Book of Common Prayer
145 Jag ropar av allt hjärta, svara mig, HERRE; jag vill taga dina stadgar i akt.
146 Jag ropar till dig, fräls mig, så vill jag hålla dina vittnesbörd.
147 Jag kommer tidigt i morgongryningen och ropar; jag hoppas på dina ord.
148 Mina ögon hasta före nattens väkter till att begrunda ditt tal.
149 Hör min röst efter din nåd; HERRE, behåll mig vid liv efter dina rätter.
150 Nära äro de som jaga efter skändlighet, de som äro långt ifrån din lag.
151 Nära är ock du, HERRE, och alla dina bud äro sanning.
152 Längesedan vet jag genom dina vittnesbörd att du har stadgat dem för evig tid.
153 Se till mitt lidande och rädda mig, ty jag förgäter icke din lag.
154 Utför min sak och förlossa mig; behåll mig vid liv efter ditt tal.
155 Frälsning är långt borta från de ogudaktiga, ty de fråga icke efter dina stadgar.
156 HERRE, din barmhärtighet är stor; behåll mig vid liv efter dina rätter.
157 Mina förföljare och ovänner äro många, men jag viker icke ifrån dina vittnesbörd.
158 När jag ser de trolösa, känner jag leda vid dem, därför att de icke hålla sig vid ditt tal.
159 Se därtill att jag har dina befallningar kära; HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd.
160 Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.
161 Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord.
162 Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte.
163 Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse; men din lag har jag kär.
164 Jag lovar dig sju gånger om dagen för din rättfärdighets rätter.
165 Stor frid äga de som hava din lag kär, och intet finnes, som bringar dem på fall.
166 Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud.
167 Min själ håller dina vittnesbörd, och jag har dem storligen kära.
168 Jag håller dina befallningar och vittnesbörd, ty du känner alla mina vägar.
169 HERRE, mitt rop komme inför ditt ansikte; giv mig förstånd efter ditt ord.
170 Min bön komme inför ditt ansikte; rädda mig efter ditt tal.
171 Mina läppar må flöda över av lov, ty du lär mig dina stadgar.
172 Min tunga sjunge om ditt ord, ty alla dina bud äro rättfärdiga.
173 Din hand vare mig till hjälp, ty jag har utvalt dina befallningar.
174 Jag längtar efter din frälsning, HERRE, och din lag är min lust.
175 Låt min själ leva, så skall hon lova dig; och låt dina rätter hjälpa mig.
176 Om jag far vilse, så uppsök din tjänare såsom ett förlorat får, ty jag förgäter icke dina bud.
128 En vallfartssång. Säll är envar som fruktar HERREN och vandrar på hans vägar.
2 Ja, av dina händers arbete får du njuta frukten; säll är du, och väl dig!
3 Lik ett fruktsamt vinträd varder din hustru, därinne i ditt hus, lika olivtelningar dina barn, omkring ditt bord.
4 Ty se, så varder den man välsignad, som fruktar HERREN.
5 HERREN välsigne dig från Sion; må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar,
6 och må du få se barn av dina barn. Frid över Israel!
129 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --
2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.
3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.
4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.
5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.
6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;
7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,
8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»
130 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.
2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.
3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?
4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.
5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.
6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.
7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.
8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.
19 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom fri ifrån hans fienders hand.»
20 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare; en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son är död.»
21 Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och skyndade därpå åstad.
22 Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»
23 Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.
23 Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade till dem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vid tredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och två hundra spjutbärare.»
24 Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulus rida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.
25 Och han skrev ett brev, så lydande:
26 »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.
27 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hade blivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap och tog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han var romersk medborgare.
28 Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jag ställa honom inför deras Stora råd.
29 Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågor i deras lag, men att han icke var anklagad för något som förtjänade död eller fängelse.
30 Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mot honom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag har jämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mot honom.»
31 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dem befallt, och förde honom om natten till Antipatris.
32 Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och läto ryttarna färdas vidare med honom.
33 När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet till landshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.
34 Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap han var; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sade han:
35 »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagare hava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvara honom i Herodes' borg.
13 Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
14 Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?»
15 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.»
16 Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
17 Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom.
18 Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:
19 »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder.
20 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig.
21 Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
22 Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun.
23 Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
24 Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
25 Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
26 Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'?
27 Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.»