Book of Common Prayer
102 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.
29 Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
107 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
19 Då nu konung Hiskia hörde detta, rev han sönder sina kläder och höljde sig i sorgdräkt och gick in i HERRENS hus.
2 Och överhovmästaren Eljakim och sekreteraren Sebna och de äldste bland prästerna sände han, höljda i sorgdräkt, till profeten Jesaja, Amos' son.
3 Och de sade till denne: »Så säger Hiskia: En nödens, tuktans och smälekens dag är denna dag, ty fostren hava väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finnes icke.
4 Kanhända skall HERREN, din Gud, höra alla Rab-Sakes ord, med vilka hans herre, konungen i Assyrien, har sänt honom till att smäda den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord, som han, HERREN, din Gud, har hört. Så bed nu en bön för den kvarleva som ännu finnes.»
5 När nu konung Hiskias tjänare kommo till Jesaja,
6 sade Jesaja till dem: »Så skolen I säga till eder herre: Så säger HERREN: Frukta icke för de ord som du har hört, dem med vilka den assyriske konungens tjänare hava hädat mig.
7 Se, jag skall låta en sådan ande komma in i honom, att han, på grund av ett rykte som han skall få höra, vänder tillbaka till sitt land; och jag skall låta honom falla för svärd i hans eget land.
8 Och Rab-Sake vände tillbaka och fann den assyriske konungen upptagen med att belägra Libna; ty han hade hört att han hade brutit upp från Lakis.
9 Men när Sanherib fick höra säga om Tirhaka, konungen i Etiopien, att denne hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han åter sändebud till Hiskia och sade:
10 »Så skolen I säga till Hiskia, Juda konung: Låt icke din Gud, som du förtröstar på, bedraga dig, i det att du tänker: 'Jerusalem skall icke bliva givet i den assyriske konungens hand.'
11 Du har nu hört vad konungarna i Assyrien hava gjort med alla andra länder, huru de hava givit dem till spillo. Och du skulle nu bliva räddad!
12 Hava väl de folk som mina fäder fördärvade, Gosan, Haran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar?
13 Var är Hamats konung och Arpads konung och konungen över Sefarvaims stad, över Hena och Iva?»
14 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han upp i HERRENS hus, och där bredde Hiskia ut det inför HERRENS ansikte.
15 Och Hiskia bad inför HERRENS ansikte och sade: »HERRE, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.
16 HERRE, böj ditt öra härtill och hör; HERRE, öppna dina ögon och se. Ja, hör Sanheribs ord, det budskap varmed han har smädat den levande Guden.
17 Det är sant, HERRE, att konungarna i Assyrien hava förött folken och deras land.
18 Och de hava kastat deras gudar i elden; ty dessa voro inga gudar, utan verk av människohänder, trä och sten; därför kunde de förgöra dem.
19 Men fräls oss nu, HERRE, vår Gud, ur hans hand, så att alla riken på jorden förnimma att du, HERRE, allena är Gud.»
20 Då sände Jesaja, Amos' son, bud till Hiskia och låt säga: »Så säger HERREN, Israels Gud: Det varom du har bett mig angående Sanherib, konungen i Assyrien, det har jag hört.
16 Ty om jag förkunnar evangelium, så är detta ingen berömmelse för mig. Jag måste ju så göra; och ve mig, om jag icke förkunnade evangelium!
17 Gör jag det av egen drift, så har jag rätt till lön; men då jag nu icke gör det av egen drift, så är den syssla som jag är betrodd med allenast en livegen förvaltares. --
18 Vilken är alltså min lön? Jo, just den, att när jag förkunnar evangelium, så gör jag detta utan kostnad för någon, i det att jag avstår från att göra bruk av den rättighet jag har såsom förkunnare av evangelium.
19 Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare, för att jag skall vinna dess flera.
20 För judarna har jag blivit såsom en jude, för att kunna vinna judar; för dom som stå under lagen har jag, som själv icke står under lagen, blivit såsom stode jag under lagen, för att kunna vinna dem som stå under lagen.
21 För dem som äro utan lag har jag, som icke är utan Guds lag, men är i Kristi lag, blivit såsom vore jag utan lag, för att jag skall vinna dem som äro utan lag.
22 För de svaga har jag blivit svag, för att kunna vinna de svaga; för alla har jag blivit allt, för att jag i alla händelser skall frälsa några.
23 Men allt gör jag för evangelii skull, för att också jag skall bliva delaktig av dess goda.
24 I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen.
25 Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.
26 Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret.
27 Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet.
8 Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
2 Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
3 Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska.
4 Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
5 När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom
6 och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider svårt.»
7 Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
8 Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk.
9 Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
10 När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.
11 Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,
12 men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.»
13 Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.
14 När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber.
15 Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon stod upp och betjänade honom.
16 Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han,
17 för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: »Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.»