Book of Common Prayer
Guds dom över de trotsiga
75 (A) För körledaren. "Fördärva inte".
En psalm, en sång av Asaf.
2 Vi tackar dig, Gud, vi tackar dig!
Ditt namn är nära,
man förkunnar dina under.
3 (B) "Vid den tid jag bestämt
ska jag fälla en rättvis dom.
5 (D) Jag säger till de skrytsamma:
"Skryt inte!"
och till de gudlösa:
"Höj inte hornet!"
6 Höj inte ert horn så högt,
tala inte så trotsigt och fräckt.
7 Varken från öster eller väster
eller från öknen
kommer upphöjelsen.[b]
8 (E) Nej, Gud är den som dömer.
Den ene böjer han ner,
den andre reser han upp.
9 (F) I Herrens hand är en bägare[c]
med skummande vin,
full av blandad dryck.
Han häller upp,
och jordens alla gudlösa
måste dricka den i botten.
10 Men jag ska för evigt förkunna[d]
och lovsjunga Jakobs Gud.
11 Alla gudlösas horn
ska jag hugga av,
men den rättfärdiges horn
ska upphöjas.
Guds dom över fienderna
76 För körledaren, till stränginstrument.
En psalm, en sång av Asaf.
2 (G) Gud är känd i Juda,
hans namn är stort i Israel.
3 (H) I Salem[e] står hans hydda,
på Sion hans boning.
4 (I) Där bröt han bågens blixtrande pilar,
sköld och svärd och krigets vapen.
Sela
5 Strålande är du,
härligare än berg rika på byte[f].
6 (J) Modiga män ligger plundrade,
de sover sin sömn,
ingen stridsman
kan lyfta sin hand.
7 För ditt straffande ord,
du Jakobs Gud,
ligger ryttare och häst i dvala.
8 (K) Du, endast du, är värd att frukta.
Vem kan bestå inför dig
när du vredgas?
9 Från himlen låter du domen höras,
jorden förskräcks och blir stilla
10 när Gud står upp för att döma,
för att frälsa alla ödmjuka
på jorden. Sela
Den gode herden
23 (A) En psalm av David.
Herren är min herde,
mig ska inget fattas.
2 (B) Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten
där jag finner ro.
3 (C) Han ger liv åt[a] min själ,
han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.
4 (D) Även om jag vandrar
i dödsskuggans dal
fruktar jag inget ont,
för du är med mig.
Din käpp och stav[b],
de tröstar mig.
5 (E) Du dukar för mig ett bord
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja[c]
och låter min bägare flöda över.
6 (F) Ja, godhet och nåd ska följa mig
i alla mina livsdagar,
och jag ska bo i[d] Herrens hus
för alltid.
Gemenskap med Herren
27 (A) Av David.
Herren är mitt ljus
och min frälsning.
Vem skulle jag frukta?
Herren försvarar mitt liv.
Vem skulle jag vara rädd för?
2 När de onda kommer emot mig
för att sluka mig,
mina motståndare och fiender,
då ska de själva snava och falla.
3 (B) Om en här belägrar mig
räds inte mitt hjärta,
om krig bryter ut mot mig
är jag ändå trygg.
4 (C) Ett har jag begärt av Herren,
detta söker jag:
att få bo i Herrens hus
i alla mina livsdagar,
för att se Herrens ljuvlighet
och söka honom i[a] hans tempel.
5 (D) Han gömmer mig i sin hydda
på olyckans dag,
han beskyddar mig i sitt tält,
han för mig upp på klippan.
6 Nu är mitt huvud högt
över mina fiender omkring mig.
Jag vill offra jublets offer i hans tält,
jag vill sjunga och spela
till Herren.
7 Herre, hör min röst när jag ropar,
förbarma dig över mig
och svara mig!
8 (E) Mitt hjärta tänker på ditt ord:
"Sök mitt ansikte!"[b]
Ditt ansikte, Herre, söker jag.
9 (F) Dölj inte ditt ansikte för mig,
avvisa inte din tjänare i vrede,
du som har varit min hjälp.
Släpp mig inte, överge mig inte,
du min frälsnings Gud.
10 Om min far och min mor
överger mig,
tar Herren emot mig.
11 (G) Visa mig, Herre, din väg,
led mig på en jämn stig
för mina förföljares skull.
12 (H) Utlämna mig inte
åt mina fienders vilja,
för falska vittnen stiger fram
mot mig och andas våld.
