Book of Common Prayer
Guds hjälp
121 En vallfartssång.
Jag ser upp mot bergen.
Varifrån ska min hjälp komma?
2 Min hjälp kommer från Herren,
han som har gjort himmel och jord.
3 Han låter inte din fot snava,
för han som bevarar dig slumrar inte.
4 Han som bevarar Israel
slumrar aldrig, sover aldrig.
5 Herren bevarar dig.
Hans skugga finns vid din högra sida.
6 Solen ska inte skada dig om dagen,
inte heller månen om natten.
7 Herren bevarar dig från allt ont,
han bevarar ditt liv.
8 Herren bevarar dig var du än rör dig,
nu och för evigt.
Bön om fred för Jerusalem
122 En vallfartssång. Av David.
Jag blev glad när man sa till mig:
”Kom, så går vi till Herrens hus.”
2 Nu står vi i dina portar, Jerusalem,
3 Jerusalem, du väluppförda stad,
där husen står tätt intill varandra.[a]
4 Dit går stammarna upp,
Herrens stammar
– det är en förordning åt Israel –
för att prisa Herren.
5 För där står domstolar,
troner för Davids kungahus.
6 Be om fred för Jerusalem!
Låt det gå väl för alla som älskar dig.
7 Låt friden härska innanför dina murar
och tryggheten i dina palats.
8 För mina bröders och vänners skull
ber jag om fred för dig.
9 För Herrens, vår Guds, hus skull
vill jag söka ditt bästa.
Gud ger nåd
123 En vallfartssång.
Jag lyfter min blick upp till dig,
till dig som bor i himlen.
2 Som en tjänare ser på sin herres hand,
som en tjänarinna sin husfrus hand,
så ser vi upp till Herren, vår Gud,
tills han visar oss nåd.
3 Visa oss nåd, Herre, visa oss nåd!
Vi har fått utstå så mycket förakt.
4 Vi har fått utstå mycket hån från de självsäkra
och förakt från de högmodiga.
Den som litar på Herren är förnöjd
131 En vallfartssång. Av David.
Herre, jag är inte stolt och högfärdig.
Jag går inte in i stora ting,
sådant som jag inte begriper mig på.
2 Nej, jag har lugnat ner mig och är stilla,
som ett spädbarn,
som ett litet barn i sin mors famn.
3 Hoppas på Herren, Israel,
nu och för evigt.
Davids löfte, Herrens löfte
132 En vallfartssång.
2 Herre, kom ihåg allt lidande som David fick utstå.
Han svor en ed inför Herren,
gav ett löfte inför Jakobs Mäktige:
3 ”Jag vill inte gå in i mitt hus,
och jag vill inte lägga mig i min säng,
4 inte tillåta mina ögon att slutas i sömn
eller mina ögonlock att tyngas av slummer,
5 förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige.”
6 Vi hörde om den[a] i Efrata
och fann den på Jaars fält.
7 Låt oss gå till hans boning,
falla ner inför hans fotpall.
8 Res dig, Herre, gå till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet,
dina fromma ska jubla av glädje!
10 För din tjänare Davids skull,
förkasta inte din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
som han aldrig tar tillbaka:
”Dina egna ättlingar
ska jag låta sitta på din tron.
12 Om dina söner håller mitt förbund
och mina befallningar som jag ger dem,
ska även deras söner för alltid sitta på din tron.”
13 För Herren har utvalt Sion,
där har han velat ha sin boning.
14 ”Detta är min viloplats för evigt.
Här vill jag bo, det är min önskan.
15 Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning
och mätta dess fattiga med mat.
16 Jag ska klä dess präster i frälsning,
och dess fromma ska jubla av glädje.
17 Här vill jag låta ett horn[b] växa upp åt David;
jag har satt upp en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men kronan på hans huvud ska stråla.”
Herrens dom och Herrens nåd
63 Vem är det som kommer från Edom,
från Bosra i mörkröda kläder,
som i praktfull dräkt går fram med en sådan kraft?
”Det är jag, som talar i rättfärdighet,
den som har makt att rädda.”
2 Varför är dina kläder så röda,
som om du hade trampat en vinpress?
3 ”Jag har ensam trampat vinpressen.
Ingen från folken hjälpte mig.
Jag trampade dem i min vrede,
stampade ner dem i min förbittring.
Deras blod stänkte på mina kläder
och fläckade ner hela min dräkt.
4 Jag hade tänkt ut en hämndens dag,
mitt befrielseår hade kommit.
5 Jag såg mig om,
men det fanns ingen som ville hjälpa.
Det förvånade mig att ingen ville ge stöd.
Då blev min egen styrka min räddning
och min vrede mitt stöd.
Brevet till församlingen i Thyatira
18 Skriv till budbäraren[a] för församlingen i Thyatira:
’Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som liknar polerad koppar:
19 Jag känner dina gärningar, din kärlek och tro, ditt tjänande och din uthållighet. Jag vet att du gör mer idag än du gjorde under den första tiden.
20 Men det måste jag anmärka mot dig att du tolererar kvinnan Isebel, som säger sig vara en profetissa och som lär och förleder mina tjänare till sexuell omoral och till att äta sådant som offrats till avgudar. 21 Jag gav henne tid att ångra sig och vända om, men hon ville inte sluta med sina sexuella utsvävningar. 22 Därför ska jag låta henne bli sängliggande,[b] och alla som bedriver otukt med henne, ska drabbas av svåra lidanden, om de inte vänder om från hennes gärningar. 23 Och hennes efterföljare ska drabbas av döden. Alla församlingar ska då förstå att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar, och att jag ger var och en av er den lön han förtjänar.
24 När det gäller er andra i Thyatira, ni som inte har följt denna lära och inte lärt känna dessa Satans djup, som man kallar det, så tänker jag inte kräva något mer av er. 25 Håll bara fast vid det ni har, tills jag kommer.
26 Den som segrar och fortsätter att göra min vilja ända till slutet, honom ska jag ge makt över folken. 27 Han ska härska över dem med en spira av järn och krossa dem som lerkrukor,[c] 28 liksom jag har fått den makten av min Fader, och jag ska ge honom morgonstjärnan.[d] 29 Den som har öron ska höra vad Anden säger till församlingarna.’
Jesus botar en förlamad man vid Betesda
5 Lite senare gick Jesus till Jerusalem under en av de judiska högtiderna. 2 I Jerusalem, nära Fårporten, finns en damm som på hebreiska kallas Betesda[a], och den har fem pelargångar. 3 Många sjuka, blinda, förlamade och andra handikappade låg i dessa pelargångar [och väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. 4 En Herrens ängel steg nämligen ner då och då i dammen och rörde om vattnet, och den förste som steg ner i vattnet sedan det blivit omrört blev frisk, vilken sjukdom han än hade.][b]
5 En av dem som låg där var en man som hade varit förlamad i trettioåtta år. 6 När Jesus såg honom ligga där och fick veta att han hade varit sjuk så länge, frågade han honom: ”Vill du bli frisk?”
7 ”Herre”, svarade mannen, ”jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse. Medan jag fortfarande är på väg, hinner någon annan dit före mig.”
8 Då sa Jesus till honom: ”Res dig upp, ta din bädd och gå!” 9 Genast blev mannen frisk, och han tog sin bädd och gick iväg.
Men detta hände på sabbaten[c], 10 och judarna sa till mannen som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära din bädd!”
11 Men mannen svarade: ”Han som gjorde mig frisk sa till mig att ta min bädd och gå.”
12 Då frågade de honom: ”Vem sa till dig att du skulle ta den och gå?”
13 Men mannen visste inte det, för Jesus hade försvunnit därifrån eftersom det var så mycket folk. 14 Senare fann Jesus mannen i templet och sa till honom: ”Nu är du frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.”
15 Då gick mannen och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.