Book of Common Prayer
Herrens dom
Gud, Herren Gud, har talat.
Han kallar på jorden
från öster till väster.
2 (B) Från Sion, skönhetens krona,
visar sig Gud i glans.
3 (C) Vår Gud kommer,
han tänker inte tiga.
Förtärande eld går framför honom,
kring honom rasar stormen.
4 (D) Han kallar på himlen där ovan
och på jorden för att döma sitt folk:
5 "Samla till mig mina trogna
som sluter förbund med mig
genom offer."
6 Och himlarna förkunnar
hans rättfärdighet,
att Gud är den som dömer. Sela
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala!
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag går till rätta med dig,
dina brännoffer är ständigt
inför mig.
9 Jag vill inte ta tjurar från ditt hus
eller bockar från dina fållor,
10 för skogens alla djur är mina,
boskapen på de tusen bergen.
11 Jag känner alla fåglar på bergen[b],
allt som rör sig på marken är mitt.
12 (E) Om jag vore hungrig
skulle jag inte säga det till dig,
för världen är min
med allt vad den rymmer.
13 (F) Skulle jag äta tjurars kött
eller dricka bockars blod?
14 (G) Nej, offra lovets offer till Gud,
uppfyll dina löften
till den Högste
15 (H) och ropa till mig på nödens dag.
Jag ska rädda dig,
och du ska ära mig."
16 (I) Men till den gudlöse säger Gud:
"Hur kan du tala om mina stadgar
och ta mitt förbund i din mun,
17 (J) du som hatar tillrättavisning
och kastar mina ord bakom dig?
18 (K) Ser du en tjuv
samtycker du med honom,
med äktenskapsbrytare
slår du följe.
19 Du sprider ondska med din mun
och spinner svek med din tunga.
20 Du sitter och förtalar din bror,
du smutskastar din mors son!
21 Sådant har du gjort
och jag har tigit,
då har du trott att jag är som du.
Men jag ska straffa dig
och låta dina ögon se det.
Bön mot fienders försåt
59 (A) För körledaren, "Fördärva inte". En sång av David när Saul sände män för att bevaka huset och döda honom[a].
2 Rädda mig, min Gud,
från mina fiender,
beskydda mig
från mina motståndare!
3 Rädda mig från förbrytarna,
fräls mig från de blodtörstiga!
4 (B) Se hur de lurar på min själ,
mäktiga män gaddar ihop sig
mot mig
utan att jag har begått
brott eller synd, Herre.
5 (C) Jag är utan skuld,
men de rusar fram
och gör sig redo.
Vakna, kom till mig och se!
6 Herre Gud Sebaot, du Israels Gud,
vakna och ställ alla folk till svars,
skona inga trolösa förrädare!
Sela
7 De kommer tillbaka mot kvällen,
de morrar som hundar
och stryker runt i staden.
8 (D) Se vad de spyr ut med sina munnar.
De har svärd på sina läppar
och tänker: "Vem hör oss?"
9 (E) Men du, Herre, ler åt dem.
Du gör narr av alla hedningar.
10 (F) Du min styrka,
jag vill hålla mig till dig,
för du, Gud, är min borg.
11 (G) Min Gud möter mig med sin nåd,
Gud låter mig se
mina förföljares fall.
12 (H) Döda dem inte,
då kan mitt folk glömma det.
Skingra dem med din kraft,
störta dem, Herre,
du vår sköld!
13 Varje ord på deras läppar
är en synd i deras mun.
Låt dem fångas i sitt högmod
av den förbannelse och lögn
som de talar.
14 Förgör dem i vrede,
förgör dem så att de inte
finns mer!
Låt dem veta att Gud härskar
i Jakob och till jordens
yttersta ändar. Sela
15 De kommer tillbaka mot kvällen,
de morrar som hundar
och stryker runt i staden.
16 (I) De strövar omkring efter föda,
blir de inte mätta så gnyr de[b].
17 (J) Men jag ska sjunga om din makt
och jubla var morgon
över din nåd,
för du är en borg för mig,
en tillflykt när jag är i nöd.
18 Du min styrka,
jag vill lovsjunga dig,
för Gud är min borg,
min nådige Gud.
Bön om räddning
60 För körledaren, till "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. Av David, 2 (K) när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba[c] och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, tolv tusen man.
3 Gud, du har förkastat oss
och krossat oss,
du har varit vred –
upprätta oss igen!
4 Du lät landet bäva och rämna.
Läk nu dess sprickor,
för det vacklar.
5 (L) Du lät ditt folk möta hårda ting,
du gav oss vin så att vi raglar.
6 Men åt dem som vördar dig
gav du ett baner
att lyfta för sanningens skull[d]. Sela
Skapelsens och Ordets uppenbarelse
19 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Himlarna vittnar
om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar
hans händers verk.
3 Dag berättar för dag,
natt ger kunskap till natt,
4 utan tal och utan ord,
utan att man hör deras röst.
5 (B) Deras röst[a] når ut över hela jorden,
deras ord till världens ände.
I himlen har han gjort
en hydda åt solen.[b]
6 Den liknar en brudgum
som kommer ut ur sin kammare,
den jublar som en hjälte
över att löpa sin bana.
7 Vid himlens ena ände går den upp
och följer sitt kretslopp
till den andra.
Ingenting är dolt för dess hetta.
8 (C) Herrens undervisning är fullkomlig,
den ger nytt liv åt[c] själen.
Herrens vittnesbörd är sant,
det ger vishet åt enkla människor.
9 (D) Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Herrens bud är klart,
det ger ljus åt ögonen.
10 Herrens vördnad är ren,
den består för evigt.
Herrens domar är sanna,
de är alla rättfärdiga.
Gud är vår borg
46 För körledaren. En sång av Koras söner, till alamót[a].
2 (A) Gud är vår tillflykt och styrka,
en hjälp i nöden, väl beprövad[b].
3 (B) Därför räds vi inte
även om jorden ger vika
och bergen störtar i havets djup,
4 (C) om vågorna brusar och svallar
så att bergen bävar
vid deras uppror. Sela
5 (D) En ström går fram med flöden
som ger glädje åt Guds stad,
den Högstes heliga boning.
6 (E) Gud bor där inne,
den vacklar inte.
Gud hjälper den
när morgonen gryr.
7 (F) Folken larmar, riken vacklar,
han höjer sin röst –
då smälter jorden.
8 (G) Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela
9 (H) Kom och se Herrens verk,
häpnadsväckande saker[c]
gör han på jorden.
10 (I) Han stillar strider över hela jorden,
han bryter bågen
och bräcker spjutet,
bränner upp vagnarna[d] i eld.
11 (J) "Bli stilla och besinna
att jag är Gud,
upphöjd bland folken,
upphöjd på jorden."
12 Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela
Josef hos Potifar
39 (A) Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. 2 (B) Herren var med Josef, och han blev en man som lyckades med allt. Han var i sin egyptiske herres hus, 3 och hans herre såg att Herren var med honom, eftersom Herren lät allt han gjorde lyckas i hans hand. 4 Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs händer. 5 (C) Från den stund han satte honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade Herren egyptierns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt som var hans, både hemma och ute på marken. 6 Och han lämnade allt i Josefs händer. Med honom som hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt.
Josef var välväxt och såg bra ut. 7 Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: ”Ligg med mig!” 8 Men han vägrade och sade till sin herres hustru: ”När min herre har mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat i mina händer. 9 Här i huset har han inte större makt än jag, och han har inte nekat mig någonting, utom dig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra något så ont och synda mot Gud?” 10 Och fast hon talade så till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne. Han ville inte ligga hos henne eller vara tillsammans med henne.
11 Men en dag kom han in i huset för att utföra sitt arbete, och ingen av husfolket var därinne. 12 Då grep hon honom i manteln och sade: ”Ligg med mig!” Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde och sprang ut. 13 När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, 14 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: ”Se här! Han har tagit hit till oss en hebreisk man som vill roa sig med oss[a]. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, 15 och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han manteln hos mig och flydde och sprang ut.”
16 Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig tills hans herre kom hem. 17 Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: ”Den hebreiske tjänaren som du har tagit hit till oss, han kom in till mig för att roa sig med mig. 18 Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut.” 19 När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade gjort så mot henne, blev han rasande 20 (D) och satte Josef i fängelset, platsen där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef i fängelset.
21 Men Herren var med Josef, och han gav honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. 22 Han lät Josef ha ansvar för alla fångar i fängelset och göra allt som skulle göras där. 23 (E) Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom Herren var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.
14 (A) En oandlig[a] människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. 15 Den andliga människan däremot kan bedöma allt, men själv kan hon inte bedömas av någon. 16 (B) För vem har lärt känna Herrens sinne? Vem kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne[b].
Guds medarbetare
3 Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor, utan bara som till köttsliga[c] människor, spädbarn i Kristus. 2 (C) Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte, för den tålde ni inte än. Och det gör ni inte nu heller, 3 (D) eftersom ni fortfarande är köttsliga. För när det finns avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? 4 (E) Om en säger: "Jag håller mig till Paulus" och en annan: "Jag håller mig till Apollos", är ni då inte som folk i allmänhet?
5 (F) Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett. 6 (G) Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. 7 Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten. 8 (H) Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en ska få sin lön efter sitt arbete. 9 (I) Vi är Guds medarbetare, och ni är Guds åker, Guds byggnad.
10 (J) Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och nu bygger en annan vidare på den. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11 (K) Ingen kan lägga en annan grund än den som är lagd, Jesus Kristus. 12 Om någon bygger på den grunden med guld, silver och ädelstenar eller med trä, hö och halm, 13 så ska det visa sig hur var och en har byggt. Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är.[d] 14 Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön. 15 Men om hans verk brinner upp ska han gå miste om lönen. Själv ska han dock bli frälst, men som genom eld.
Jesus förlåter synder
2 (A) Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma 2 samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.
3 Då kom man till honom med en förlamad som bars av fyra män. 4 När de för folkmassans skull inte kunde komma fram med honom till Jesus, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på. 5 Jesus såg deras tro och sade till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna."
6 Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte i sina hjärtan: 7 (B) "Varför talar han så? Han hädar! Vem kan förlåta synder utom Gud?" 8 Jesus förstod genast i sin ande att de tänkte så inom sig, och han sade till dem: "Varför tänker ni så i era hjärtan? 9 Vad är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Res dig, ta din bädd och gå? 10 Men för att ni ska veta att Människosonen[a] har makt på jorden att förlåta synder, säger jag dig" – och nu talade han till den lame: 11 "Res dig, ta din bädd[b] och gå hem!" 12 Då reste mannen sig upp, och genast tog han sin bädd och gick ut inför ögonen på dem alla. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: "Vi har aldrig sett något liknande!"
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation