Book of Common Prayer
Guds dom
75 För körledaren, ”Fördärva inte”[a]. En psalm av Asaf, en sång.
2 Vi prisar dig, Gud, vi prisar dig!
Ditt namn är nära, dina underverk förkunnas.[b]
3 ”Jag ska välja en bestämd tid,
jag ska döma rättvist.
4 Även om jorden och alla dess invånare skakar,
håller jag dess pelare stadiga. Séla
5 Jag säger till de övermodiga: ’Skryt inte!’
och till de gudlösa: ’Lyft inte hornen[c]!’ ”
6 Lyft inte era horn i höjden,
tala inte så styvnackat.
7 För varken från öster eller väster eller från öknen
kommer upphöjelsen.
8 Gud är den som dömer,
han förnedrar den ene och upphöjer den andre.
9 I sin hand håller Herren en bägare
med skummande, kryddat vin.
Han häller upp,
och alla ogudaktiga på jorden måste dricka,
ända till dräggen.
10 Men jag ska förkunna
och prisa Jakobs Gud i evighet.
11 ”Jag ska hugga av alla gudlösas horn
men upphöja de rättfärdigas.”
Guds triumf
76 För körledaren, till stränginstrument. En psalm av Asaf, en sång.
2 Gud är känd i Juda,
och hans namn är stort i Israel.
3 Hans tält är i Salem,
hans boning på Sion.
4 Där bröt han sönder blixtrande pilar,
sköldar och svärd, krigsvapen. Séla
5 Strålande är du,
mer majestätisk än bergen med rikt byte[d].
6 De modiga kämparna ligger plundrade,
de har somnat för gott.
Ingen krigare kan lyfta sin hand.
7 Vid din tillrättavisning, Jakobs Gud,
stupade både häst och ryttare.
8 Du är den som ska fruktas,
för vem kan stå inför dig när du är vred?
9 Från himlen låter du din dom höras,
och jorden förskräcks och blir stilla,
10 när Gud står upp för att döma
och rädda alla förtryckta på jorden. Séla
11 Människornas vrede vänds till ditt pris,
och du kuvar det som återstår av den.[e]
12 Ge löften åt Herren, er Gud, och uppfyll dem.
Låt alla grannfolk komma med gåvor
till honom som ska fruktas.
13 Han gör furstarna ödmjuka,
och han är fruktad av jordens kungar.
Den gode herden
23 En psalm av David.
Herren är min herde,
ingenting ska fattas mig.
2 Han låter mig vila på gröna ängar
och leder mig till lugna vatten.
3 Han ger mig ny kraft.[a]
Han leder mig på rättfärdighetens vägar
för sitt namns skull.
4 Även om jag vandrar i den mörkaste dal[b],
fruktar jag inget ont,
för du är med mig,
och din käpp och stav tröstar mig.
5 Du dukar ett bord för mig
framför ögonen på mina fiender,
du smörjer mitt huvud med olja,
min bägare flödar över.
6 Din godhet och nåd följer mig i hela mitt liv,
och jag ska få bo i Herrens hus för alltid[c].
Förtröstan på Herren, bön om hjälp
27 Av David.
Herren är mitt ljus och min frälsning.
Vem behöver jag vara rädd för?
Herren är mitt livs fästning.
Vem behöver jag bäva för?
2 När onda människor kommer emot mig
för att slita mig i stycken,
mina motståndare och fiender,
ska de själva snubbla och falla.
3 Även om en armé skulle omringa mig,
behöver jag inte känna någon fruktan.
Om ett krig skulle bryta ut mot mig,
är jag trygg.
4 Det enda jag ber Herren om,
det jag längtar efter,
är att få bo i hans tempel i hela mitt liv,
se Herrens ljuvlighet
och söka honom i hans tempel.
5 Han håller mig skyddad i sin hydda på olyckans dag,
han gömmer mig i sitt tält,
han för mig upp på en klippa.
6 Jag kan lyfta mitt huvud
inför mina fiender som omringar mig.
Med glädjerop vill jag ge mitt offer i hans tält,
och jag vill sjunga till Herrens ära.
7 Hör när jag ropar, Herre,
var nådig mot mig och svara mig!
8 I mitt innersta manar ditt ord: ”Sök Herren!”
Dig, Herre, vill jag söka.[a]
9 Dölj inte ditt ansikte för mig,
visa inte bort din tjänare i vrede!
