Book of Common Prayer
101 Av David; en psalm. Om nåd och rätt vill jag sjunga, dig, HERRE, lovsäga.
2 Jag vill akta på ostrafflighetens väg -- när kommer du till mig? Jag vill föra en ostrafflig vandel, där jag bor i mitt hus.
3 Jag vänder mitt öga ej till det som fördärvligt är. Att öva orättfärdighet hatar jag; sådant skall ej låda vid mig.
4 Ett vrångt hjärta vare fjärran ifrån mig; vad ont är vill jag ej veta av.
5 Den som i hemlighet förtalar sin nästa, honom vill jag förgöra; den som har stolta ögon och högmodigt hjärta, honom lider jag icke.
6 Mina ögon se efter de trogna i landet, för att de må bo hos mig; den som vandrar på ostrafflighetens väg, han får vara min tjänare.
7 Den får icke bo i mitt hus, som övar svek; den som talar lögn skall ej bestå inför mina ögon.
8 Morgon efter morgon skall jag förgöra alla ogudaktiga i landet och utrota alla ogärningsmän ur HERRENS stad.
109 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
121 Jag övar rätt och rättfärdighet; du skall icke överlämna mig åt mina förtryckare.
122 Tag dig an din tjänares sak, och låt det gå honom väl; låt icke de fräcka förtrycka mig.
123 Mina ögon trängta efter din frälsning och efter din rättfärdighets tal.
124 Gör med din tjänare efter din nåd, och lär mig dina stadgar.
125 Jag är din tjänare; giv mig förstånd, så att jag kan känna dina vittnesbörd.
126 Det är tid för HERREN att handla, ty de hava gjort din lag om intet.
127 Därför har jag dina bud kära mer än guld, jag, mer än fint guld.
128 Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta, men alla lögnens vägar hatar jag.
129 Underbara äro dina vittnesbörd, därför tager min själ dem i akt.
130 När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.
131 Jag spärrar upp min mun och flämtar, ty jag längtar ivrigt efter dina bud.
132 Vänd dig till mig och var mig nådig, såsom rätt är mot dem som hava ditt namn kärt.
133 Gör mina steg fasta genom ditt tal, och låt ingen orätt varda mig övermäktig.
134 Förlossa mig från människors förtryck, så vill jag hålla dina befallningar.
135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, och lär mig dina stadgar.
136 Vattenbäckar rinna ned från mina ögon, därför att man icke håller din lag.
137 HERRE, du är rättfärdig, och dina domar äro rättvisa.
138 Du har påbjudit dina vittnesbörd i rättfärdighet och i stor trofasthet.
139 Jag förtäres av nitälskan, därför att mina ovänner förgäta dina ord.
140 Ditt tal är väl luttrat, och din tjänare har det kärt.
141 Jag är ringa och föraktad, men jag förgäter icke dina befallningar.
142 Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, och din lag är sanning.
143 Nöd och trångmål hava träffat mig, men dina bud äro min lust.
144 Dina vittnesbörd äro rättfärdiga evinnerligen; giv mig förstånd, så att jag får leva.
21 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom du önskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»
22 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig och välsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänare att jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan.»
23 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem.
24 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men han får icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom till sitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
25 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen som man så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässa fanns icke något fel på honom
26 Och när han lät klippa håret på sitt huvud -- vid slutet av vart år lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att han måste låta klippa det -- så befanns det, att när man vägde håret från hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efter konungsvikt.
27 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnet Tamar; hon var en skön kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför konungens ansikte,
29 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne till konungen; men han ville icke komma till honom. Och han sände bud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.
30 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ett åkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nu dit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld på åkerstycket.
31 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom: »Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»
32 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Kom hit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre för mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma inför konungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så må han döda mig.
33 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kallade då till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll ned för honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden inför konungen. Och konungen kysste Absalom.
15 Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss upp till Jerusalem.
16 Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal lärjunge, som vi skulle gästa hos.
17 Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med glädje.
18 Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo ock alla de äldste.
19 Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna.
20 När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit till tro, och alla nitälska de för lagen.
21 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra efter vad stadgat är.
22 Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har kommit hit.
23 Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som hava bundit sig genom ett löfte.
24 Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du vandrar efter lagen och håller den.
25 Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt.»
26 Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för var och en särskild av dem.
17 När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg, skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
18 Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.
19 Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom tillkommer', Hedra din fader och din moder.'»
20 Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från min ungdom.»
21 Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
22 Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad bort, ty han hade många ägodelar.
23 Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!»
24 Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke att komma in i Guds rike!
25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
26 Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då bliva frälst?»
27 Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»
28 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig.»
29 Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,
30 ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.
31 Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista bliva de första.»