Book of Common Prayer
148 Halleluja! Loven HERREN från himmelen, loven honom i höjden.
2 Loven honom, alla hans änglar, loven honom, all hans här.
3 Loven honom, sol och måne, loven honom, alla lysande stjärnor.
4 Loven honom, I himlars himlar och I vatten ovan himmelen.
5 Ja, de må lova HERRENS namn, ty han bjöd, och de blevo skapade.
6 Och han gav dem deras plats för alltid och för evigt; han gav dem en lag, och ingen överträder den.
7 Loven HERREN från jorden, I havsdjur och alla djup,
8 eld och hagel, snö och töcken, du stormande vind, som uträttar hans befallning,
9 I berg och alla höjder, I fruktträd och alla cedrar,
10 I vilda djur och all boskap, I kräldjur och bevingade fåglar,
11 I jordens konungar och alla folk, I furstar och alla domare på jorden,
12 I ynglingar, så ock I jungfrur, I gamle med de unga.
13 Ja, de må lova HERRENS namn, ty hans namn allena är högt, hans majestät når över jorden och himmelen.
14 Och han har upphöjt ett horn åt sitt folk -- ett ämne till lovsång för alla hans fromma, för Israels barn, det folk som står honom nära. Halleluja!
149 Halleluja! Sjungen till HERRENS ära en ny sång, hans lov i de frommas församling.
2 Israel glädje sig över sin skapare, Sions barn fröjde sig över sin konung.
3 Må de lova hans namn under dans, till puka och harpa må de lovsjunga honom.
4 Ty HERREN har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning.
5 De fromma fröjde sig och give honom ära, de juble på sina läger.
6 Guds lov skall vara i deras mun och ett tveeggat svärd i deras hand,
7 för att utkräva hämnd på hedningarna och hemsöka folken med tuktan,
8 för att binda deras konungar med kedjor och deras ädlingar med järnbojor,
9 för att utföra på dem den dom som är skriven. En härlighet bliver det för alla hans fromma. Halleluja!
150 Halleluja! Loven Gud i hans helgedom, loven honom i hans makts fäste.
2 Loven honom för hans väldiga gärningar, loven honom efter hans stora härlighet
3 Loven honom med basunklang, loven honom med psaltare och harpa.
4 Loven honom med puka och dans, loven honom med strängaspel och pipa.
5 Loven honom med ljudande cymbaler, loven honom med klingande cymbaler.
6 Allt vad anda har love HERREN. Halleluja!
114 När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga,
2 då vart Juda hans helgedom, Israel hans herradöme.
3 Havet såg det och flydde, Jordan vände tillbaka.
4 Bergen hoppade såsom vädurar, höjderna såsom lamm.
5 Varför flyr du undan, du hav? Du Jordan, varför vänder du tillbaka?
6 I berg, varför hoppen I såsom vädurar, I höjder, såsom lamm?
7 För Herren må du väl bäva, du jord, för Jakobs Guds ansikte,
8 för honom som förvandlar klippan till en vattenrik sjö, hårda stenen till en vattenkälla.
115 Icke åt oss, HERRE, icke åt oss, utan åt ditt namn giv äran, för din nåds, för din sannings skull.
2 Varför skulle hedningarna få säga: »Var är nu deras Gud?»
3 Vår Gud är ju i himmelen; han kan göra allt vad han vill.
4 Men deras avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.
5 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,
6 de hava öron och höra icke, de hava näsa och lukta icke.
7 Med sina händer taga de icke, med sina fötter gå de icke; de hava intet ljud i sin strupe.
8 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.
9 I av Israel, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.
10 I av Arons hus, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.
11 I som frukten HERREN, förtrösten på HERREN. Ja, han är deras hjälp och sköld.
12 HERREN har tänkt på oss, han skall välsigna, han skall välsigna Israels hus, han skall välsigna Arons hus,
13 han skall välsigna dem som frukta HERREN, de små såväl som de stora.
14 Ja, HERREN föröke eder, seder själva och edra barn.
15 Varen välsignade av HERREN, av honom som har gjort himmel och jord.
16 Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn.