Du, som varit min hjälp,
förkasta mig inte, överge mig inte,
min frälsnings Gud.
10 Även om min far och mor skulle överge mig,
tar Herren hand om mig.
11 Visa mig din väg, Herre,
led mig på en rak stig
för mina förtryckares skull.
12 Överlämna mig inte åt mina fienders illvilja,
för falska vittnen reser sig mot mig,
och de andas våld.
13 Men jag är övertygad om
att jag ska få möta Herrens godhet i de levandes land.
14 Vänta på Herren, var stark och modig.
Vänta på Herren!
Tänk på andra
15 Vi som har en stark tro är skyldiga att hjälpa de svaga med deras problem, och inte bara tänka på oss själva. 2 Var och en av oss ska tänka på det som är bäst för andra och bygger upp. 3 Kristus tänkte inte på sig själv, utan på andra. Det står ju skrivet: ”Dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.”[a]
4 Allt som skrivits förut står där för att undervisa oss, för att vi genom uthållighet och tröst från Skriften ska kunna hålla fast vid hoppet. 5 Och må Gud, han som ger uthållighet och tröstar, hjälpa er att leva eniga med varandra, i enlighet med Kristus Jesus vilja. 6 Då kan ni alla tillsammans hylla vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader.
7 Acceptera därför varandra på samma sätt som Kristus har accepterat er, för då blir Gud ärad. 8 Jag menar att Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa Guds sanning och bekräfta de löften som gavs till förfäderna. 9 Då skulle också de andra folken hylla Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet:
”Därför vill jag prisa dig bland folken,
och sjunga till din ära!”[b]
10 Det står också:
”Gläd er, ni folk, tillsammans med hans folk!”[c]
11 Vidare:
”Prisa Herren, alla nationer!
Lova honom, alla folk!”[d]
12 Jesaja säger också:
”Han som är av Jishajs rot[e] ska komma,
och han ska resa sig för att härska över alla folk.
De ska hoppas på honom.”[f]
13 Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid när ni tror på honom, så att den heliga Andens kraft gör ert hopp allt starkare.
Jesus sänder ut sina tolv lärjungar
(Matt 10:9-14; Mark 6:7-12)
9 Jesus kallade samman de tolv och gav dem makt att driva ut alla slags onda andar och kraft att bota sjukdomar. 2 Sedan sände han ut dem för att förkunna Guds rike och för att bota sjuka.
3 Han sa till dem: ”Ta inte med er något på vägen, ingen vandringsstav eller väska, inte mat eller pengar, och ingen extra skjorta. 4 När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni vandrar vidare därifrån. 5 Men om människorna i en stad inte vill ta emot er, så gå bara därifrån och skaka stadens damm av era fötter. Det ska vittna mot dem.”
6 Så började de att vandra från plats till plats och spred evangeliet och botade sjuka.
Ryktet om Jesus gör Herodes orolig
(Matt 14:1-2; Mark 6:14-16)
7 När tetrarken Herodes fick höra talas om allt detta som hände, blev han orolig och visste inte vad han skulle tro, för somliga sa att det var Johannes döparen som hade uppstått från de döda. 8 Några sa att det var Elia[a] som visade sig, och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått.
9 Herodes sa: ”Jag lät halshugga Johannes. Men vem är denne som jag hör sådant här om?” Och han försökte få träffa Jesus.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Matt 14:13-21; Mark 6:32-44; Joh 6:1-13)
10 Apostlarna kom nu tillbaka och rapporterade till Jesus allt de hade gjort. Jesus drog sig undan med dem till en stad som hette Betsaida, 11 men folket fick reda på det och följde efter. Och han tog emot folket och talade till dem om Guds rike och botade alla som behövde hjälp.
12 När det började bli kväll kom de tolv till honom och sa: ”Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat och ordna någonstans att sova. Här i denna ödemark finns det ju ingenting.”
13 Men Jesus svarade: ”Ge dem mat, ni själva!”
De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar, om vi nu inte ska gå och köpa mat så att det räcker till alla de här människorna.” 14 Det var omkring 5 000 män[b] där. ”Be dem bara att slå sig ner i grupper på femtio personer”, sa han till lärjungarna. 15 Då gjorde de som han sa och lät alla slå sig ner.
16 Sedan tog Jesus de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han dem och gav åt sina lärjungar för att de skulle ge åt folket. 17 Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv korgar.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.