Book of Common Prayer
En bön om nåd, ledning och förlåtelse
25 Av David.
Till dig, Herre, sätter jag mitt hopp,[a]
2 du min Gud, på dig förtröstar jag.
Låt mig inte komma på skam,
och låt inte mina fiender triumfera över mig.
3 Ingen som hoppas på dig behöver någonsin skämmas.
Men de som utan orsak handlar svekfullt ska stå där med sin skam.
4 Herre, visa mig dina vägar,
lär mig dina stigar!
5 Led mig i din sanning och undervisa mig,
du min frälsnings Gud.
Jag hoppas på dig, alltid.
6 Herre, tänk på din barmhärtighet
och nåd som du alltid har visat.
7 Tänk inte på min ungdoms synder,
mina överträdelser,
utan kom ihåg mig i din nåd,
tänk på mig i din godhet, Herre.
8 Herren är god och rättsinnig,
därför visar han syndarna vägen.
9 Han vägleder de ödmjuka rätt,
han undervisar de ödmjuka om sin väg.
10 Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet
för dem som håller hans förbund och befallningar.
11 Herre, för ditt namns skull,
förlåt min synd, för den är stor.
12 Vem det än är som fruktar Herren,
honom låter Herren veta vilken väg han ska välja.
13 Han får leva ett gott liv,
och hans barn ska ärva landet.
14 Herren har förtroende för dem som fruktar honom,
och de får insyn i hans förbund.
15 Jag ser alltid upp till Herren,
för han frigör min fot ur nätet.
16 Vänd dig till mig, var nådig mot mig,
för jag är ensam och nertyngd.
17 Min ångest blir allt värre.
Befria mig från min nöd!
18 Se hur jag lider och vilket elände jag har!
Förlåt mig alla mina synder!
19 Se hur många fiender jag har
och hur våldsamt de hatar mig!
20 Bevara mitt liv och rädda mig!
Låt mig inte komma på skam,
för jag tar min tillflykt till dig.
21 Låt oskuld och uppriktighet bevara mig,
för mitt hopp står till dig.
22 O, Gud, befria Israel från all dess nöd!
Tacksägelse över segern
9 För körledaren, till mutlabbén[a]. En psalm av David.[b]
2 Herre, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta
och berätta om alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig.
Jag vill lovsjunga ditt namn,
du den Högste.
4 Mina fiender drar sig tillbaka,
vacklar och förgås inför dig.
5 Du har försvarat min rätt och min sak,
du har satt dig på tronen
som en rättfärdig domare.
6 Du har tillrättavisat folken
och gjort slut på de ogudaktiga
och utplånat deras namn för all framtid.
7 Fienden är borta, utplånad för evigt.
Du ödelade städerna,
man ska inte ens komma ihåg dem.
8 Men Herren regerar för all framtid.
Han har ställt fram sin tron för att döma.
9 Han dömer världen i rättfärdighet,
han härskar över folken med rättvisa.
10 Herren är en tillflykt för de förtryckta,
en borg i nödens tid.
11 De som känner dig vid ditt namn,
förtröstar på dig, Herre,
för du överger inte dem som söker dig.
12 Lovsjung Herren,
honom som bor på Sion!
Berätta för folken vad han har gjort!
13 Han som hämnas blodsdåd kommer ihåg,
han glömmer inte de förtrycktas klagan.
14 Herre, var nådig mot mig,
se hur jag får lida för dem som hatar mig,
du som kan lyfta mig upp från dödens portar,
15 så att jag kan lovprisa dig i dotter Sions[c] portar
och glädjas över din räddning.
16 Folken faller själva i den grop de grävt,
och deras egen fot fastnar i det nät de lagt ut.
17 Herren gör sig känd,
han skipar rätt.
Den gudlöse snärjs i sina egna gärningar.
Higgajón[d]. Sélah
18 De gudlösa ska återvända till dödsriket,
alla folk som har glömt Gud.
19 Den fattige ska inte vara glömd för alltid,
inte heller är de förtrycktas hopp borta för evigt.
20 Stå upp, Herre! Låt inte människor få makten!
Låt folken bli dömda inför dig!
21 Låt skräcken komma över dem, Herre!
Låt folken veta att de är bara människor! Séla
Ett rättfärdigt liv
15 En psalm av David.
Herre, vem får bo i ditt tält?
Vem får vistas uppe på ditt heliga berg?
2 Den som lever ett oklanderligt liv,
gör det som är rättfärdigt
och talar sanning av hjärtat,
3 den som inte förtalar andra,
den som inte skadar sin granne
eller vanärar sin medmänniska,
4 den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren,
den som håller sin ed även om det skulle skada honom,
5 den som inte lånar ut pengar mot ränta
och vägrar att ta emot mutor för att fälla en oskyldig.
Den som gör så kommer aldrig att vackla.
9 Men akta dig mycket noga! Glöm aldrig bort det som du med egna ögon fick se! Håll det i färskt minne så länge du lever! Undervisa om det för dina barn och barnbarn, 10 om den dag då du stod inför Herren, din Gud, vid berget Horeb. Herren sa till mig: ”Kalla samman allt folket inför mig, så ska jag låta dem få höra mina ord! De ska få lära sig att frukta mig så länge de lever i landet och undervisa sina barn.” 11 Ni kom fram och stod vid foten av berget som brann av eld. Lågorna slog högt upp mot himlen, omgivna av svarta moln och ett väldigt mörker. 12 Herren talade till er från elden och ni hörde vad han sa, fast ni inte såg honom. 13 Han förkunnade för er sitt förbund som ni ska hålla, de tio budorden, och han skrev ner dem på två stentavlor. 14 Herren befallde mig då också att lära er föreskrifter och lagar som ni måste följa när ni har gått över floden och in i det land ni ska ta i besittning.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, och från vår bror Timotheos.
Till Guds församling i Korinth, och till alla de troende runt om i provinsen Achaia.
2 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Gud tröstar och uppmuntrar
3 Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, barmhärtighetens Fader, all trösts Gud. 4 Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva kan ge vidare av hans tröst och uppmuntran till andra som har det svårt. 5 Ju mer vi får lida för Kristus skull, desto mer tröst får vi genom Kristus. 6 När vi möter svårigheter är det alltså för er tröst och frälsning. Genom den tröst vi själva får kan ni få tröst som ger er kraft när ni får gå igenom samma lidanden som vi. 7 Vårt hopp är fast när det gäller er. Vi vet att ni delar lidandena med oss, och likaså delar ni också vår tröst.
8 Jag vill att ni ska veta, syskon, vilka enorma svårigheter vi fick gå igenom i provinsen Asien[c]. Vi var så illa ute att vi inte hade några krafter kvar, och vi trodde faktiskt att vår sista stund var kommen. 9 Ja, vi hade inom oss fått en dödsdom. Men detta var för att vi inte skulle lita på oss själva, utan på Gud, han som uppväcker de döda. 10 Och Gud räddade oss verkligen ur denna dödsfara, och han ska göra det igen. Till honom har vi satt vårt hopp, och han kommer att rädda oss igen. 11 Men ni hjälper oss genom era böner, och så ska många tacka Gud för oss och för den nåd vi fått.
Priset för att vara en lärjunge till Jesus
(Matt 10:37-38; 5:13; Mark 9:50)
25 Jesus var omgiven av stora mängder människor, och han vände sig till dem och sa: 26 ”Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja, till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.[a] 27 Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.
28 Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner först och räknar ut om han har tillräckligt med pengar för att avsluta bygget? 29 Annars kanske han inte kommer längre än till grunden, och när folk ser det, blir han utskrattad. 30 ’Titta på den där mannen’, kommer man att säga. ’Han började bygga, men blev inte färdig!’
31 Eller när en kung tänker dra ut i krig mot en annan kung, sätter han sig inte först ner och funderar på om hans armé med 10 000 man är stark nog att möta den fiende som kommer emot honom med 20 000 man? 32 Visar det sig vara omöjligt, sänder han istället ut medlare för att be om fred, medan fiendetrupperna fortfarande är långt borta.
33 Ingen av er kan alltså bli min lärjunge, om han inte ger upp allt han äger för min skull. 34 Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? 35 Det duger inte ens till jorden eller till gödselhögen. Det måste kastas bort. Lyssna, du som har öron att höra med!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.