17 De döda prisa icke HERREN, ingen som har farit ned i det tysta.
18 Men vi, vi skola lova HERREN från nu och till evig tid. Halleluja!
22 Därefter trädde Salomo fram för HERRENS altare inför Israels hela församling, och uträckte sina händer mot himmelen
23 och sade: »HERRE, Israels Gud, ingen gud är dig lik, uppe i himmelen eller nere på jorden, du som håller förbund och bevarar nåd mot dina tjänare, när de vandra inför dig av allt sitt hjärta,
24 du som har hållit vad du lovade din tjänare David, min fader; ty vad du med din mun lovade, det fullbordade du med din hand, såsom nu har skett.
25 Så håll nu ock, HERRE, Israels Gud, vad du lovade din tjänare David, min fader, i det att du sade: 'Aldrig skall den tid komma, då på Israels tron icke inför mig sitter en avkomling av dig, om allenast dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför mig, såsom du har vandrat inför mig.'
26 Så låt nu, o Israels Gud, de ord som du har talat till din tjänare David, min fader, bliva sanna.
27 Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus som jag har byggt!
28 Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, HERRE, min Gud, så att du hör på det rop och den bön som din tjänare nu uppsänder till dig,
29 och låter dina ögon natt och dag vara öppna och vända mot detta hus -- den plats varom du har sagt: 'Mitt namn skall vara där' -- så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot denna plats.
30 Ja, hör på den åkallan som din tjänare och ditt folk Israel uppsända, vända mot denna plats. Må du höra den och låta den komma upp till himmelen, där du bor; och när du hör, så må du förlåta.
31 Om någon försyndar sig mot sin nästa och man ålägger honom en ed och låter honom svärja, och han så kommer och svär inför ditt altare i detta hus,
32 må du då höra det i himmelen och utföra ditt verk och skaffa dina tjänare rätt, i det att du dömer den skyldige skyldig och låter hans gärningar komma över hans huvud, men skaffar rätt åt den som har rätt och låter honom få efter hans rättfärdighet.
33 Om ditt folk Israel bliver slaget av en fiende, därför att de hava syndat mot dig, men de omvända sig till dig och prisa ditt namn och bedja och åkalla dig i detta hus,
34 må du då höra det i himmelen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du har givit åt deras fäder.
35 Om himmelen bliver tillsluten, så att regn icke faller, därför att de hava syndat mot dig, men de då bedja, vända mot denna plats, och prisa ditt namn och omvända sig från sin synd, när du bönhör dem,
36 må du då höra det i himmelen och förlåta dina tjänares och ditt folk Israels synd, i det att du lär dem den goda väg som de skola vandra; och må du låta det regna över ditt land, det som du har givit åt ditt folk till arvedel.
37 Om hungersnöd uppstår i landet, om pest uppstår, om sot eller rost, om gräshoppor eller gräsmaskar komma, om fienden tränger folket i det land där deras städer stå, eller om någon annan plåga eller sjukdom kommer, vilken det vara må,
38 och om då någon bön och åkallan höjes från någon människa, vilken det vara må, eller från hela ditt folk Israel, när de var för sig känna plågan därav i sitt hjärta och så uträcka sina händer mot detta hus,
39 må du då höra det i himmelen, där du bor, och förlåta och utföra ditt verk, i det att du giver var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta -- ty du allena känner alla människors hjärtan --
40 på det att de alltid må frukta dig, så länge de leva i det land som du har givit åt våra fäder.
7 Men de oandliga käringfablerna må du visa ifrån dig. Öva dig i stället själv i gudsfruktan.
8 Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande.
9 Detta är ett fast ord och i allo värt att mottagas.
10 Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare, först och främst deras som tro.
11 Så skall du bjuda och undervisa.
12 Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet.
13 Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och undervisa, till dess jag kommer.
14 Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de äldste.
15 Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar för alla.
16 Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem som höra dig.
47 Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
48 Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?»
49 Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.
50 Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer.
51 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden.»
52 Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.'
53 Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?»
54 Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I säger vara eder Gud.
55 Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
56 Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.»
57 Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!»
58 Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.»
59 Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.