5 I Susas borg fanns då en judisk man som hette Mordokaj[a]. Han var son till Jair, son till Shimei, son till benjaminiten Kish,[b] 6 (A) som hade förts bort från Jerusalem med de fångar som tvingades följa med Juda kung Jekonja[c] när han fördes bort av Babels kung Nebukadnessar. 7 Mordokaj var fosterfar åt Hadassa,[d] det vill säga Ester[e], hans farbrors dotter, för hon hade varken far eller mor. Den unga kvinnan var välväxt och mycket vacker. Efter det att hennes far och mor dött hade Mordokaj adopterat henne som sin egen dotter.
8 När kungens befallning och förordning blev känd och många unga kvinnor samlades i Susas borg och överlämnades till Hegaj, blev också Ester hämtad till kungens hus och överlämnad till Hegaj som hade tillsynen över kvinnorna.
15 Och när turen att gå in till kungen kom till Ester, dotter till Abihajil som var farbror till Mordokaj som adopterat henne, begärde hon ingenting annat än det som kungens hovman Hegaj, kvinnovaktaren, rådde henne till. Alla som såg Ester tyckte om henne. 16 Hon blev hämtad till kung Ahasveros i hans kungliga palats i tionde månaden[a], det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår.
17 Kungen älskade Ester mer än alla de andra kvinnorna, och hon vann hans gunst och välvilja mer än alla de andra unga kvinnorna. Han satte den kungliga kronan på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vashtis ställe. 18 Och kungen ordnade ett stort gästabud för alla sina furstar och tjänare, ett gästabud till Esters ära. Han beviljade skattelindring åt sina provinser och delade ut gåvor som det anstår en kung.
Mordokaj räddar kungens liv
19 När man för andra gången samlade ihop unga kvinnor satt Mordokaj i kungens port. 20 (A) Ester hade inte nämnt något om sin släkt eller sitt folk, precis som Mordokaj hade sagt åt henne. Ester gjorde som Mordokaj hade sagt, liksom när hon var under hans vård.
21 I de dagarna, medan Mordokaj satt i kungens port[b], blev Bigtan och Teres, två av de hovmän hos kungen som höll vakt vid porten, så förbittrade på kung Ahasveros att de sökte efter tillfälle att döda honom[c]. 22 Mordokaj fick veta det och berättade det för drottning Ester, och hon förde det vidare till kungen på Mordokajs vägnar. 23 (B) Saken undersöktes och man fann att det var sant. Hovmännen blev båda upphängda på trä. Detta nertecknades i krönikan, i kungens närvaro.
16 Medan Paulus väntade på dem i Aten, blev han upprörd i sin ande när han såg hur full staden var med avgudabilder. 17 Han samtalade därför i synagogan med judarna och med dem som vördade Gud, och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där.
18 (A) Även en del filosofer, både epikureer och stoiker[a], diskuterade med honom. En del sade: "Vad vill den där pratmakaren säga?" Andra sade: "Han verkar vara en som förkunnar främmande gudar[b]." De sade så eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog med honom upp till Areopagen[c] och sade: "Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? 20 Det är märkliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det rör sig om." 21 Alla atenarna liksom utlänningarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till det som var senaste nytt.
Paulus tal på Areopagen
22 Paulus ställde sig då mitt på Areopagen och sade: "Atenare! Jag ser att ni på alla sätt är mycket religiösa[d]. 23 (B) När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: Åt en okänd gud[e]. Det ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er.
24 (C) Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand. 25 Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt.
26 (D) Av en enda människa har han skapat alla människor och folk till att bo över hela jorden, och han har fastställt bestämda tider och gränser inom vilka de ska bo. 27 (E) Det gjorde han för att de ska söka Gud och kanske kunna treva sig fram och finna honom, fast han inte är långt borta från någon enda av oss. 28 För i honom är det vi lever och rör oss och är till, så som även några av era egna skalder[f] har sagt: Vi är av hans släkt.
29 (F) Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att det gudomliga liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. 30 (G) Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig. 31 (H) Han har nämligen bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron[g] åt alla genom att uppväcka honom från de döda."
32 (I) När de hörde Paulus tala om uppståndelse från de döda började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta igen." 33 Med detta lämnade Paulus dem. 34 Men några anslöt sig till honom och kom till tro. Bland dem var Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till.
44 (A) Jesus ropade: "Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. 45 (B) Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. 46 (C) Jag har kommit till världen som ett ljus, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. 47 (D) Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom, för jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. 48 (E) Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord har en domare över sig: det ord som jag har talat ska döma honom på den yttersta dagen. 49 (F) Jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och tala. 50 Och jag vet att hans befallning är evigt liv. Det jag talar, talar jag därför så som Fadern har sagt mig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation