Book of Common Prayer
118 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge Israel, ty hans nåd varar evinnerligen.
3 Så säge Arons hus, ty hans nåd varar evinnerligen.
4 Så säge de som frukta HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen.
5 I mitt trångmål åkallade jag HERREN, och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats.
6 HERREN står mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?
7 HERREN står mig bi, han är min hjälpare, och jag skall få se med lust på dem som hata mig.
8 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN än att förlita sig på människor.
9 Bättre är att taga sin tillflykt till HERREN än att förlita sig på furstar.
10 Alla hedningar omringa mig, men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
11 De omringa mig, ja, de omringa mig, men i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
12 De omringa mig såsom bin, men de slockna såsom eld i törne; i HERRENS namn skall jag förgöra dem.
13 Man stöter mig hårdeligen, för att jag skall falla, men HERREN hjälper mig.
14 HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.
15 Man sjunger med jubel om frälsning i de rättfärdigas hyddor: »HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
16 HERRENS högra han upphöjer, HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»
17 Jag skall icke dö, utan leva och förtälja HERRENS gärningar.
18 Väl tuktade mig HERREN, men han gav mig icke åt döden.
19 Öppnen för mig rättfärdighetens portar; jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
20 Detta är HERRENS port, de rättfärdiga skola gå in genom den.
21 Jag tackar dig för att du svarade mig och blev mig till frälsning.
22 Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten.
23 Av HERREN har den blivit detta; underbart är det i våra ögon.
24 Detta är den dag som HERREN har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada.
25 Ack HERRE, fräls! Ack HERRE, låt väl gå!
26 Välsignad vare han som kommer, i HERRENS namn. Vi välsigna eder från HERRENS hus.
27 HERREN är Gud, och han gav oss ljus. Ordnen eder i högtidsled, med lövrika kvistar i händerna, fram till altarets horn.
28 Du är min Gud, och jag vill tacka dig; min Gud, jag vill upphöja dig.
29 Tacka HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
145 En lovsång av David. Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.
2 Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.
3 Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.
4 Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.
5 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.
6 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.
7 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.
8 Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.
9 HERREN är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk.
10 Alla dina verk, HERRE, skola tacka dig, och dina fromma skola lova dig.
11 De skola tala om ditt rikes ära, och din makt skola de förkunna.
12 Så skola de kungöra för människors barn dina väldiga gärningar och ditt rikes ära och härlighet.
13 Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte.
14 HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.
15 Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid.
16 Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.
17 HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk.
18 HERREN är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt.
19 Han gör vad de gudfruktiga begära och hör deras rop och frälsar dem.
20 HERREN bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.
21 Min mun skall uttala HERREN lov, och allt kött skall prisa hans heliga namn alltid och evinnerligen.
17 Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män, så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.
2 Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han är utmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga till flykten; sedan kan jag döda konungen, när han står där övergiven.
3 Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om det så går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka; allt folket får då frid.»
4 Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.
5 Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att vi också få höra vad han har att säga.
6 När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Så och så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt? Varom icke, så tala du.»
7 Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givit är icke gott.»
8 Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män, och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna från vilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är ju en krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.
9 Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annat ställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, så skulle var och en som finge höra talas därom säga att det folk som följer Absalom har lidit ett nederlag;
10 och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsom ett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att din fader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.
11 Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända till Beer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vid havet; och själv må du draga med i striden.
12 När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas, skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; och då skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro med honom
13 Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skulle hela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle draga den ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finna därav.
14 Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd är bättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så, att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skulle låta olycka komma över Absalom.
15 Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och det rådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jag har givit det och det rådet.
16 Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna icke över natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, för att icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»
17 Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, och en tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de själva gå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in i staden och visa sig där.
18 Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingo båda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, som på sin gård hade en brunn; i den stego de ned.
19 Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det över brunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märka något.
20 Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågade var Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo över bäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände så tillbaka till Jerusalem.
21 Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnen och gingo med sitt budskap till konung David; de sade till David: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och det rådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»
22 Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och de gingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknades ingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.
23 Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död, blev han begraven i sin faders grav.
6 i enlighet med det ordet: »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet»?
7 Så mån I nu veta att de som låta det bero på tro, de äro Abrahams barn.
8 Och eftersom skriften förutsåg att det var av tro som hedningarna skulle bliva rättfärdiggjorda av Gud, så gav den i förväg åt Abraham detta glada budskap: »I dig skola alla folk varda välsignade.»
9 Alltså bliva de som låta det bero på tro välsignade tillika med Abraham, honom som trodde.
10 Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: »Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och icke gör därefter.»
11 Och att ingen i kraft av lag bliver rättfärdig inför Gud, det är uppenbart, eftersom det heter: »Den rättfärdige skall leva av tro.»
12 Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: »Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem.»
13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: »Förbannad är var och en som är upphängd på trä.»
14 Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
30 Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.
31 Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
32 Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.
33 I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,
34 Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.
35 Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.
36 Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.
37 Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,
38 och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.
39 I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.
40 Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
41 Jag tager icke emot pris av människor;
42 men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
43 Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
44 Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
45 Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.
46 Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.
47 Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»