en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin väldiga arm.
2 HERREN har låtit sin frälsning bliva kunnig, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hedningarnas ögon.
3 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot Israels hus; alla jordens ändar hava sett huru vår Gud frälsar.
4 Höjen jubel till HERREN, alla länder; bristen ut i glädjerop och lovsjungen.
5 Lovsjungen HERREN med harpa, med harpa och med lovsångs ljud.
6 Höjen jubel med trumpeter och med basuners ljud inför HERREN, konungen.
7 Havet bruse och allt vad däri är, jordens krets och de som bo därpå.
8 Strömmarna klappe i händerna, bergen juble med varandra,
9 inför HERREN, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa.
103 Av David. Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn.
2 Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort,
3 han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister,
4 han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
5 han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn.
6 HERREN gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7 Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar.
8 Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.
9 Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen.
10 Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.
11 Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom.
12 Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.
13 Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.
14 Ty han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft.
15 En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
16 När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav.
17 Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn,
18 när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem.
19 HERREN har ställt sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar allt.
20 Loven HERREN, I hans änglar, I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning.
21 Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja.
22 Loven HERREN, I alla hans verk, varhelst hans herradöme är. Min själ, lova HERREN.
1 I konung Darejaves' andra regeringsår, i sjätte månaden, på första dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son; han sade:
2 Så säger HERREN Sebaot: Detta folk säger: »Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden att HERRENS hus bygges upp.»
3 Men HERRENS ord kom genom profeten Haggai; han sade:
4 Är då tiden kommen för eder att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger öde?
5 Därför säger nu HERREN Sebaot så: Given akt på huru det går eder.
6 I sån mycket, men inbärgen litet; I äten, men fån icke nog för att bliva mätta; I dricken, men fån icke nog för att bliva glada; I tagen på eder kläder, men haven icke nog för att bliva varma. Och den som får någon inkomst, han far den allenast för att lägga den i en söndrig pung.
7 Ja, så säger HERREN Sebaot: Given akt på huru det går eder.
8 Men dragen nu upp till bergen, hämten trävirke och byggen upp mitt hus, så vill jag hava behag därtill och bevisa mig härlig, säger HERREN.
9 I väntaden på mycket, men se, det blev litet, och när I förden det hem, då blåste jag på det. Varför gick det så? säger HERREN Sebaot. Jo, därför att mitt hus får ligga öde, under det att envar av eder hastar med sitt eget hus.
10 Fördenskull har himmelen ovan eder förhållit eder sin dagg och jorden förhållit sin gröda.
11 Och jag har bjudit torka komma över land och berg, och över säd, vin och olja och alla andra jordens alster, och över människor och djur, och över all frukt av edra händers arbete.
12 Och Serubbabel, Sealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son med hela kvarlevan av folket lyssnade till HERRENS, sin Guds, röst och till profeten Haggais ord, eftersom HERREN, deras Gud, hade sänt honom; och folket fruktade för HERREN.
13 Då sade Haggai, HERRENS sändebud, efter HERRENS uppdrag, till folket så: »Jag är med eder, säger HERREN.»
14 Och HERREN uppväckte Serubbabels, Sealtiels sons, Juda ståthållares, ande och översteprästen Josuas, Josadaks sons, ande och allt det kvarblivna folkets ande, så att de gingo till verket och arbetade på HERREN Sebaots; sin Guds, hus. 2:1. den elektroniska utgåvan.
2 Detta skedde på tjugufjärde dagen i sjätte månaden av konung Darejaves' andra regeringsår. Haggai, 2 Kapitlet Det nya templet tillkommande härlighet. En bättre tid. Serubbabels utkorelse.
2 I sjunde månaden, på tjuguförsta dagen i månaden, kom HERRENS ord genom profeten Haggai han sade:
3 Säg till Serubbabel, Sealtiels son Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son, och till kvarlevan av folket:
4 Leva icke ännu bland eder män kvar, som hava sett detta hus i dess forna härlighet? Och hurudant sen I det nu vara? Är det icke såsom intet i edra ögon?
5 Men var likväl nu frimodig, du Serubbabel, säger HERREN; och var frimodig, du överstepräst Josua, Josadaks son; och varen frimodiga och arbeten, alla I som hören till folket i landet, säger HERREN; ty jag är med eder, säger HERREN Sebaot.
6 Det förbund som jag slöt med eder, när I drogen ut ur Egypten, vill jag låta stå fast, och min Ande skall förbliva ibland eder; frukten icke.
7 Ty så säger HERREN Sebaot: Ännu en gång, inom en liten tid, skall jag komma himmelen och jorden, havet och det torra att bäva;
8 och alla hednafolk skall jag komma att bäva, och så skola dyrbara håvor från alla hednafolk föras hit; och jag skall fylla detta hus med härlighet, säger HERREN Sebaot.
9 Ty mitt är silvret, och mitt är guldet, säger HERREN Sebaot.
24 Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.
25 Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg» och talade, brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.
26 Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade honom grundligare om »Guds väg».
27 Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.
28 Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade genom skrifterna att Jesus var Messias.
19 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade han några lärjungar.
2 Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att helig ande är given.»
3 Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade: »Vi döptes med Johannes' döpelse»
4 Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»
5 Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
6 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomål och profeterade.
7 Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
25 Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
26 Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
27 Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»
28 Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
29 Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?»
30 Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd.
31 Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.
32 Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.
33 Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
34 och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.
35 Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --
36 Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
37 Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»